Hästens skevhet

För några dagar sedan skrev Katrin Wallberg ett inlägg som referat till den clinic med Annika Keller som Katrin anordnade. Jag har nu haft tid att fundera lite mer på vad Katrin skrev och vad det innebär. Riktigt intressant är det att läsa, så jag rekommenderar att läsa hela inlägget länkat till nedan! 🙂

Kurs med Annika Keller 19-20 mars 2016

Annika Keller, som också arbetar som osteopat, beskrev hästens naturliga skevhet som ett parallellogram, där vänster bog och vänster höft befinner sig längre fram än höger bog och höger höft. Vänster bog är också mycket större än höger bog. Detta var något som Annika funnit stämma för nästen hela hästpopulationen.

Jag har då funderat på hur olika hästar har varit att träna. Jag har för mig att Perla var tvärt om, att det var vänster bog som hon sköt ut. Sett till hur jag tränade Perla på slutet så red jag henne ganska rak i kroppen. Jag red också olika slags sidförflyttningar, men mest skänkelvikningar eftersom jag upplevde att hon annars bara slingrade omkring på ridbanan, hon var instabil åt alla håll. Jag fann på Perla att det var betydligt lättare att flytta henne sidvärtes åt ena hållet, än åt andra. Det var nästan omöjligt att få henne att flytta sig i skänkelvikning åt det svåra hållet i början. Om jag återkopplar detta till den skevhet som Annika Keller berättade om, så tänker jag mig det så här:

Låt säga att hästens vänstra bog är mer musklad än den högra, att vänster bog och vänster höft är placerade längre fram. När jag då ber om skänkelvikning åt höger, ska vänster bog kliva framför och förbi höger bog. Eftersom vänster bog redan är lite framför höger, så blir detta inte så svårt.
När jag däremot ber om skänkelvikning åt vänster, så ska höger bog kliva framför och förbi vänster bog. Detta blir svårt, eftersom höger bog är placerad längre bak än vänster bog, och alltså måste höger fram föras fram och sedan förbi – en lång väg att föra bogen.

Det var också så här jag upplevde Perla, att det var så stor skillnad i att flytta henne åt höger jämfört med åt vänster. Med träningen blev det dock mer och mer jämnt, och på slutet kunde hon galoppera i riktigt bra galopp i båda varven, ingen jämfotagalopp som det ofta blev tidigare. 🙂

Om man istället rider skolor på hästen, och utgår från att vänster sida är placerad längre fram än höger, så blir det många gånger så här:

Höger sluta: När hästen är böjd åt höger, och vi länger ut dess vänstersida, behåller man många gånger (omedvetet) vänster bog framför höger bog, skevheten kvarstår alltså. För att denna skola ska bli bra, måste hästens bogar befinna sig bredvid varandra. Om höger bog är längre bak, så får hästen inte fram höger höft. Jag har upplevt att hästen ofta väljer att sätta ner inner bakhov utanför sin tyngdpunkt, och då har skolan gått förlorad.
Höger öppna: Vänster bog är fortfarande längre fram än höger och i höger öppna hålls därför höger bog fortfarande tillbaka. Höger höft tappas lätt bort om man inte får hästen att ställa sig korrekt i nacken och höger bak skjuter på. Det blir gärna något som liknar skänkelvikning, istället för öppna.

Vänster öppna: När vi tränar hästen i vänster varv, vill höger bog skjuta ut, den tas inte fram, utan tappas ut och hästen viker sig i halsen. Det är svårt att få med höger bog och verkligen få till “shoulders in”. Dock, om vi ser till att inte överböja hästen i halsen, utan hålla den lite rakare i sin kropp, får vi lättare med höger bog lite grand, alternativt åtminstone håller tillbaka vänster bog lite. Hästen måste länga ut sin yttersida och korta sin innersida, men det är svårt och det blir oftast så att hästen viker sig i halsen just där halsen fäster in i bogen.
Vänster sluta: Här är det riktigt lätt att få höger bog att skjuta ut än mer, det känns som om höger bog tippar bakåt och nedåt och som ryttare hamnar man på hästens högersida, alltså yttersidan. Vänster bog vill vara placerad längre fram än höger bog, och vänster höft vill vara längre fram än höger höft. Denna sluta resulterar oftast bara i överböjning av halsen och hästen får ingen jämn böjning genom kroppen.

Perla red jag medvetet mycket rak i kroppen i det varv där hon överböjde sig, jag lät inte ytter bog glida iväg utåt och jag red huvudsakligen på yttertygeln, lät inner tygel hänga. I andra varvet jobbade jag på att försöka få till rätt ställning och böjning, och kunde rida lite slutamässigt för att försöka få till inner höft och inner nackställning.

Jag tänker som så att man skulle kunna använda sig av dessa övningar för att få hästen jämnare mellan sina sidor:

1. Rida hästen rak, inte böjd rakt fram. Rida olika ridvägar där hästen hålls så rak som möjligt och man känner att inte påskjutet blir större från endera bakbenet. Inte låta hästen skjuta ut bogen någonstans. Om hästen skjuter på mer med sitt ena bakben, brukar det kännas som att hästen tar mer stöd på samma sidas tygel.
2. Rida skänkelvikningar för att få hästen smidigare i sidorna och för att träna på att få den bakåt placerade bogen och höften att komma fram och kunna röra sig framför och förbi den andra sidan. Vara noga med att rida likadana skänkelvikningar åt båda hållen, dvs lika mycket tvärning och lika många steg i båda sidorna. Låta den svåra sidan bestämma hur mycket tvärning det ska vara. Tvärningen behövde inte vara stor, huvudsaken var att den var lika stor åt båda hållen, och jag kan välja mellan att rida alltifrån ett enstaka steg, till flera i taget.
3. Rida svag öppna i det varv där bogen är mest musklad, och på det viset försöka få fram den andra bogen.
4. Rida svag sluta i det varv där den inre bogen är placerad bakåt. På detta sätt försöka få fram inner bog och inner höft.
5. Växla mellan den svaga öppnan och den svaga slutan, t ex när man rider på medellinjen eller en kvartslinje, etc.

Jag vet att skänkelvikningar bannlyses av många (de flesta?) akademiska tränare, och jag vet också varför. Logiken är att man inte ska lära hästen att kliva förbi sin tyngdpunkt. Jag brukar dock kunna växla mellan att rida sidvärtes på olika sätt. Jag kan rida alltifrån en öppna, till en skänkelvikning, till en diagonalsluta när hästen fortfarande rör sig åt samma håll. Vad rörelsen kallas för något, beror på hur jag placerar hästen – böjd från rörelseriktningen, rak, eller böjd i rörelseriktningen. En icke korrekt riden öppna eller sluta kan också leda till att hästen kliver förbi sin tyngdpunkt. Det är känslan av vad som händer i hästen, som ryttaren måste tolka, och placera hästen annorlunda utifrån det och vad som önskas uppnås. Beroende på hur smidig en häst är, får man också känna in vad som är lagom tvärning. En långbent, smäcker häst får man rida mindre tvärning på, än en kortbent och bred häst. Titan kunde i knappt inte kliva förbi sin tyngdpunkt, medan Perla kunde det utan större svårigheter.

En tränare sade en gång till mig att en välutbildad häst är en häst som kan ridas i alla riktningar, i alla gångarter. Det är bara vår kombination av hjälper som avgör hur hästen rör sig. 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.