Träning med Distinguido lös på ridbanan

Igår när jag tränade med Distinguido kändes han väldigt positiv och nöjd, han var angelägen om att vara till lags så jag tyckte inte att det behövdes någon längre tids träning. Jag lät honom röra sig kanske max 20 varv totalt på volten, lite skritt, lite trav och lite galopp och en aning arbete i gångarterna. Innan vi skulle gå ut från ridbanan tänkte jag att jag kunde släpa fram pallen så att han kunde få gå upp på den.

Jag tog av grimman och longerlinan för att se om han kunde göra samma sak lös med mig som han kan göra när jag har honom i lina. Det gick så fint så! 😀 Jag älskar den här lilla hästen med sitt stora hjärta, han är den mest fantastiska hästen i världen! Mi Corazón..!

Varför jag undervisar så som jag gör – kurser och lektioner

Inom akademisk ridkonst är det vanligt att undervisningen sker i kursform, varje ryttare har oftast minst två pass och så ingår det teoripass. En del personer tycker att teorin är tråkig och återkommande att lyssna på, och många tycker också att det är jobbigt att behöva träna mer än ett pass var, det blir besvärligt och dyrt. Jag förstår så klart att man kan tycka så, men här ger jagmin förklaring till varför saker och ting är som de är, så som jag ser dem! 🙂

När Bent håller en helgkurs i akademisk ridkonst inleds helgen med en timmes teori, därefter rider får vart och ett av de åtta ekipage varsin halvtimmeslektion. Efter lunch hålls ytterligare ett teoretiskt pass och så har varje ekipage åter igen varsitt halvtimmespass. Dagen därpå börjar med ytterligare ett teoripass och när varje ekipage sedan har haft sin halvtimmes undervisning avslutar Bent med ytterligare ett avrundande pass, en sammanfattning om helgen.

Under helgen hålls alltså fyra teoripass och varje ryttare tränar sin häst tre pass. 4 timmars teoretisk undervisning och 1,5 timmes praktik. Vilken slutsats kan man då dra av detta? I mina ögon synes det som att teorin är viktigare än praktiken, eftersom man i varje fall har dubbelt så mycket teori som praktik.

Det är också så att utan teoretisk kunskap kan man säkert bli en duktig hantverkare, men man blir aldrig en konstnär. Kunskap måste alltid gå före agerande, något som också Alois Podhajsky skriver om i boken “The complete training of horse and rider” kapitel I del 2, för den som vill läsa mer av hans kloka ord. 🙂

Alois Podhajsky - The Complete Training of Horse and Rider

Alois Podhajsky – The Complete Training of Horse and Rider

När jag undervisar andra tycker jag det är viktigast av allt att de förstår teorin, så att de kan klara sig själva utan mig när jag inte är där. Jag upplever det svårt att kunna förmedla all den grundkunskap som en ny elev behöver få med sig första gången, under ett ridpass, därför vill jag att man åtminstone de första gångerna får en stadig teoretisk grund att stå på. Av den anledningen erbjuder jag också en lite längre introduktionslektion där jag använder en av mina egna hästar att förevisa praktiskt på, för nya elever eller de som helt enkelt är mer intresserade av att höra teori. Då kan de helt koncentrera sig på att lyssna och se när jag tränar min häst. Jag kan visa dem hur det ska vara och hur det inte ska vara, så de lär sig fallgroparna.

Jag har haft några lektioner för elever som har varit helt eller nästan helt gröna på akademisk ridkonst och jag upplever det som att jag inte hinner med att förmedla det som de behöver ha med sig hem, på den stunden vi håller på. 🙁 Det blir helt enkelt för kort stund för att de ska hinna och kunna ta in det jag säger. Jag vill inte lämna någon med frågetecken, men upplever att det lätt blir just så när jag ska försöka förmedla en teoretisk grund och samtidigt ge dem en praktisk lektion. Man brukar säga att den som lyssnar tillgodogör sig ungefär 10% av det som lärs ut, och då blir det förstås svårt att komma ihåg allt jag säger utan att höra det repeteras.

Det är några som hört av sig till mig och frågat om jag åker ut och undervisar, och det gör jag, men då vill jag gärna att jag får hålla en halvdagskurs (3 ekipage som rider två pass var) så att jag får med teorin till dessa ekipage. Dessutom är det ett bra tillfälle att de kan titta på varandra och bara lyssna och se när någon annan får instruktioner. Dessutom blir min tid betydligt mer effektiv då jag kan hålla samma teori för flera personer som lyssnar, än att försöka hinna med det under varje persons lektionspass. 🙂

Att förstå teorin är helt enkelt viktigt för att kunna klara sig en stund på egen hand, att kunna träna på det man har gjort under lektionerna och även våga gå vidare lite grand själv. Förstår man grundprincipen i hur man ska träna sin häst, har man något att utgå från, då blir man inte så villrådig. Ser man den röda tråden och förstår logiken i hur saker och ting hänger ihop, blir det inte lika svårt när man är själv. 🙂

Är man helt ny på akademisk ridkonst är det allra bäst att börja med att försöka sätta sig in i teorin så att man kan bilda sig en uppfattning och försöka skapa sig en känsla för vad det är man ska åstadkomma och ungefär hur. Har man varit med länge i gemet kan man så klart klara sig ganska bra utan teori, men jag vill gärna höra den teoretiska tanken bakom varför jag ska göra på ett visst sätt, och kanske t ex inte på ett annat. Jag vill förstå HUR och VARFÖR jag ska göra så här, och ju längre man kommer i sin utbildning, ju mer detaljer blir viktiga att tänka på. När jag åker på kurs lär jag mig alltid något nytt, även om det kanske i vissa fall är mycket repetition. Jag försöker att lyssna och fundera och se vad jag tar med mig hem just denna gång, jag blir aldrig fullärd! 😀

Min önskan är inte att ha elever som inte klarar sig utan mig, utan elever som kan gå vidare i sin egen utveckling med stöd från mig, och kanske en dag har så mycket kunskap att de klarar sig mycket bra på egen hand, och även lära någon annan något, och få min hjälp bara ibland kanske, snarare tips än kontinuerlig undervisning under ett helt pass. 😀

Uppsutten träning på Distinguido

Idag var första dagen som jag tränade Distinguido efter Galileos och Aragons hemkomst. Jag var inte riktigt säker på hur alla hästar skulle reagera på något som rubbade rutinerna, så det var med lite fundersamhet jag gick in på ridbanan med Disto. Disto verkade dock inte särskilt fundersam, utan tittade nyfiket på de två killarna som gick där borta. Aragon vrålade några gånger men Disto brydde sig inte det minsta utan undrade kanske vad det var för en filur som skrek sådär ihärdigt. Det är flaggdag idag och den hissade flaggan fladdrade frenetiskt i vinden, detta smatter bekom dock heller inte Disto, det var nog mer jag som reagerade på det.

Disto fick sedan knuffa runt lite på bollen, vilket han gjorde med bravur! 😀 jag testade hur väl han reagerade på att ta med sig ytter bak in i sluta, och det gjorde han också så lydigt och fint. Därefter fick han röra sig några varv i trav och galopp på volten. Faktiskt galopperar han riktigt bra nu, han är mån om att hålla sig på ett sådant avstånd att repet inte blir värst vidare sträckt. Han håller sig mestadels rund och fin i formen också, han lyssnar så väl på min röst när jag säger “Braaa!” med eftertryck. Jag vill ge Disto så mycket frihet som möjligt och gärna en lite större volt, så jag får kliva på ganska friskt med den korta linan jag vanligen använder. Jag ska använda ett längre rep nästa gång, så kan jag ge honom mer lina och frihet. 🙂

Eftersom Disto trots allt inte verkade alltför bekymrad tänkte jag att det nog ändå skulle gå bra att sitta på honom. 🙂 Fram med tyglar och uppstigningspall, och Disto visste direkt vad han skulle göra, fastän det var läskigt. Om det är något han reagerar på, så är det när jag kliver upp på pallen och han ska komma nära mig. Hm, jag får fixa ihop något högre som jag kan stå på när jag longerar honom, så att han vänjer sig vid sådana konstigheter. 🙂

Nåväl, när jag ställer mig på pallen (som ibland är ganska vinglig på lite ojämnt underlag) och ger slutahjälp så kommer Disto direkt med rumpan intill pallen, om än lite spänt. Så mycket träning jag under alla år lagt ner på Titan, så är det här något som Titan inte skulle vara så angelägen om att göra. Bekväm som Titan är skulle jag nog få stå där och träla en stund, det är enklare att flytta pallen intill Titan, eller gå på ena sidan och ställa Titan på plats, för still står han sedan. Disto har jag inte tränat mer än lärt in slutahjälpen och han reagerar för min hand, jag behöver inte fysiskt nå honom, ändå gör han detta eftersom han så gärna vill vara till lags. 🙂

Efter ett något klumpigt upphopp på Distos rygg, svingade jag över benet och satte mig tillrätta. Hm, det kändes konstigt. Satt jag uppe på manken, mån tro? Jag flyttade mig lite bakåt och kände efter men nä, det kändes likadant. Gissningsvis krummade Disto ihop ryggen, han har lätt för att göra det, men så snart vi började röra oss framåt kom jag ner mer på honom. Han kan sätta sina bakben så långt inunder sig och tendens till svankrygg har han inte, så om han inte är avslappnad så känns det väldigt kullrigt att sitta på honom.

Med Erik vid vår sida styrde vi sedan omkring på ridbanan i skritt och några halter. När jag säger Ptro stannar Disto väldigt ögonblickligen, så jag behöver ha något att säga som är mer lugnande så att han stannar upp lite mer långsamt. En häst kan faktiskt göra halt lite för rappt. 😉 När Disto tvärstannar så där så blir det ju också att jag kommer lite ur balans och spänner mig. Spänner jag mig, så spänner Disto sig och spänner Disto sig är det lätt hänt att jag spänner mig. Vi behöver alltså försöka fortsätta med att hitta halten med lite mer avslappning och inte sätta sig så mycket på bakdelen så att säga. 😉

Hur som haver klev Disto på i godan ro, han gäspade och sänkte huvudet, verkade rätt nöjd med tillvaron ändå. Vi kunde styra in på volter, gå längs fyrkantspåret, svänga över ridbanan och byta varv med Erik. Sammanfattningsvis gick det rätt fint idag, det kändes bra, helt enkelt. 🙂

Distinguido

Distinguido

Innan Erik får koppla loss sig från oss vill jag ha kommit dithän att jag kan trava på Disto och även kunna sakta av, och innan jag vill försöka mig på någon trav, vill jag nog faktiskt väldigt gärna ha en sadel att få lite hjälp av. Jag är så väldigt van vid bredryggade Titan, och Disto är smal och nätt över ryggen och ger inte alls samma fåtölj-känsla. För att jag inte ska bli överrumplad av Distos rörelser behöver jag lite hjälp på vägen, men vad för sadel vi ska ha blir jag inte klok på…suck…. 😉

Läget efter några dygn

Nu har Galileo och Aragon varit hos oss i tre och ett halvt dygn och vi börjar komma in i något som liknar rutiner med dem. De får gå i varsin mindre hage om dagarna och kommer in i sina boxar på kvällarna. Galileo har börjat bajsa någotsånär normalt, men han dricker fortfarande ganska lite vätska. Pga detta får de ett par gånger om dagen en riktigt blöt blandning av betfiber, betfor, safe and sound, kokta linfrön och salt. Vi har sett att Galileo dricker lite grand ute, men inne om natten är det nästan obefintligt. Vi provade att erbjuda honom äpplejuice och det tyckte han väl var sådär intressant, han drack några dl, men tappade snart intresset. Han kissar dock lite mer än förut, nu kommer det en gul stråle åtminstone även om det inte är många sekunders kissande.

Aragon äter och dricker med god aptit, han är inte kräsen av sig. Han kissar och bajsar helt normalt också, det är fart på hans system, skönt att se!

Vi har dock funderingar på att låta kastrera Aragon eftersom han har lite svårt att komma till ro, han vankar ofta av och an i sin hage, glor mot Distinguido och Gibson och vrålar åt dem lite då och då. Även i sin box är han orolig och vrålar när han hör någon annan häst gnägga. Galileo bryr han sig inte så mycket om. Vi kan dock inte ha Aragon och Galileo i boxarna bredvid varandra för de blir hårdhänta mot varandra då och det är särskilt Aragon som inte låter Galileo vara ifred.

När Aragon fick syn på Perla vrålade han åt henne med, givetvis svarade hon, och han var inte så trevlig att leda i grimskaftet då om jag säger så. Vi ska ju känna oss trygga med hästarna och inte behöva oroa oss för att tappa dem, eller komma i kläm på något vis.

Vår tanke är ju också att kunna ha killarna i samma hage, vi vill inte ha hästar som måste hållas isolerade från andra pga hormoner. Distinguido har aldrig någonsin gjort någon affär av att han är hingst, och han svarar heller inte Aragon, utan står förnöjsamt och äter av sitt hö.

Galileo bryr sig inte alls om de andra hästarna mer än att han tittar lite nyfiket åt deras håll,  men mest är han intresserad av att skrapa fram lite rötter i sin hage, äta hö och de grässtrån som kommer upp.

Galileo_2015-04-04

Galileo

Aragon

Aragon

Ett händelserikt första dygn!

Nu är det snart ett dygn sedan Aragon och Galileo kom till oss, och det har varit några intensiva timmar! Igår kväll när killarna kom verkade de förstås trötta och lite medtagna, men ändå vid gott mod. De fann sig snart i sina boxar. 🙂 Hur det än var så verkade det som om Galileo hade svårt att kissa. Det kan bli så om hästen är väldigt spänd och inte kan slappna av, men vi tänkte att vi får iaktta och se hurdant han beter sig.

I morse när jag tittade till killarna låg de båda ner i sina boxar, så då verkade det lugnt.

Någon timme senare satte jag mig ute hos dem i stallet för att se hur de betedde sig. Aragon åt och drack med god aptit, bajsade och kissade och verkade tillfreds. Galileo verkade mer bekymrad, skrapade med hovarna, gick och ställde sig för att kissa men inget kom. 🙁 Pga detta beslöt jag mig för att ringa distriktsveterinären för att de skulle kunna komma och undersöka om något var fel med Galileo. De kom ganska snabbt, inom 1,5 timme var de hos oss efter att jag ringde.

Galileo fick en lugnande spruta för att han skulle hänga ut snoppen för att veterinären Gerd skulle kunna undersöka ifall det satt något i urinröret. När han fått lugnande bajsade han för första gången sedan han kom, och det var ganska små och mörka pluttar som kom ut, men som satt ihop i stora, hårda kokkor. Efter rektal undersökning av urinblåsan konstaterade Gerd att blåsan verkade tom. Hon förde upp en kateter i urinröret och konstaterade att inte mycket kom ut där heller, men vätskan var ganska klar. Hästurin brukar vara mörk i vanliga fall, så det var märkligt.

Det vi trodde på att det kunde vara, var att Galileo druckit dåligt under resan och drabbats av förstoppningskolik. Han fick därför kramplösande och en stor påse dropp för att bättra på vätskebalansen i kroppen. Vi fick instruktioner om att ta ut honom på en halvtimmes rask promenad när droppet var slut, skulle ta en timme gissningsvis. Därutöver ta en ytterligare promenad lite senare.

På grund av det kramplösande började Galileo skaka i kroppen, troligen för att han frös. Till råga på allt fick han nu också ha täcke på sig, för att hålla värmen bättre. Täcke är något jag nästan kan garantera att han inte haft på sig förut, så det var en ny sak att vänja sig med. Han tyckte det var en aning otäckt att få det på sig.

När droppet var slut, tog vi alltså ut Galileo och Aragon på promenad, och det är ju en spännande sak att göra med hästar som inte är så mycket hanterade. 😉 De är ledda lite grand förstås, men signalerna sitter nog inte så hårt befästa i dem. Galileo förstod inte riktigt att man skulle röra sig när det blev tryck i grimman, men under promenerandet gick det bättre och bättre. Det är lätt att tycka att det går dåligt, men man får ha i minnet att om hästen inte kan mycket alls, får man lära den och då har man i början en lång väg att vandra. Dessutom är de helt ovana i miljön och med oss och allt runt omkring.

Galileo_Aragon_2015-04-02

Aragon_2015-04-02

Aragon är lite mer tränad än Galileo, så han fick röra sig lite på en volt i trav för att komma igång i magen.

Båda hästarna bajsade varsin på ridbanan, så det var ändå ett gott tecken. Galileos pluttar var fortfarande små, men det kom ut något från honom i alla fall och det var skönt att se. 🙂

Det finns ett ordspråk som heter “Du ska inte ropa hej förrän du är över ån” och så känner jag. Än är det inte helt grönt ljus att allt går vägen med Galileo just nu, utan det kan bli så att vi får ringa ut veterinären fler gånger under helgen. Givetvis långhelg, vad annars..?

Första intrycket av Aragon och Galileo

Sent igår kväll, halv tolv på natten, anlände Marcel Jordans chaufför med Aragon och Galileo, de har stått på hästtransporten sedan i torsdags, det vill säga ungefär 6 dagar. Båda hästarna var hungriga och lite medtagna förstås efter en lång resa och när de är ovana att resa sedan tidigare.

Marcel Jordans hästtransport

Marcel Jordans hästtransport

Marcels chaufför berättade att Aragon och Galileo verkat fäst sig vid varandra under dessa dagar, om de tog ut den ena blev den andra orolig, det är skönt att just de fäst sig vid varandra ändå, det hade varit jobbigare för dem att mista en nyfunnen vän än som nu när de båda kom till samma ställe. 🙂

MJ_ankomst

Trots allt åt de hö och halm med god aptit, och de lugnade ändå ganska snart ned sig.

Aragon har stora, vackra, mörka mandelformade ögon. Han verkar vara en känslig häst, inte lika skygg som Distinguido när han kom, men ängslig på ett annat sätt. Hans ögon ser lite bekymrade ut. Jag tror att han är väldigt vänlig och ödmjuk, men osäker, det finns en ängslan i hans ögon som man inte såg lika tydligt i Distinguidos ögon.

Han är otroligt försiktig, det går att gå fram till honom fast det syns att han är bekymrad. Jag tycker om den här känsligheten ändå, det gör att man känner att man vill ta hand om hästen, förklara för den att den är trygg och säker här. 🙂

Förr om åren har vi kanske varit mer restriktiva med godis till hästarna, men på senare år har vi släppt det där ganska rejält. Om det inte vållar något problem, så kan några godbitar göra att hästen slappnar av mer i ens närvaro. När man ger hästen godis och den tuggar, blir det lite som en avslappningseffekt. Om hästen inte tar godisen, eller möjligen tar den men inte tuggar, så håller den liksom andan inför vad som komma skall. Är hästen rädd för en själv, så kan man med hjälp av godis få hästen att förknippa en med något positivt, det blir en positiv förstärkning inför ett obehag helt enkelt. Tyvärr kan vi ju inte ta bort obehaget av vår egen närvaro, för då måste vi ju lämna hästen ensam, men om vi kan mildra obehaget på något sätt, så blir vi inte lika skräckinjagande.

Igår ville inte Aragon ta godis från våra händer. Naturligtvis kan det vara så att han inte var van vid att få pellets som smakade så här, eller van att få något alls. I morse däremot kunde jag sträcka in handen till honom och då plockade han ytterst försiktigt några bitar pellets. Han var inte helt säker på att han tyckte om dem, men efter en stund när han fått i sig några stycken och vant sig vid smaken, tog han gärna emot fler. Aragon ser så väldigt näpen ut, har en liten, vacker, fint mejslad mule. 🙂

Jag tror att om Aragon inte mår bra, så skulle han kunna bli en häst som boxvandrar, eller möjligen väver, så naturligtvis är det viktigt för oss att skapa en trygg miljö för honom, så att han känner sig tryggare. Personlighetsmässigt ligger han nog på RBE/RBI gissar jag på, men tiden får utvisa det. 🙂

Galileo verkar inte alls ha samma känslighet som Distinguido. Jag tror att Galileo är en LBE snarare än en RBE, men mycket vänlig personlighet. Inte lika feg som Gibson, men nyfiken och social på samma vis. Han verkade relativt obekymrad om vart han hade hamnat och han tittade nyfiket runt i sin box.

Båda hästarna rullade sig (med varsamhet) i boxarna igår. När den ena lade sig ner för att rulla (eller skrubba lite på ena sidan) så lade sig den andra ner. Just att rulla sig har jag hört någonstans att det är ett flockbeteende och det är också något vi sett Distinguido och Gibson göra samtidigt. Det kändes bra att se att de kunde göra det tillsammans, de verkade känna av varandra mycket.

Galileo åt nog nästan hellre halm än hö, han letade upp de gröna stråna i halmen där han hittade dem.

Galileo är gärna med där det händer saker, när Aragon fick några godisar var Galileo inte sen att sträcka fram mulen och be om att få några han också. 🙂 Jag tror att han inte kommer vara så bekymrad av att vara här utan han vänjer sig nog snart. Han är känslig, men kommer nog inte vara så nervös och försiktig som Distinguido.

Jag tror att båda pojkarna kommer bli riktigt fina och trevliga hästar, men de är nog ganska olika i personligheten verkar det som. Den ena osäker och ängslig, den andra nyfiken och tryggare i sig själv, de kommer att komplettera varandra bra. 🙂

Aragon till vänster och Galileo till höger

Aragon till vänster och Galileo till höger

Om du vet att din ridning skadar din häst; Varför fortsätter du träna så..?

På många håll i världen surras det om dålig ridning och varför den fortsätter premieras. Vad är då dålig ridning? Enligt mig är dålig ridning sådan som skadar hästen i slutändan, som gör att vi får avliva den för förslitningsskador eller återkommande hältor/problem, klar relaterade till ridningen.

För mig är det obegripligt att någon som inser hur skadlig ens ridning är, fortsätter att träna på det viset. Det finns otaliga filmer och bilder på nätet som visar dålig ridning, hästar som går i framstupa läge och med gapande munnar (så mycket som nosgrimmorna tillåter dem att gapa). Epona.tv rapporterar från stora hästsporttävlingar om hur det anpassade djurplågeriet får fortsätta. Hade det varit hundar eller andra husdjur som blivit utsatt för samma sak hade folk blivit anmälda.

Ändå fortsätter djurplågeriet… 🙁

Jag tror att de flesta människor inte förstår när de rider dåligt, och många kan maskera det väl. Många människor vet hur de ska få sin häst att röra sig så imponerande som möjligt, men tittar man på hur hästens ansiktsuttryck ser ut, ser man om hästen gör detta i avslappning och förnöjsamhet, eller om den är stressad, har ont etc. När jag tittar på bilder och filmer tittar jag mycket på hästens ansikte, vad utstrålar den? Jag tittar på hur hästens ögon, öron och mun ser ut. Jag tittar på hur mycket slack det finns på ryttarens tygel, jag tittar på hur ryttarens armar ser ut, om det ser ut som att ryttaren tar i. Jag tittar på allmän muskeltonus hos både häst och ryttare.

Värst av allt tycker jag det är med människor som helt krasst konstaterar att det är klart att hästarna går sönder, annars vinner man inte tävlingarna, och detta är inte unikt för någon gren. Att få avliva hästen vid sju års ålder för att den är slut i sina ben är inga konstigheter för somliga! 😮 Hur kan man ha mage att träna sin häst på ett vis som man vet skadar den!? Detta är något som jag inte kan förstå. Och om nu folk gör detta med berått mod, varför förbjuds inte tävlingar där sådan ridning uppenbart premieras!? Denna ridning förekommer i många grenar, den är inte förlagd till enbart en särskild

För mig är det ingen självklarhet att få rida min häst, det är ett förtroende som min häst måste ge mig. Ju äldre jag har blivit, ju mer intresserad blir jag också av hästens personlighet och tillvaron tillsammans med den, än själva ridningen i sig. Utan att ha vunnit hästens förtroende, eller förtjänat dess respekt, kan jag inte förvänta mig mycket av den i harmoni. För mig handlar det lika mycket om att ge, som att ta. Ge till hästen så att den kan ge tillbaka till mig… 🙂

Perla2