Sadelpremiär för Distinguido

2014-12-12 18.40.06

Det har ju inte varit så mycket av hästträning den senaste tiden, suget efter att träna häst har liksom försvunnit. Så där har det varit hela livet för mig, hästintresset går i perioder. Nu är det ju ändå så att jag tycker mycket om våra hästar, så även om jag inte orkar träna med dem, så sköter vi om dem i övrigt och inväntar orken och glädjen igen. Har man ingen bra dag, eller känner sig deppig så smittar det av sig på hästen.

Erik och jag har börjat träna lite mer med Gibson och Disto. Idag kände vi att Gibson fick stå kvar i sin box och träna på att vara själv medan Disto fick gå ut till ridbanan. Själva ground work sitter bra på Disto, det är klart att han tappar nivån när han inte tränas, men han tar ganska snart upp den igen om man sätter fart. Det jag skulle vilja ha mer av är att få honom tryggare och lugnare, så jag har faktiskt gått med i Parellis medlemsklubb och börjat titta lite på deras videos hur de leker de sju lekarna. Jag blev bekant med Parellis lekar för ca 10 år sedan, och Erik och jag har efter bästa förmåga tränat en del med Titan, men eftersom han är en så cool kille så kändes det aldrig riktigt nödvändigt att göra allt det där. Jag känner till lekarna, men kanske inte helt i detalj exakt hur man gör allt. Efter att ha tittat lite och fått en del inspiration, så har jag fortsatt miljöträna Disto mer. Idag tränade jag på att göra konstiga grejer med sticken för att avdramatisera den. Det gick ganska snabbt för Disto att gå från att vara ganska så rädd, till att bli ganska avslappnad. Jag skriver ganska avslappnad, för helt avslappnad blir han sällan, han är alltid lite på sin vakt. Från att vara 90% rädd blev han kanske 20% rädd. Ju mer van han blir vid olika övningar, ju lättare kommer han att köpa dem. Så fort jag slutade göra det som var obekant för honom, blev han i stort sett helt lugn.

Efter att ha tränad med sticken tränade jag på att han skulle följa mig med pannan riktad mot mig hela tiden. När jag ber om sluta mot mig, eller på volt, så vill Disto gärna gå på snedden så att han försvinner iväg med framdelen bort från mig. Han är klart med på att han ska flytta bakdelen mot mig, och den instinkten är starkare än att följa mig, så vi ägnade en stund idag åt att han skulle följa mig klart och tydligt.

Disto är så smidig och snabb att han hinner reagera innan jag hunnit göra vad jag tänkt mig, han förekommer mig liksom, av all vilja att vara till lags förstås. 🙂 Han är otroligt snabb på att stanna upp med benen i luften för att se var jag vill dirigera dem och sedan sätta ner dem där han tror att jag vill ha dem. Eftersom han ändå är så pass “rädd” av sig så håller han sig helst på ett lagom avstånd från mig, han blir lätt osäker och tveksam om jag säger till honom för skarpt eller blir för kraftig i min hjälp, han är lätt att stöta bort ifrån sig och svårare att få att komma till sig.

Idag fick jag honom att följa mig väldigt fint efter en stund och jag kunde då be om sluta och ändå få med mig hans framdel, utan att han tvekade, han blev säker på att jag ville att han skulle fortsätta följa mig och jag berömde starkare för när han tog sin framdel mot mig, än när han flyttade bakdelen mot mig. Disto är känslig för beröm och uppmuntran och nu tänker jag försöka “glömma” hans bakdel och bara fokusera på hans framdel. Hur som helst följde han mig väldigt fint och säkert några gånger och efter varje sådan gång tog vi en lång paus för att det riktigt skulle sjunka in i honom. 🙂

När jag sålunda kände mig färdig för dagen hade jag känslan av att Disto ändå kunde och ville göra mer. Han kändes pigg och ivrig liksom. Först tänkte jag att jag skulle sitta på honom, men sedan ändrade jag mig och bestämde mig för att vi skulle lägga sadel på honom för första gången istället. Jag har haft (och har fortfarande) en sådan vånda för vilken sadel vi ska skaffa till Disto eftersom han är så otroligt kort. Kan han ha en anläggningsyta på ca 35 cm kanske? Han har en rejäl bakdel och även en relativt lång och stark länd så det blir inte mycket till kvar som rygg på honom.

Hur som helst så har vi en Griffin Cob Endurance hemma, som Perla tidigare har haft. Den skulle inte vara optimal insåg jag, men åtminstone en sadel och jag tänkte ändå inte sitta på Disto så det handlade inte om någon direkt belastning.

Sagt och gjort, fram med sadel som han fick nosa på och visade sig aningens skeptisk mot, men ändå utan en min accepterade på sin rygg, spände sadelgjorden lite lagom mycket. Inte för hårt för att framkalla onödigt sadeltvång, men inte för löst heller så att den riskerade att glida runt.

Jag kände mig inte alls säker på hur Disto skulle reagera på sadeln när han väl kom i rörelse och förberedde mig på en serie bockningar, så jag talade noggrant om för Erik att vara aktsam och hålla sig undan vid behov. Disto såg dock inte nämnvärt besvärad ut och han kunde obekymrat promenera runt med sadeln när vi ledde runt honom på ridbanan. Eftersom detta gick bra så tog jag ut honom på volt där han fick trava och galoppera med sadeln. Han fick mycket beröm för att han rörde sig så fint med sadeln, och även om det kom några krumma språng i galoppen så var det ingenting mot det jag hade förväntat mig kunna uppstå. Han blev lite väl luftig i galoppen bara och rundade sig lite väl mycket, men hade någon hyfsat ridkunnig suttit på så hade det nog inte känts särskilt mycket. 🙂

Sadeln gled fram en hel del så det kan mycket väl ha varit det som gjorde att Disto började krumma ryggen också. Jag tycker dock att Disto skötte sig mycket väl för att ha haft sadel på ryggen första gången med tanke på att vi inte tog det överdrivet försiktigt. Jag hade dock en känsla av att Disto skulle ta det bra, det kändes som om han kändes cool och med på vad vi gjorde ändå.

Nu är det bara att leta KORT sadel. 😉

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.