Att undervisa eller att inte undervisa

Förra året tog jag beslut om att vara tjänstledig från mitt ordinarie kontorsjobb för att satsa på att undervisa mer, och det gjorde jag också. Bl a höll jag här hemma en helgkurs med ett antal ryttare och fotfolk.

I december månad var min tjänstledighet slut och jag gick tillbaka till mitt kontorsjobb, en hel del klokare. Jag insåg att det hade varit väldigt svårt att få jobb som tränare, det hörde av sig några personer och frågade om helgkurser, men när jag svarade fick jag sedan inget svar tillbaka. En kurs blev faktiskt bokad, men inställd på grund av för få deltagare, vilket jag förstår eftersom jag inte är särskilt känd.

Jag är ganska blygsam av mig får jag väl ärligt säga. Helt klart saknar jag bilder på mig själv till häst där jag och hästen ser representabla ut, hrm, och vi gör någon avancerad övning. Jag får nog delvis skylla på mitt hästmaterial här, eftersom jag envist har hållit fast vid Titan i alla år. Nu har jag beslutat mig för att inte ställa så höga krav på Titan utan jag får nog anse honom vara pensionerad från ridbaneträningen vid det här laget. Han har redan visat att han är lydig och lyhörd, men han har också visat mig var hans fysiska kapacitet når sin gräns, och den har vi nått till vid det här laget.

När jag undervisar ger jag hundra procent av mig själv, och jag får nog säga att jag är väldigt noggrann. Kanske är jag för noggrann, så att folk tröttnar på mig? Tanken har slagit mig. Jag tycker ju själv att jag dock har fått bra resultat med mina egna hästar när jag är noggrann med träningen, och jag vill ju förstås ge andra samma sak.

Det här med sociala medier har också börjat spela en stor roll. Mitt namn syns och hörs inte någonstans bland andra. Nu när vi haft Perla på annons så har jag fått svar från en del och någon har frågat vem jag har tränat akademiskt för… Jag som själv har varit väldigt aktiv med min träning sedan tidigt 2000-tal, men vad hjälper det förstås när jag är okänd för de flesta.

Det gäller att ha rätt kontakter och synas på rätt ställen, för att bli igenkänd. Jag skriver inte i diverse forum/grupper på Facebook och berättar att jag undervisar, och erbjuder mina tjänster, titt som tätt, så som jag ser andra göra. Det borde jag kanske göra?

Bent Branderup har sedan några år tillbaka skapat en möjlighet för de som är aktiva tränare att erhålla en licens att undervisa i Bents namn, man kallas då för licensierad Bent Branderup-tränare. Genom att vara licensierad tränare, så blir det ett slags bevis på att Bent kan sätta sin kvalitetsstämpel på din undervisning. Det krävs också ett stort antal åtaganden som man förbinder sig att följa under det år som licensen gäller för.

Förr om åren var det så att de flesta nog ansåg att om man hade avlagt ett godkänt riddarprov för Bent, så var man därmed också tillräckligt duktig för att arbeta som tränare, det föll sig per automatik att de som lyckades bli riddare också anlitades för att undervisa, men idag är alltså synen en lite annorlunda.

Själv känner jag att jag inte har chans att bli licensierad tränare eftersom jag i princip inte har något elevantal, och heller inte vet hur jag ska nå ut till folk. Det blir lite av moment 22. Det jag vill komma till är att det inte är lätt att undervisa när man inte har några elever, och när man inte syns på rätt ställen med rätt häst, och när heller inte andra omtalar en.

Sedan jag började undervisa för några år sedan har elevantalet gått lite fram och tillbaka, för tillfället är det i en svacka. Detta har gjort att mitt självförtroende har fått sig en ordentlig knäck och jag var tvungen att ta mig en ordentlig funderare på vad jag vill.

Anledningen till att jag har varit så ihärdig i att själv ta lektioner beror till stor del på att jag vill vara uppdaterad och att mina elever ska veta att min egen utbildning fortgår. Nu när jag har bestämt mig för att lägga tränarrollen på is tills vidare, har jag också tagit det ekonomiska beslutet att själv inte åka iväg som ryttare på kurser i samma utsträckning som tidigare. För min del som heltidsanställd innebär det nämligen att jag ofta samtidigt naggar av mina relativt få semesterdagar, jag behöver verkligen känna att jag är ledig när jag har semester och inte jobba med något annat.

Jag erkänner att jag inte hoppades behöva komma till detta beslut, för jag blir glad av att undervisa när jag ser att det går bra för mina elever, men jag tvivlar så på mig själv när elevantalet sviker. Jag tycker också att jag har någonting verkligt att förmedla till andra.

Hur det än är, får jag själv betala ganska dyra pengar för den undervisning jag tillskansar mig, men jag har inte så stor möjlighet att få igen de pengarna. Att satsa på något där inkomsterna är lägre än utgifterna är ju en dålig affärsidé. 😉

En dröm och vision vore att kunna bygga upp något tillsammans med andra, som en riktig ridakademi, där jag vore en del av en grupp, där jag inte ensamt hade ansvar för allt. Jag är ändå lite utav en idealist, och önskar att ridkonsten vore tillgänglig för alla, inte bara för dem med störst plånbok och mest tid.

I år kommer jag ändå att lägga fokus på mitt och Eriks liv tillsammans, vi ska försöka träna ihop och hitta glädjen ihop, släppa alla krav på prestation. Det finns i år inget jag behöver bevisa för någon, och hur jag än anstränger mig så har det tidigare inte gett fler elevförfrågningar, så istället för att känna pressen på mig att jag måste prestera, kommer jag ta det mycket mer lugnt med hästarna och livet kring dem. Det känns tufft att behöva skriva dessa rader, för som sagt hade jag inte önskat att det skulle bli så här, men eftersom jag inte kan ha två jobb samtidigt, tvingas jag välja mellan dem och då fick det bli så här, åtminstone för tillfället

Köpet av Distinguido

I det klara, men kalla, vädret idag tog Erik och jag ut Gibson och Disto på ridbanan för att träna lite. Jag tycker att Distinguido känns så väldigt lyhörd och lydig att det nästan känns onödigt att träna mer förberedelseträning, det som är mest aktuellt just nu är egentligen hans inridning. Distinguido är 6 år i år, och då kan man ju tycka att han borde ha varit inriden för länge sedan, men jag känner faktiskt inte som så. Med åren har det blivit viktigare och viktigare för mig att ha en bra relation med hästen och att umgås med den som en partner, snarare än att hästen ska vara underställd mig. Jag vill att hästen ska tycka om mig och vilja umgås med mig, fastän det är högst onaturligt för en häst att umgås med en människa. Distinguido är så känslig som ingen annan häst jag mött och jag värdesätter verkligen att han vill vara med mig.

Hästar är avlade för olika ändamål, det är ett faktum vi inte kan bortse från. Människans avel har skapat hästar med olika egenskaper, både mentalt och fysiskt. Titan, som var min (och Eriks) första egna häst är tålig både till psyke och kropp. Han har varit en utmärkt första-häst, som haft tålamod med mig och som gett mig utmaningar att lösa. Om jag hade haft en häst som Disto som förstahäst så hade jag definitivt inte förstått hur hårdhudade hästar kan vara. Ju fler hästar man har förmånen att få stifta bekantskap med under sitt liv, ju mer förstår man också hur olika de är som individer. Att matcha rätt med sin häst är som att matcha rätt med sin partner. Man kan tycka om att umgås med många människor, men det är inte alla som man vill leva med, det är inte alla som man älskar på det sättet. Sedan finns det människor som man absolut inte står ut med heller förstås. Detsamma gäller för vår relation med hästar. Den häst som jag tycker är älskvärd, och kanske många med mig, passar inte ihop med en mängd människor.

När jag ska köpa en häst så vill jag att det ska finnas någon slags omedelbar attraktion där, att jag blir “kär” på något vis. Om jag redan från början ser på hästen med avsmak är den troligen inget för mig, det blir inte bra då.

De gånger då vi har köpt häst och det har uppstått kärlek vid första ögonkastet, har det också blivit bra i slutändan, medan de gånger då vi köpt hästar för att vi tyckt synd om dem, eller för att någon annan sagt att det blir bra, så har det slutat med att det inte alls känts bra efter en tid.

Distinguido kände både Erik och jag en omedelbar förälskelse för när vi fick syn på honom. Hans vänliga, oskyldiga ögon tilltalade oss direkt och vi köpte honom också. Jag var lite osäker på det hela eftersom Disto vid det laget var mer eller mindre vild och otämjd. När jag närmade mig honom i hans box (som ägarna på något underligt vis fått in honom i, från hagen där Disto gått och aldrig blivit infångad) var han väldigt rädd och osäker, men han vände trots det huvudet nyfiket efter Erik och mig, även fastän han inte tordes att sträcka det hela vägen fram. Hans vänliga uppsyn var det som fick oss att bestämma oss. 🙂

När man köper häst, ska man köpa häst med hjärtat, inte efter dess prestationer eller härstamning. Distinguido har verkligen ett speciellt namn som också passar honom tycker jag. Det betyder distingerad, som är synonymt med förnäm, fin, elegant, nobel, stilfull. 🙂

Idag har jag förärats den förmånen att åter igen låta mig bäras av Disto, när Erik ledde runt honom på ridbanan. Det är helt otroligt så rörlig han är i ryggen, jag har aldrig tidigare upplevt det med någon annan häst och jag undrar hur vanligt det är att hästar känns som honom att sitta på? Trots hans lilla, korta rygg slår hans rörelser igenom mycket tydligt, det måste röra sig om flera centimeters skillnad mellan när ryggen är i sitt lägsta läge och sitt högsta. Nu återstår att se vilken sadel som kan uppfylla både Distos och mina behov. 🙂

2015-01-05 12.28.28

Över stock och sten

Tacksamt nog håller sig snön borta och temperaturen är förhållandevis uthärdlig, så Erik och jag tog en tur med Titan och Perla i skogen idag. Vi passade på att kliva omkring och gå över liggande stockar så att hästarna fick lyfta lite extra på hovarna. Lite klättring uppför och allmänt att se sig omkring i skogen. 🙂

2015-01-03 12.47.14 2015-01-03 12.47.38

Senare på kvällen fick vi lust att träna Distinguido och Gibson, så de kom ut på ridbanan en sväng. Båda hästarna verkade tycka att det var riktigt skoj att träna, Gibson tordes kliva upp på lastpallen med framhovarna och sedan även börja sparka på bollen. 🙂

Disto klev helt obesvärat upp på lastpallen, så den är liksom inte så svår nu, vi får snickra ihop en mindre pall som vi kan träna med. Jag kände att Disto följde mig bra på volten, det är ruskigt svårt att hinna med i hans långa kliv bara! Sedan släpade jag fram cavalletti-blocken och Disto var faktiskt nyfiken på dem, annars brukar hans vanliga reaktion vara att skygga undan från nya saker. Jag sände Disto mellan blocken och det tog ett par vändor innan jag själv fått in snitsen, men sedan tyckte jag att han lyssnade så fint på att gå ifrån mig och komma till mig att det räckte för dagen. Vi knatade bort till pallen och Disto klev upp på den utan större uppmaning från mig och han kunde ta upp bakhovarna när jag stod bredvid och bad honom om det. Klara framsteg! 😀

2015-01-03 19.01.17

Nytt år och nya insikter

När man stöter och blöter en sak tillräckligt länge kanske man till slut kommer fram till ett beslut? Så känns det som att Erik och jag har gjort nu. Under en lång, lång tid (flera år faktiskt) har vi diskuterat hur vi ska göra med vårt hästbestånd på gården, det känns som om vi har för många hästar och saker att ta oss för, för att hinna med allt i en rimlig takt. Det är heller inte helt oproblematiskt att ha både sto och hingst på samma gård, för de kan självklart inte gå i samma hage, eller helt bredvid varandra och det skapar en väldig massa merjobb när det gäller hagar. Även om Disto är aldrig så snäll och inte gör något väsen av sig för att det finns ston här, så blir det ändå besvärligt med hagar när man vill ha stora ytor för hästarna att röra sig på. Vi har stundvis bestämt oss för att sälja hästarna och då också lagt ut dem på annons, men så har något kommit emellan som gjort att vi ändrat oss. Nu har vi dock bestämt oss, en gång för alla hoppas jag, att på allvar försöka hitta nya hem åt Titan och Perla. Energin för att ha fyra hästar att sköta om och hinna med att träna, samtidigt som huset behöver renoveras både in- och utvändigt och även fixa med övriga byggnader finns helt enkelt inte. 🙁

Nu har vi därför skrivit en annons för Perlas del och så här lyder den:

Perla är en vänlig, känslig, energisk och lyhörd häst som nästan kan ridas med tanken. Hon är en okomplicerad häst som alltid vill vara till lags, hon tar i så mycket hon kan när man ber henne om det. På uteritter är hon framåt men även om hon är pigg lyssnar hon alltid på ryttaren och kan sakta ner fastän kompisarna ökar på. På nya platser kan hon vara nervös, men hon lyssnar ändå på den som hanterar henne, hon är som sagt en känslig och vaken häst, som en arab i en kallblodskropp skulle jag vilja säga.

Storleksmässigt är hon en ganska liten Nordsvensk, född 2004, ca 149 cm hög vad vi har mätt henne till, så någonstans omkring 150 cm sådär. Hon är en häst som är relativt lätt i typen, se bilderna. Härstamningen kan väl vara värd att nämna, e. Zebb 1922, ue. Teige Blesen 1872.
Hon är lättlastad och åker bra. Lätt att verka, har aldrig varit skodd, har bra hovar.
Jag tränar dressyr enligt den akademiska ridkonstens principer och Perla gör på ridbanan sidvärtsrörelser i skritt och trav, skolorna i skritt och trav på raka och böjda spår. Jag har jobbat lite med att samla skritten och traven för att förbättra galoppen. Galopperar gör hon bra utomhus men behöver lite utrymme på ridbanan.

Jag känner själv att den som är intresserad av Perla ska vara det för att i första hand ta föl på henne och rida ut i skogen, alternativt köra in henne. Perla har aldrig tidigare haft föl men vi har låtit undersöka henne hos seminveterinär och fått ok av denne.
Jag hyser inga tvivel om att Perla skulle vara relativt enkelt att köra in, hon är dock aldrig tömkörd etc. Hennes utbildning på ridbanan fäster jag själv inte så mycket vikt vid mer än att det visar att hon är lydig, lyhörd och arbetsvillig. Enligt mig själv har hon en perfekt mentalitet, precis så som jag vill ha en häst.

Vi har ägt Perla sedan 2006 och gjort i stort sett allt med henne, hon var inte så mycket hanterad när vi köpte henne. Jag betraktar henne inte som en nybörjarhäst, men hon är snäll oavsett vem som leder henne och jag låter mina ej hästvana vänner rida Perla när vi rider ut en tur tillsammans med vår andra Nordsvensk.

Som hästmänniska bör du tycka om känsliga hästar med lite nerv i, hon är absolut inte trög, oerhört lydig och känslig men rör sig avspänt ute på tur fast beredd att tända till om man vill. Kanske till någon som är van vid hästar av ädlare blod, men nu intresserad av kallblod? Känner du till Parellis Horsenality så är hon en ganska klar RBE.

Prismässigt sett har vi tänkt oss ca 30tusen kr för Perla.

perla_2008_1 perla_2010_1 perla_2014_1 Perla

perla_2014_2

Sålunda fäster vi stor vikt vid att den som intresserar sig för Perla, också tänker sig att låta betäcka henne nu under 2015 så att hon får ett föl nästa år, det är verkligen en viktig punkt för oss. Tidigare tänkte vi inte så mycket på det där med föl, men det är bara en så stark känsla vi fått av vad hon behöver för att må som bäst. Egentligen är det en stor sorg att inte ha kvar Perla, för jag tycker verkligen att hon är en perfekt häst, om hon bara hade varit en valack istället… 🙁

Eftersom Perla är ett sto och Titan en valack, så är det enklast för oss om vi hittar ett nytt hem åt Perla innan vi gör det åt Titan. Blir Titan kvar här en tid så kan han åtminstone gå i en hage bredvid Disto och Gibson om han inte kan dela hage näringsmässigt sett. Vi får vänta en tid och se vad som händer.

Visst känns detta vemodigt, men samtidigt är det nog ett steg vi måste ta för vår egen orks skull. Hästarna är en del av vår familj, men jag tror att både Perla och Titan skulle kunna få ett roligare liv hos någon annan. Fick Perla föl så skulle nog hennes lycka vara gjord och om Titan fick komma till någon som allra helst rider ut på mysiga skogsturer så tror jag att han skulle trivas som fisken i vattnet. 🙂