Att undervisa eller att inte undervisa

Förra året tog jag beslut om att vara tjänstledig från mitt ordinarie kontorsjobb för att satsa på att undervisa mer, och det gjorde jag också. Bl a höll jag här hemma en helgkurs med ett antal ryttare och fotfolk.

I december månad var min tjänstledighet slut och jag gick tillbaka till mitt kontorsjobb, en hel del klokare. Jag insåg att det hade varit väldigt svårt att få jobb som tränare, det hörde av sig några personer och frågade om helgkurser, men när jag svarade fick jag sedan inget svar tillbaka. En kurs blev faktiskt bokad, men inställd på grund av för få deltagare, vilket jag förstår eftersom jag inte är särskilt känd.

Jag är ganska blygsam av mig får jag väl ärligt säga. Helt klart saknar jag bilder på mig själv till häst där jag och hästen ser representabla ut, hrm, och vi gör någon avancerad övning. Jag får nog delvis skylla på mitt hästmaterial här, eftersom jag envist har hållit fast vid Titan i alla år. Nu har jag beslutat mig för att inte ställa så höga krav på Titan utan jag får nog anse honom vara pensionerad från ridbaneträningen vid det här laget. Han har redan visat att han är lydig och lyhörd, men han har också visat mig var hans fysiska kapacitet når sin gräns, och den har vi nått till vid det här laget.

När jag undervisar ger jag hundra procent av mig själv, och jag får nog säga att jag är väldigt noggrann. Kanske är jag för noggrann, så att folk tröttnar på mig? Tanken har slagit mig. Jag tycker ju själv att jag dock har fått bra resultat med mina egna hästar när jag är noggrann med träningen, och jag vill ju förstås ge andra samma sak.

Det här med sociala medier har också börjat spela en stor roll. Mitt namn syns och hörs inte någonstans bland andra. Nu när vi haft Perla på annons så har jag fått svar från en del och någon har frågat vem jag har tränat akademiskt för… Jag som själv har varit väldigt aktiv med min träning sedan tidigt 2000-tal, men vad hjälper det förstås när jag är okänd för de flesta.

Det gäller att ha rätt kontakter och synas på rätt ställen, för att bli igenkänd. Jag skriver inte i diverse forum/grupper på Facebook och berättar att jag undervisar, och erbjuder mina tjänster, titt som tätt, så som jag ser andra göra. Det borde jag kanske göra?

Bent Branderup har sedan några år tillbaka skapat en möjlighet för de som är aktiva tränare att erhålla en licens att undervisa i Bents namn, man kallas då för licensierad Bent Branderup-tränare. Genom att vara licensierad tränare, så blir det ett slags bevis på att Bent kan sätta sin kvalitetsstämpel på din undervisning. Det krävs också ett stort antal åtaganden som man förbinder sig att följa under det år som licensen gäller för.

Förr om åren var det så att de flesta nog ansåg att om man hade avlagt ett godkänt riddarprov för Bent, så var man därmed också tillräckligt duktig för att arbeta som tränare, det föll sig per automatik att de som lyckades bli riddare också anlitades för att undervisa, men idag är alltså synen en lite annorlunda.

Själv känner jag att jag inte har chans att bli licensierad tränare eftersom jag i princip inte har något elevantal, och heller inte vet hur jag ska nå ut till folk. Det blir lite av moment 22. Det jag vill komma till är att det inte är lätt att undervisa när man inte har några elever, och när man inte syns på rätt ställen med rätt häst, och när heller inte andra omtalar en.

Sedan jag började undervisa för några år sedan har elevantalet gått lite fram och tillbaka, för tillfället är det i en svacka. Detta har gjort att mitt självförtroende har fått sig en ordentlig knäck och jag var tvungen att ta mig en ordentlig funderare på vad jag vill.

Anledningen till att jag har varit så ihärdig i att själv ta lektioner beror till stor del på att jag vill vara uppdaterad och att mina elever ska veta att min egen utbildning fortgår. Nu när jag har bestämt mig för att lägga tränarrollen på is tills vidare, har jag också tagit det ekonomiska beslutet att själv inte åka iväg som ryttare på kurser i samma utsträckning som tidigare. För min del som heltidsanställd innebär det nämligen att jag ofta samtidigt naggar av mina relativt få semesterdagar, jag behöver verkligen känna att jag är ledig när jag har semester och inte jobba med något annat.

Jag erkänner att jag inte hoppades behöva komma till detta beslut, för jag blir glad av att undervisa när jag ser att det går bra för mina elever, men jag tvivlar så på mig själv när elevantalet sviker. Jag tycker också att jag har någonting verkligt att förmedla till andra.

Hur det än är, får jag själv betala ganska dyra pengar för den undervisning jag tillskansar mig, men jag har inte så stor möjlighet att få igen de pengarna. Att satsa på något där inkomsterna är lägre än utgifterna är ju en dålig affärsidé. 😉

En dröm och vision vore att kunna bygga upp något tillsammans med andra, som en riktig ridakademi, där jag vore en del av en grupp, där jag inte ensamt hade ansvar för allt. Jag är ändå lite utav en idealist, och önskar att ridkonsten vore tillgänglig för alla, inte bara för dem med störst plånbok och mest tid.

I år kommer jag ändå att lägga fokus på mitt och Eriks liv tillsammans, vi ska försöka träna ihop och hitta glädjen ihop, släppa alla krav på prestation. Det finns i år inget jag behöver bevisa för någon, och hur jag än anstränger mig så har det tidigare inte gett fler elevförfrågningar, så istället för att känna pressen på mig att jag måste prestera, kommer jag ta det mycket mer lugnt med hästarna och livet kring dem. Det känns tufft att behöva skriva dessa rader, för som sagt hade jag inte önskat att det skulle bli så här, men eftersom jag inte kan ha två jobb samtidigt, tvingas jag välja mellan dem och då fick det bli så här, åtminstone för tillfället

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.