Att kämpa för att nå sina mål

Mitt intresse för akademisk ridkonst väcktes i början på 2000-talet när jag blev bekant med begreppet. Vid den tiden red jag på ridskola (i vuxen ålder) men efter att ha fått provrida en bekants häst och fått uppleva hur små hjälper som kunde göra så mycket, och därefter provat att praktisera samma hjälper på en häst på ridskolan, blev jag fast besluten om att detta var den rätta vägen till dressyr så som den skulle vara i mina ögon. Eftersom ridskolans undervisning inte hade mycket likheter med den hjälpgivning jag nu blivit bekant med kvarstod bara att hitta en häst att träna med. Under en tid var jag medryttare på några olika hästar. Då jag var fast besluten om att det var detta, och endast detta, jag ville ägna mig åt på hästryggen verkade det dock enklast att skaffa en helt egen häst för att till hundra procent kunna göra det jag nu fått upp ögonen för.

Erik och jag köpte Titan i maj 2003, och därefter började vår långa resa. På den tiden fanns det bara ett fåtal instruktörer (riddare) inom akademisk ridkonst i Sverige, och alla var på väldigt långa avstånd. Det enda som kvarstod var att träna på egen hand. Katrin Wallberg hade en liten grundläggande skola på sin hemsida, och den skrev jag ut och läste om och om igen. Jag funderade och föreställde mig hur det skulle kännas och se ut, och så tränade vi med Titan. Erik filmade med en digitalkamera medan jag gjorde övningen och sedan tittade vi på de gryniga filmerna tillsammans för att se vad som blev bra och vad som blev dåligt. Hur vi kunde göra annorlunda nästa gång.

Titan maj 2003

Titan maj 2003

Till slut fick vi i alla fall ihop till en kurs med Katrin Wallberg i Norrköping, med andra ord skulle vi kunna transportera oss med häst till kursen, så vi fick köpa en hästtransport. När vi väl skulle åka till kursen, ville Titan inte kliva in i transporten, och när vi skulle hem blev det än värre, vi fick knuffa in en bestämd Titan i transporten men till slut stod han i alla fall där inne, om än surmulen.

En kurs rikare och mer inspirerad, men ack så väl medveten om att vi behövde lösa lastningsproblemen med Titan. Vi fick då hjälp av ett par goda vänner som var duktiga på NH och allmän hästkunskap. Under ett par års tid gick inte lastningen precis klockrent beroende på den mänskliga faktorn, den tog mer eller mindre tid, men in kom Titan förr eller senare i alla fall. Plötsligt en dag kom vi över den mentala spärren och började synka med varandra, sedan dess har Titan gått att sända in i transporten. 🙂

Under tiden lastningsträningen pågick tränade vi förstås alltjämt akademiskt. Vi bytte upp oss i transporter och åkte land och rike runt för att vara med på kurser dit det gick att ta sig med häst. Upp till 30 mil enkel resa åkte vi för att få tillfälle att träna för instruktörer någon, eller några få gånger per år. Däremellan var vi utelämnade till att träna själva, bäst vi kunde.

Vi flyttade runt mellan olika stall eftersom det inte duggade tätt med vare sig ridbanor eller ridhus där vi bor, och alltid fanns det något vi saknade. Mesta träningen den här tiden bestod i av att lasta häst och åka till en anläggning för att träna.

En höst, 2007, blev jag tillfrågad om att vara med på en kurs för Bent Branderup, då hade jag tränat för Katrin Wallberg och Christofer Dahlgren ett par gånger vardera, har jag för mig. Resterande träning hade skett på hemmaplan. Våren 2008 red jag för Bent, Titan var då alltså 7 år gammal och faktiskt i riktigt fin form. 🙂 Jag hade nått ett mål, att ha en välskolad häst som faktiskt Bent blev imponerad av, och Titan var fin på den kursen, det var han. All idog träning hade verkligen gett resultat. 🙂

Sedan följde ett par år då Erik läst till hovslagare och vi inte hade ekonomisk möjlighet, eller tillgång till ridbana/ridhus. Träningen låg helt nere.

Sedan vi köpte vår egen gård 2009 har mycket tid gått till att renovera hemma, ridträningen har definitivt blivit lidande. Numera är Titan utlånad på foder, inför eventuell försäljning och vi har andra hästar hemma på gården. Tänk så mycket arbete och pengar vi har lagt ner på Titans träning. Lastträning, ridkurser på långväga håll, ridhuskort, hästtransport. Allt för ridkonstens skull, för att kunna göra det jag drömde om…

Den träning som jag numera ägnar mig mest åt med Distinguido, och även Gibson, är frihetsdressyr. Detta eftersom både Distinguido och Gibson är nervösa hästar, som lätt blir rädda och spända och jag behöver nycklar för att få dem att slappna av i träningen. Jag har sådan tur att jag bara behöver åka ca 7-8 mil enkel resa för att ta mig till en plats dit det regelbundet kommer en instruktör. Däremellan får jag själv träna förstås, men det är en lyx att kunna åka över en halvdag och träna någonstans. 🙂

Vägen till målet är inte lätt, många gånger är det hård ansträngning som ligger bakom dit man nått och man får offra mycket. I vårt fall fick vi läsa på mycket själva, filma oss, läsa och förstå teorin för att klara oss själva. Vi fick köpa hästtransport och skaffa oss kunskap för att kunna lasta en häst. Vi fick lägga ner mycket tid på lastträning. Vi fick spendera timmar med häst bakom bilen för att ta oss till anläggningen för att kunna träna. Vi fick flytta hästen till ett ställe med bättre träningsförutsättningar. Alltjämt utan en instruktör nära, utan hade vi tur fick jag plats på en helgkurs 20 mil bort, någon eller ett par gånger per år.

Vill man nå sina mål måste man vara beredd på att göra stora ansträngningar.

Nosgrimmor på häst

De nosgrimmor jag idag mestadels ses användas är Aachen-nosgrimmor, dvs med både en nosgrimma och en nosrem. Synen är inte sällan att båda delarna sitter så hårt åtspända att hästen ser ut som den på bilden, och det är enligt mig en hemsk syn! På kandarträns till dressyr sitter det oftast en Pullback-nosgrimma, som är tjockt paddad. 🙁

Förr i tiden var Engelsk nosgrimma och Remont-nosgrimma de vanligast förekommande. Jag fick på ridskolan en gång i tiden lära mig att en Engelsk nosgrimma skulle enkelt få rum med två fingrar mellan nosgrimma och nosrygg för att vara lagom åtspänd. Aachen-nosgrimmor fanns nog inte på den tiden då jag började rida, åtminstone var de väldigt ovanliga.

Remont är en unghäst som genomgår grundläggande utbildning, och remontnosgrimmor användes vanligen på unghästar. Även dessa ska spännas så att ett par fingrar lätt får plats mellan nosrygg och nosgrimma.

Nosgrimman kan stabilisera tränset, så det inte glider runt på hästens huvud. Detta är åtminstone vad somliga hävdar. Förr var nosgrimman oftast en löstagbar del från tränsed, numera är det inte ovanligt att nosgrimman är integrerat i tränset och alltså inte går att plocka bort. Idag används nog nosgrimmor i stort sett uteslutande för att stänga igen hästens mun, enligt min mening. De flesta som skulle plocka bort nosgrimman från sina träns, skulle få hästar som gapar och inte vill ta kontakt med bettet.

På dressyrtävling kan du få avdrag om hästen gapar, så följaktligen är hos många receptet mot detta att dra åt nosgrimman hårdare. Det här syns tydligt på nästan varenda tävling jag tittar på.

En häst gapar med munnen av en anledning, den försöker säga oss någonting. Om vi då sätter på hästen en nosgrimma, eller stänger igen den hårdare, då har vi inte lyssnat på vad hästen försöker säga oss.

tight_noseband

Hårt ådragen nosgrimma! 🙁

Det finns många idag som anser att användandet av bett på hästar är djurplågeri, och jag förstår dem. Många använder bettet som ett redskap för att skapa kontroll, och när inte bettet räcker till, då tar man till en hårdare åtdragen nosgrimma för att få mer kontroll.

Det man ska tänka på är att Aachen-nosgrimma (alltså med nosrem), såväl som Remont-nosgrimma sitter placerade på hästens huvud så att dess andningsvägar blir blockerade. Hästen kan inte andas med munnen, utan den andas enbart genom sina näsborrar. Ur den synvinkeln sett torde en Engelsk nosgrimma, eller Pullar-nosgrimma vara att föredra, om man nu måste rida med nosgrimma på sin häst. Själv föredrar jag att rida utan. 🙂

172 cm hög treåring rids för fullt och hela världen applåderar…

Så har det skett igen. En mycket ung häst rids för fullt och säljs för vansinniga belopp medan hela världen jublar åt spektaklet! Eller hela världen ska jag kanske inte säga, för några har faktiskt vaknat upp och insett att det inte är något sätt som man bör rida en 3-åring på. Några kritiska röster har börjat göra sig hörda och protesterar mot detta. En så ung häst som dessutom är så stor, är inte på långa vägar färdigväxt i sin kropp. 🙁

Hästen jag syftar på är hingsten Revolution, som Hippson skrev om. Läs själva och gör er bedömning ifall ni tror att det här är ett sätt som man hållbart utbildar hästar på…

http://www.hippson.se/hippson-tv/extravagant-unghingst-inkopt-for-11-miljoner.htm

Vad hästar gör för oss

Hästar låter oss utsätta dem för alla tänkbara, och otänkbara, vedermödor. Trots det, protesterar de sällan. För en tid sedan läste jag om Sergeant Reckless, ett litet fuxsto av mongolisk härkomst, som tjänade i USA:s militär under Koreakriget. Krig är hemska och djur har inga val när de tas in till krig. Denna lilla häst var med under flera slag, bar förnödenheter och ammunition. Hon evakuerade sårade och lärde sig att själv gå rutterna med förnödenheter till trupperna utan att någon ledde henne. Hon var allt igenom en mycket speciell häst. Efter nio månaders tjänstgöring blev hon dekorerad med flera utmärkelser för sina insatser. Hon fick också fyra föl efter kriget. Du kan läsa mer om Sgt Reckless på Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Sergeant_Reckless

Reckless_with_Sgt._Latham

Sergeant Reckless med sin huvudsakliga tränare Sergeant Joseph Latham

Jag tycker att denna lilla häst är värd all beundran. Det är alldeles otroligt vad hästar kan göra för oss människor, trots vad vi utsätter dem för. Vi borde verkligen därför tänka på vilket sätt vi belönar våra hästar, och hur vi ser på dem.

Jag läste denna variant på Hästen Bön på nätet, och jag tycker att den är väldigt tänkvärd när det gäller Sgt Reckless.

O min herre, tro inte att jag är din erövring,
Jag är din kamrat,
Lita på mig, jag är lojal
Tala till mig, jag kan förstå
Led mig, jag kan lyda
Lasta bördor på mig, jag är stark
Anförtro dina barn åt mig, jag är mild
Ta mig med i krig, jag är modig
Gör av mig, inte din tjänare,
Men din vän, och du kommer aldrig att få någon bättre!

När är en häst egentligen färdigvuxen?

I Sverige idag uppfattar jag det som snarare regel än undantag att man börjar rida in sina hästar när de är 2.5-3 år gamla. Jag har sett exempel på Hästnet där 2.5 år gamla ponnyer hoppas uppsuttet (!). För inte så många år sedan var varmblodiga hästars 3-årstest inte uppsutten visning, utan det var först vid fyra års ålder som de visades ridna, men numer kan man visa dem uppsuttet även som treåringar.

http://www.swb.org/bedomningar/oversikt/3-arstest“Treårstestet är den unga hästens allra första utbildningsmål. Den opåverkade hästen bedöms i tre delmoment; exteriör, gångarter i frihet och vid hand samt löshoppning. Ett frivilligt ridprov tillkommer, för att få diplom är dock ridprovet obligatoriskt vilket även gäller för att uppnå prestationsklass eller kvala till 3-årschampionatet.”

Vem vill inte ha dipolom och vem vill inte att hästen kvalar till 3-årschampionatet..?

I Falsterbo sänkte man lägsta åldern för tävlande hästar från fem till fyra år. Jag läste några experters kommentarer i tidningen Ridsport och inte någon av dem var positiva till ålderssänkningen i Falsterbo. Proffsen vet att det inte är gynnsamt för hästarna (bara möjligen för ägarnas plånböcker?).

Trav- och galoppsporten har sedan länge haft lopp för 2-åringar. Hur många hästar som har fått sätta livet till för det, eller dras med permanenta skador pga den träningen, är nog oräkneligt. Det går lätt att räkna ut att träningen med dessa hästar också börjar ännu tidigare…

Frågan är ifall det verkligen är rätt ålder att börja rida på hästarna så tidigt, om man ser till skelettets mognad? Det är nämligen så att ingen häst är färdigvuxen i skelettets tillväxtzoner förrän tidigast vid 5.5-6 års ålder, oavsett ras och utseende, och detta är ett faktum. Det går alltså inte att hävda att ens egen häst är tidigt utvecklad, skelettet tar den tid på sig som det krävs, för att tillväxtzonerna ska slutas. Man måste kanske inte vänta på att hela hästen ska vara färdigvuxen innan man börjar belasta den, men ju längre man väntar, ju säkrare är man på att hästen inte går sönder pga att man belastat den för tidigt.

En hästs tillväxtzoner sluter sig nerifrån och uppåt, och ryggradens tillväxtzoner sluter sig inte förrän vid 5.5-6 års ålder. När Erik och jag för några år sedan var hos Torbjörn Lundström, för att se över tänderna på Titan, berättade Torbjörn att åtminstone kallblodshästars kranier är färdigvuxna så sent som vid 8 års ålder. Med tanke på att kraniet är delen längst ut i ryggraden, borde det också indikera att dessa 5.5-6 år kanske kan förlängas till 8 års ålder, tänker jag?

skelett_hast_2

Vid vilken ålder de olika tillväxtzonerna i hästens skelett sluter sig.

Vill man läsa mer om hästars tillväxtzoner finns det en mycket bra artikel här:
http://www.equinestudies.org/ranger_2008/ranger_piece_2008_pdf1.pdf

François Robichon de La Guérinière skrev i sin bok “Ecole de Cavalerie” följande: “Yet another reason exits which may cause these faults; they are broken at too young an age, and since the performance demanded of them goes beyond their strength, and they are not yet well formed enough to hold up under the subduing they must undergo before they are ruined quite utterly. The proper age to begin training is six, seven or eight years, according to the climate in which it was born.”

Som uppfödare är det svårt att få sina kostnader täckta för att föda upp en häst och även göra vinst, så lösningen är alltså att sälja den i allt yngre år och förhoppningsvis för samma summa pengar som om den vore äldre. 🙁

Skälen till att man börjar rida/belasta sin häst allt tidigare beror således antagligen både på ett ekonomiskt intresse, otålighet att vänta, och okunskap.

Jag har faktiskt valt att inte rida in Gibson ännu, det har inte känts bra och jag har ingen brådska. 🙂 Somliga säkert tycker att jag väntar onödigt länge, och att jag överdriver, men med ovanstående i bakhuvudet känns mitt val rätt. I år fyller Gibson fyra, men han är född ganska sent på sommaren, i början av juli. Jag får se hur jag gör, ifall jag börjar med hans inridning i år eller ej. Det finns ju så mycket annat att göra med sin häst, förutom att rida på den. 🙂

Kontentan av det hela är att det i slutänden faktiskt är hästens välfärd vi talar om. Hästen är inte född till att ridas på, utan människan har tagit sig den friheten. När hästen är vänlig nog att bära oss, borde vi väl tacka den för det och inte ta oss vilka rättigheter som helst bara för att vi kan och hästen inte protesterar? Hur ofta behandlas inte hästar för förslitningsskador numer och hur ursäktar vi egentligen det? Har slit- och slängmentaliteten nått så djupt in i våra hjärtan? Har vi glömt första stycket “Hästens bön”?

Hästens bön
Tag mig ej från min moders sida
när som nyfött föl jag går.
Vänta med att på mig rida
till mitt fjärde levnadsår.

På min rygg skall jag dig bära
i galopp – på solskensritt.
Men tillbaks till stallet, kära,
låt mig då få gå i skritt.

Ge mig foder, rykt och vatten.
Ha tålamod om jag är stygg.
Och i kalla vinternatten
lägg ett täcke på min rygg.

Rengör sadel, träns och rem.
För ej oljud i mitt stall
– tänk på att det är mitt hem.
Stäng min dörr mot vinden kall.

Jag vill leva för dig bara,
om min bön du nu förstår.
Då skall jag för alltid vara
din bästa vän i många år.

Och när min levnads slut är nära
tag mitt liv med varlig hand.
Led mig sista biten, kära,
till hästens evigt gröna land.

Spektakulära gångarter

Allt som människan lägger sig i, ska förbättras (?) in i det oändliga. Eftersom vi också ska tävla i allt vi gör, så gäller det att få fram den mest extrema egenskapen som imponerar mest på alla andra.

trav_ungh

Givetvis är inte hästaveln undantagen från detta Inom dressyren vill man se höga knälyft och långt framsträckta framben, och det är vad man bedömer när unghästar visas på premiering. Jag har funderat på varför det är så här, och jag tror det är för att människor ofta blir imponerade av det som är pampigt och storslaget. Människor har nog i alla tider imponerats av stora saker. Stora byggnader, stora djur, mm. Problemet är att vi glömmer bort det som är naturligt, i naturen finns en balans som gör allt “lagom”.

Spectacular Gaits vs Equine Health

Vad många glömmer är vad som händer med hästens bakben, och framförallt, vad som händer med kopplingen mellan hästens bak- och framben. Vi har avlat hästar så att de inte längre rör sig rent i gångarterna. Skritt ska vara en rent fyrtaktig gångart, utan passinslag. Trav ska vara en ren tvåtaktig gångart. Galopp en tretaktig gångart som i hög samling blir fyrtaktig. Varför ser vi då idag ofta passtaktig skritt, fyrtaktig trav och galopp som i piruetterna är tretaktig, eller passtaktig i galoppombyten?

Vi har avlat fram hästar som rör sig på ett, i mångas ögon, förtjusande sätt. Den gångart som visas upp på utställningar, eller där man vill glänsa lite extra, är nästan alla gånger traven. Den trav vi ser är tyvärr dock ofta fyrtaktig, men tyvärr har det blivit en så vanlig syn att få människor längre reagerar på det.

En trav som är fyrtaktig innebär att hästen har tappat renheten i gångarterna, och det innebär att hästen inte längre rör sig genom hela kroppen. Hästen hänger på sina bogar och tappar förmågan till bärighet i piaffen. Hästen blir obekväm att sitta på, och den blir också obekväm för sig själv.

Vi ordnar med allsköns behandlingar för våra hästar, massage, equiterapi, kiropraktik, solarium, osv. men vi börjar inte i rätt ände med att se till att avla dem så att de rör sig naturligt biomekaniskt korrekt.

Bent Branderup visade sina hästar för några år sedan filmade med höghastighetskamera. DVD:n heter A Study in Movement, men jag tror inte att den längre går att köpa. Bents hästar var rena i gångarterna trots extrem höghastighetsfilmning. Tittar man på dressyrtävlingar idag ser man ofta hästar som rör sig orent i gångarterna, och det går enkelt att se, antingen i vanlig slow motion, eller om man tar en serie kort.

Dressyr är (ska vara) förbättring av hästens tre grundgångarter. Om vi misslyckas med det, då är det inte längre dressyr vi håller på med.

Tristan Tucker

Distinguido blir lätt spänd i nya miljöer och när han utsätts för nya saker, därför har jag känt ett behov av att miljöträna honom på ett sätt så att jag snabbt kan få honom att finna sig i skrämmande situationer. För några veckor sedan såg jag på Facebook att Tristan Tucker, som bl a gör ritter under sitt alter ego Brett Kidding, håller online-kurser. Efter att ha sett hans demo-film bestämde jag mig för att anmäla mig till en kurs och nu har jag tagit del av första delen i serien och även praktiserat övningarna en del.

Distinguido har jag kommit rätt bra underfund med tack vare frihetsdressyren och träningen där, så jag tänkte att den häst som behöver markträning bäst nu, är Gibson, eftersom han är så pass ung och vi inte har börjat att sitta in honom ännu. Gibson är därför den häst som jag praktiserat övningarna från Tristan Tucker med.

Gibson är till sin person nyfiken, men också nervös och har en stark flyktinstinkt. När han blir rädd springer han fort framåt eller kastar sig åt sidan och han går lätt upp i varv.

De övningarna som jag nu har gjort med Gibson fungerar riktigt bra för honom. Han blir lugnare och mer eftertänksam, tar ett steg i taget och reagerar inte riktigt lika starkt på saker som skrämmer honom. Sedan tidigare har jag ju jobbat en del med longering och så på honom, men haft liknande tänk, dvs med böjning genom kroppen, som Tristan undervisar om. Jag märker skillnad mellan Gibsons högra och vänstra sida, men allteftersom med träning tror jag att de kommer bli mer och mer lika varandra. 🙂

Distinguido har jag haft med på träning för Jenny Gustavsson (som tidigare jobbade hos Rebecca och Christofer), och jag kommer fortsätta träna för Jenny, men även träna för Therese Granlund när hon kommer hitåt för att hålla kurs. Sist på träningen för Jenny tyckte jag att Disto blev rätt avslappnad. 🙂 Han har ju lätt för att bli spänd och så klart var det läskigt att vara på nytt ställe, men han kom ihåg övningarna med sänkning av huvudet för skänkel och sits och kunde bättre fokusera på mina hjälper i övningarna. 🙂

2016-01-04 11.33.50

Jag har kombinerat övningarnafrån Tristan med några övningar ur frihetsdressyren när jag tränar Gibson, för de går ju hand i hand egentligen. Genom att få hästen att böja sig i kroppen och sänka energinivån, blir de mindre nervösa och koncentrerar sig mer på människan än omgivningen. 🙂

Erik har samtidigt börjat träna med Galileo och gör samma övningar med honom som jag gör med Gibson. Vi sitter och tittar på filmerna tillsammans, funderar över hur man ska göra och vad som är viktigt. Det är bra med ett bollplank! 😀

2016-01-04 11.32.01

Det blir spännande att se vad som följer med nästa modul från Tristan! 😀

Varför man inte ska rida hästen på bogarna

Ju mer vikt man lägger på hästens framben, ju större risk är det för att skador uppstår. När vi börjar rida hästen framåt, nedåt, är det också viktigt att vi hela tiden siktar mot att samla hästen, dvs kunna få den att lägga över vikt på sina bakben. Att enbart rida framåt, nedåt, lägger onödig vikt på hästens framben och så småningom får hästen inte längre upp ryggen heller när ligamenten i halsen/ryggen är uttänjda.

När hästen har förstått att vi vill att den ska länga överlinjen, är det viktigt att arbeta sig mot att hästen sätter inunder sig bakbenen mer och börjar lyfta sin framdel.

Innan man lyssnar och tror på ridtekniker som lägger hästen på bogarna bör man förstå hur mikro-sprickor bildas i ben. Länken nedan är på engelska, och förklarar varför det är så skadligt att rida hästen på bogarna, dvs i framvikt.

http://horsetalk.co.nz/2016/01/02/why-working-forehand-horse-killer/#axzz3w5kGXU3i

Genom att lära hästen länga ut överlinjen och sedan med placera dess bakben mer inunder den, får vi också lyft i framdelen. Det är först vi lär oss att länga ut överlinjen, därefter har vi alltjämt med oss den långa överlinjen i allt arbete som bakbenen gör.

 

Glädje

Jag har funderat på en sak, och det är att jag blir glad av att själv få en lektion som känns riktigt bra, där hästen och jag är i harmoni med varandra. Jag blir lika glad av att undervisa ett ekipage där det går bra, hästen rör sig mjukt och fint och ryttare och häst ser nöjda och glada ut. 🙂 Alla mina spänningar rinner av mig och jag går omkring med ett stort leende i ansiktet, livet känns lite lättare. 🙂 Det spelar ingen roll vem som utför vad, utan det positiva i stunden smittar av sig på alla. 🙂