Att kämpa för att nå sina mål

Mitt intresse för akademisk ridkonst väcktes i början på 2000-talet när jag blev bekant med begreppet. Vid den tiden red jag på ridskola (i vuxen ålder) men efter att ha fått provrida en bekants häst och fått uppleva hur små hjälper som kunde göra så mycket, och därefter provat att praktisera samma hjälper på en häst på ridskolan, blev jag fast besluten om att detta var den rätta vägen till dressyr så som den skulle vara i mina ögon. Eftersom ridskolans undervisning inte hade mycket likheter med den hjälpgivning jag nu blivit bekant med kvarstod bara att hitta en häst att träna med. Under en tid var jag medryttare på några olika hästar. Då jag var fast besluten om att det var detta, och endast detta, jag ville ägna mig åt på hästryggen verkade det dock enklast att skaffa en helt egen häst för att till hundra procent kunna göra det jag nu fått upp ögonen för.

Erik och jag köpte Titan i maj 2003, och därefter började vår långa resa. På den tiden fanns det bara ett fåtal instruktörer (riddare) inom akademisk ridkonst i Sverige, och alla var på väldigt långa avstånd. Det enda som kvarstod var att träna på egen hand. Katrin Wallberg hade en liten grundläggande skola på sin hemsida, och den skrev jag ut och läste om och om igen. Jag funderade och föreställde mig hur det skulle kännas och se ut, och så tränade vi med Titan. Erik filmade med en digitalkamera medan jag gjorde övningen och sedan tittade vi på de gryniga filmerna tillsammans för att se vad som blev bra och vad som blev dåligt. Hur vi kunde göra annorlunda nästa gång.

Titan maj 2003
Titan maj 2003

Till slut fick vi i alla fall ihop till en kurs med Katrin Wallberg i Norrköping, med andra ord skulle vi kunna transportera oss med häst till kursen, så vi fick köpa en hästtransport. När vi väl skulle åka till kursen, ville Titan inte kliva in i transporten, och när vi skulle hem blev det än värre, vi fick knuffa in en bestämd Titan i transporten men till slut stod han i alla fall där inne, om än surmulen.

En kurs rikare och mer inspirerad, men ack så väl medveten om att vi behövde lösa lastningsproblemen med Titan. Vi fick då hjälp av ett par goda vänner som var duktiga på NH och allmän hästkunskap. Under ett par års tid gick inte lastningen precis klockrent beroende på den mänskliga faktorn, den tog mer eller mindre tid, men in kom Titan förr eller senare i alla fall. Plötsligt en dag kom vi över den mentala spärren och började synka med varandra, sedan dess har Titan gått att sända in i transporten. 🙂

Under tiden lastningsträningen pågick tränade vi förstås alltjämt akademiskt. Vi bytte upp oss i transporter och åkte land och rike runt för att vara med på kurser dit det gick att ta sig med häst. Upp till 30 mil enkel resa åkte vi för att få tillfälle att träna för instruktörer någon, eller några få gånger per år. Däremellan var vi utelämnade till att träna själva, bäst vi kunde.

Vi flyttade runt mellan olika stall eftersom det inte duggade tätt med vare sig ridbanor eller ridhus där vi bor, och alltid fanns det något vi saknade. Mesta träningen den här tiden bestod i av att lasta häst och åka till en anläggning för att träna.

En höst, 2007, blev jag tillfrågad om att vara med på en kurs för Bent Branderup, då hade jag tränat för Katrin Wallberg och Christofer Dahlgren ett par gånger vardera, har jag för mig. Resterande träning hade skett på hemmaplan. Våren 2008 red jag för Bent, Titan var då alltså 7 år gammal och faktiskt i riktigt fin form. 🙂 Jag hade nått ett mål, att ha en välskolad häst som faktiskt Bent blev imponerad av, och Titan var fin på den kursen, det var han. All idog träning hade verkligen gett resultat. 🙂

Sedan följde ett par år då Erik läst till hovslagare och vi inte hade ekonomisk möjlighet, eller tillgång till ridbana/ridhus. Träningen låg helt nere.

Sedan vi köpte vår egen gård 2009 har mycket tid gått till att renovera hemma, ridträningen har definitivt blivit lidande. Numera är Titan utlånad på foder, inför eventuell försäljning och vi har andra hästar hemma på gården. Tänk så mycket arbete och pengar vi har lagt ner på Titans träning. Lastträning, ridkurser på långväga håll, ridhuskort, hästtransport. Allt för ridkonstens skull, för att kunna göra det jag drömde om…

Den träning som jag numera ägnar mig mest åt med Distinguido, och även Gibson, är frihetsdressyr. Detta eftersom både Distinguido och Gibson är nervösa hästar, som lätt blir rädda och spända och jag behöver nycklar för att få dem att slappna av i träningen. Jag har sådan tur att jag bara behöver åka ca 7-8 mil enkel resa för att ta mig till en plats dit det regelbundet kommer en instruktör. Däremellan får jag själv träna förstås, men det är en lyx att kunna åka över en halvdag och träna någonstans. 🙂

Vägen till målet är inte lätt, många gånger är det hård ansträngning som ligger bakom dit man nått och man får offra mycket. I vårt fall fick vi läsa på mycket själva, filma oss, läsa och förstå teorin för att klara oss själva. Vi fick köpa hästtransport och skaffa oss kunskap för att kunna lasta en häst. Vi fick lägga ner mycket tid på lastträning. Vi fick spendera timmar med häst bakom bilen för att ta oss till anläggningen för att kunna träna. Vi fick flytta hästen till ett ställe med bättre träningsförutsättningar. Alltjämt utan en instruktör nära, utan hade vi tur fick jag plats på en helgkurs 20 mil bort, någon eller ett par gånger per år.

Vill man nå sina mål måste man vara beredd på att göra stora ansträngningar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.