Tränat för Norah Kohle

Sedan många år tillbaka har jag känt till att det finns en tjej som heter Norah Kohle (www.norahkohle.se) och som tränar frihetsdressyr med sina hästar. Det har dock aldrig funnits möjlighet att träna för henne eftersom avståndet mellan oss är så långt, men jag har alltid varit fascinerad av vad hon gör med sina hästar. Det har sett så mjukt ut, tycker jag.

Efter att ha kontaktat Norah och fått möjlighet att komma dit i fredags, så fick jag med kort varsel ledigt från mitt jobb så att jag kunde åka dit. I torsdags förmiddag åkte jag, med pappa som ressällskap och Distinguido i hästtransporten, mot Kungsbacka och Norah. 🙂

Efter en lång resa, och en GPS som lurade in oss på småvägar (som skulle vara en genväg), kom vi till slut fram. Disto var ganska stressad i transporten, han uppskattade att få komma in i en box och ha Norahs häst Conny som sällskap.

2015-11-06 08.23.25

Norah och jag pratade en stund om hästar och träning och lite vad jag gjort tidigare. Jag fick uppfattningen att Norah är en ödmjuk person och som ser hästarna som individer. Jag berättade om min känsla av hästträning, oavsett hur den utövas, så handlar det många gånger om att man inte ger hästen ett val. Det finns oftast en negativ effekt av att inte göra som man blir tillsagd. Hur vet man att hästen vill vara med en och göra det man ber den om? Hur blir det ett umgänge på mer lika villkor? I frihetsdressyr har heller inte hästen alltid ett val. Det går att träna hästar till inlärd hjälplöshet, de kommer inte undan hur de än gör, det finns bara ett rätt, och det är att låta sig domineras av människan.

Igår morse efter att Distinguido fått vilat upp sig under natten, så fick vi träna för Norah. Jag hade bokat in mig på en 3 timmar lång träning, för att få möjlighet att verkligen ha tid att träna med Disto men också kunna prata med Norah och höra hennes tankar om träning medan Disto fick vilostunder. Att få en längre träningssession gör att man får mer tid att repetera, och att man verkligen kan prata om det man gör.

Jag fick visa lite vad vi gjort hemma. Jag har ju bara gjort vad jag trott varit rätt, baserat på den känsla jag fått, och ibland har jag insett att jag gjort misstag. Den känsla jag vill ha i longeringen är att få hästen att hålla sig runt mig på slack lina, att det är spöet/skänkeln som hästen böjer sig runt omkring. Jag berättade om hur jag tränade Gloria och så en dag upptäckte att jag inte behövde ha kapsonen och linan för att longera henne, att jag kunde löslongera henne fastän jag inte medvetet jobbat mot det. Norah tyckte att det jag hade gjort med Disto var fint arbete. 🙂

Norah sade att det är en sak som hon undviker, och det är att använda tryck för att sända hästen bort ifrån en, utan att tryck alltid betyder “kom till mig”. Har man hästen lös i paddocken ska man inte jaga den om man vill kunna få den att komma till sig. Det är ju en ganska intressant detalj, och särskilt då jag tänker på hur Gloria, och även Titan kan longeras. Jag har ju som sagt inte medvetet tänkt att kunna löslongera dem, men effekten av träningen blir ändå att jag kan lyckas göra det.

Jag berättade om att Disto var ganska stressad under den senaste Bent-kursen och att jag hade svårt att få honom att vara närvarande mentalt. 🙁 Jag fick då tips om hur jag kan göra för att be honom att slappna av på nya platser. Dessutom förslaget om att åka iväg till nya platser för att träna på själva momentet att inte vara på hemmaplan. Hemma har jag som regel inte svårt att få Disto uppmärksam på mig, men när vi är iväg så blir han spänd och vill ha kontroll över situationen.

Jag berättade också om Distinguidos högerbog som alltid är ute och flaxar och hur jag än försöker så kan jag inte få den med mig. Disto reagerar så himla snabbt när jag ska korrigera hans bog, att det liksom blir vingligt istället. Så fort jag släpper kontrollen över hans högerbog, så flyter den direkt iväg igen. Norah sade då att jag istället kan vänta på att han placerar bogen rätt, och sedan förstärka/berömma honom för det. Jag fick träna på det hos Norah, och även om det var svårt så upplevde jag att det var mindre frustrerande att hela tiden lägga fokus på den delen jag tappade. Rätt vad det var kom också Distos bog på plats, av sig självt, eller med andra signaler från mig i varje fall.

Jag fick också ha Disto lös på ridbanan för att se vad som hände då när jag släppte honom lös. Disto hade ett favorithörn på Norahs bana, och dit gick han och ställde sig. Jag kunde då gå dit och hämta upp honom lös, men så snart han fick intresse för något annat så gick han iväg från mig. Jag lät honom då vara, så att han en stund fick titta på det som intresserade honom. Sedan fick jag prova att driva på honom från den position där jag stod och sedan försöka hämta upp hans fokus och få honom att komma till mig. Det fungerade faktiskt mycket bättre än jag kunnat tro, men det gäller att kunna läsa av små signaler från hästen. 🙂 Det är också viktigt att ha tålamod och lugn i den situationen, och inte försöka skynda på.

En annan sak som vi har lite problem med, var galoppfattningarna. Disto har en tendens att rusa in i galopp, så Norah föreslog att jag skulle träna in galoppfattningarna och förstärka dem, så att varje galoppsprång blir just en fattning.
Jag tränade på detta vis för en tid sedan, men sedan har jag fått rådet att låta hästen galoppera mer framåt. Nu ska jag ju inte säga att jag har tränat överdrivet mycket på sistone med Disto, men jag har nog i alla fall låtit honom springa mer i traven på senare tid, än hur jag först upp träningen från början. Gloria hade inte så stora och bogfria gångarter så som Disto har, så hennes trav blev aldrig så fartfylld som Distos kan bli. Gloria kom in i galopp ur en mycket lägre trav-hastighet än vad Disto kan uppbringa, så när Gloria galopperade mer framåt var det annorlunda än hur Disto gör det.

Norah sade att när galoppfattningen är bättre befäst, så kan jag be Disto fatta galopp från skritt. Det jag önskar är galopptakt, inte hastighet, vilket också är mer så som jag fick lära mig AR från början. Jag tänker som så att det här tankesättet kan passa mig bättre även när det gäller att galoppera uppsuttet. Jag är nämligen inte den modigaste människan av mig så jag uppskattar om galoppen inte går så fort, utan mer långsamt, åtminstone till att börja med.

Jag tyckte mycket om Norahs lugn och ödmjukhet och att acceptera saker som de är. 🙂 Disto var väldigt lugn och tillfreds, inte utmattad, när träningen var över och han klev på hästtransporten helt utan att vara stressad eller orolig över det. Detta trots en lång resa dagen innan, bara stått på box, och sedan fått vara i paddocken tillsammans med mig.

Jag är glad över att jag på så kort varsel fick möjlighet att träna för henne. Förhoppningsvis kan jag träna för henne igen, framåt vårkanten, när det annalkande vintervädret har begett sig iväg. 🙂

Träningen igång igen

Hemma har träningen med hästarna legat nere en längre tid nu eftersom Erik och jag varit fullt upptagna med att sörja en av våra katter som sprungit bort. På prov skulle vi låta vår katt Selma bo hos min pappa, eftersom Selma och gamla Cassie inte kom värst vidare bra överens. Det bar sig inte bättre än att Selma stack från min pappa första gången hon fick gå ut, och sedan dess var Erik och jag utom oss av sorg. Efter mycket letande och lappande och telefonsamtal från hjälpsamma människor fick vi efter drygt en månad hem Selma igen, och sakta börjar vi återhämta oss mentalt.

Än så länge har jag ingen sadel till Distinguido (den är beställd men har inte kommit ännu) och det bidrar till att jag inte riktigt kommer igång med ridningen med honom. Han är känslig i ryggen märker jag och jag är inte världens smidigaste ryttare just nu så jag vill bespara honom punkttrycket från mina sittben så gott det går. Därför har jag i stort sett bara tränat från marken med honom.

Samtidigt har jag känt att Disto behöver miljötränas mer för att bli tryggare med mig uppe på hans rygg. Han är inte feg av sig, men han blir lätt nervös och spänd och man tar inte med sig hundra procent av relationen från marken upp till ryggen, jag vet inte hur många procent som faller bort. Vi har därför tagit upp träning med olika föremål igen, då jag känner att det behövs.

Idag fick Disto bekanta sig med en plastpåse fäst på ett spö och han blev väldigt spänd när han detta föremål kom nära honom – jätteläskigt! Disto kommer ganska snabbt över sin rädsla, eller så ignorerar han det läskiga föremålet tills det gör något mer oväntat. 😉 Han fick vänja sig vid att bli klappad med spöet med plastpåsen och att jag långsamt viftade med det. När han blinkade ordentligt fastän plastpåsen var på honom fick det vara nog.

Disto fick sedan skutta några gånger över röret som vi har som hinder, och jag blir varje gång förvånad över att han verkar tycka att det är så roligt, jag hade förväntat mig att han skulle vara mycket mer rädd för det. Det kanske blir en hopphäst av Disto. 😉

Sedan fick Disto putta på Parellibollen. Inga som helst problem. Han går obekymrat omkring och föser bollen framför sig så efter några minuters promenad på ridbanan med den framför så fick Distos träning vara över. 🙂 Jag får klura på vad vi ska träna på nästa gång.

2015-11-03 17.56.42

Gibson verkar vilja göra saker nu märker jag, jag tycker i alla fall att han ber om det när jag släpper ut honom i hagen. Oftast när jag släpper ut honom så står jag kvar hos honom en stund och småpratar lite med honom och kliar honom på manken. Då brukar han lyfta en framhov som om man skulle ta upp den för att kratsa den. Det är väl något vi har förstärkt honom för, och sådant fastnar ibland hos honom som tics.

Idag tog jag därför ut Gibson på ridbanan efter att Disto var klar där. Eftersom det var en tid sedan vi tränade tänkte jag att det inte var någon idé att introducera plastpåsen just idag, utan vi gjorde saker vi gjort förut. Gibson fick röra sig runt mig i skritt och trav och det var ju inga problem. Han gör vad som förväntas av honom och han kommer gärna in till mitten för lite godis, beröm och kli på manken. 🙂 Eftersom han kändes avslappnad försökte jag mig också på att få honom att galoppera och det gick förvånansvärt bra. Från början var jag säker på att Gibson var LBE, men numer är han en ganska mild LBE och han står hellre still än rör på sig, så han kanske t o m har gått mot LBI. Med andra ord kan det vara svårt att få fart på honom, han väljer hellre att stå stilla. Galoppen gick i alla fall fint, han kunde galoppera i båda varven utan att missförstå min energi utan han höll sig på volten utan att dra utåt. Efter att ha fattat galopp och galopperat bra några gånger gick vi till röret. Vi har ju tränat på röret några gånger nu i alla fall, men trots det var Gibson förskräckt över det idag. Första gången jag hade tänkt mig att han skulle gå över det så gick han runt det, men sedan kunde jag sända honom över röret och han följde även efter mig. Ganska snart tog han det lugnt, men han är fortsatt skeptisk mot röret ändå. Det kommer ta sin tid innan han är övertygad om att det inte kommer äta upp honom…

Gibson fick också fösa bollen framför sig och det gjorde han ganska bra. Något spänd var han förstås, men han ville ändå putta på bollen och få beröm och godis, så han överkom sin rädsla ganska bra. Gibson behöver mycket mer upprepningar med läskiga övningar än vad Disto behöver, för att smälta dem.

Jag tycker att båda hästarna var väldigt duktiga ändå, de försöker förstå vad jag vill och gör så gott de kan, de låter sig övertygas fastän de är skeptiska i början och jag inte alltid inger det lugn jag borde. Disto är mer obekymrad av sig än vad Gibson är, något jag inte hade trott från början egentligen.

Det är roligt att se att hästarna växer mentalt och törs mer, det blir jag glad av. 🙂 Det är bara det att jag själv ska hålla min ork och energi igång för att träna kontinuerligt, och det är inte alltid det lättaste. 🙁 Nu för tiden blir jag mycket mer dränerad på energi när jag har gjort något mentalt krävande, än vad jag blev för ett tiotal år sedan. Även fastän jag gör något som går bra, blir jag liksom utmattad i kroppen. Jag har nog också en viss prestationsångest, en rädsla över att nästa session ska gå sämre än den förra. Hur passet går beror ju på en själv, inte på hästen. Hästen gör vad den tror förväntas av den, eller vad den tror den måste göra för att överleva. Det är upp till oss människor att vara tillräckligt skickliga för att hästen ska göra det förstnämnda alternativet.

2015-11-03 05.48.44