Tidiga morgnar och sena kvällar

Eftersom sommarvärmen har kommit in ordentligt och antalet flugor och bromsar därmed har ökat dramatiskt i mängd, är det inte att tänka på någon hästträning om eftermiddagarna. Istället har jag och Erik börjat gå upp tidigt på morgonen, mellan klockan 4 och 5, för att träna Distinguido. Vi har haft ett litet riduppehåll innan vi började med detta, eftersom det helt enkelt var för varmt och för mycket insekter om eftermiddagarna, innan vi beslöt oss för att ta tidiga morgnar istället, och få rutin på träningen med Disto.

morning_training

De andra hästarna som är yngre, och vi inte tränar varje dag, tränar vi om kvällarna istället, och det gör att det ofta blir ganska sent om kvällarna.

Jag skulle vilja säga att jag fortfarande håller på med grunderna på Disto. Galoppfattningarna är inte riktigt befästa ännu och jag vill inte att han ska ladda in i galopp, utan att han mjukt kan rulla över från trav till galopp. Från början gjorde jag så att jag helt enkelt bad honom att länga på traven mer och mer, samtidigt som jag försökte ge galopptakt från min sits, tills han självmant fattade galopp. Nu ber jag lite mer om galoppfattning, men jag låter honom öka på traven om han behöver det, jag forcerar ingen fattning.

Vi fortsätter jobba med hans högra bog och vänster bak. Vänster bak har blivit riktigt bra nu, höger sluta är inga problem, däremot har nu vänster sluta blivit svårare, antagligen för att jag medvetet har undvikit denna för att inte förvärra hans tendens till att röra sig i vänster sluta. Håhåjaja, det är bara att fortsätta träna alla skolor, oavsett vilka han har svårare för.

Jag rider sidförflyttningar på alla möjliga olika sätt för att jobba med hans bakben och bogar. Jag rider allt ifrån överböjd skänkelvikning till diagonalsluta, allt utifrån vad jag vill jobba med. Jag vill att Disto inte ska ha några svårigheter med att ta vilket ben som helst framför eller bakom den andra sidans ben.

När jag rider mycket sidförflyttningar i skritt, får jag en annan bieffekt av det hela. Disto blir lite osäker på när han egentligen ska trava och han föreslår diverse skolor eller sidförflyttningar istället för att börja trava när jag tänkt mig det. Jag får därför vara extra tydlig med att det är mer framåt jag menar. 🙂 Det är ganska stor skillnad mot tidigare då han haft väldigt mycket nervositet och helst velat trava redan från när jag suttit upp.

Förutom att förflytta oss i sidled tränar vi på alla möjliga ridvägar på ridbanan. Volter, volt tillbaka, snett igenom, vänd genom volt, halvt igenom, serpentinbågar, rida längs medellinjen, kvartslinjen, vänd rätt över ridbanan osv. Jag kollar av att han är fullt styrbar, helt enkelt. Jag märker i dessa ridvägar att höger bog flyter iväg, om det är något jag tappar, det är den som är absolut svårast att ha med sig, men jag försöker då ibland rida aningens höger böjning-tänk för att hålla den bogen lite mer på plats.

Vi har också provat några fler slags sadlar. Vi hade en tjej ute som säljer Schleese/JES och DK saddles. Hon mätte upp Disto och så fick vi prova en sadel, även fast den inte var ändrad för att passa Disto. Sadelläget är kort, och det vet jag ju sedan innan. 43 cm tror jag att hon mätte det till, om jag minns rätt. Sadel vi provade var en DK, som dessutom var luftstoppad. Disto är ju ganska känslig i ryggen som sagt, och den sadeln var han inte så förtjust i. Efter att jag satt mig upp tog han några steg, sedan stannade han igen och jag kände att han blev spänd över ryggen och jag hade på känn att det här kanske inte var riktigt för honom… Hur som red jag några varv i skritt och trav, men jag kände att han var spänd. Vid galoppfattningarna bockade han lite grand, men det tror jag kanske inte syntes så mycket för den som inte brukar se honom. Sadeln i sig var inte riktigt min melodi heller, då den hade väldiga knästöd (knäblock kallar jag det) och en väldigt djup sits. Jag föredrar att ha en sadel som jag kan röra mig mer i och helt klart inte ha några saker som blockerar mina knän. Ekonomiskt sett var det heller inte en sadel för mig, då den kostar 56.000 kr i nypris… :/

Grundidén med Schleese/JES/DK är Saddlefit 4 Life, och det är en bom som är justerbar både i vidd och vinkel, och det gillar jag. Däremot luftstoppning är jag skeptisk emot. Tänker man sig en luftmadrass så ändrar ju den sig efter ens kropp, men vad är skönast att ligga på: En luftmadrass eller en vanlig ullstoppad säng? Ullen dämpar ju dunsarna från ryttaren också, den blir lite fjädrande på ett annorlunda sätt än luft. Nåväl, man får helt enkelt känna efter vad man själv och hästen föredrar. 🙂

Vi har också provat en Freeform-sadel för några veckor sedan. Disto verkade bekväm med den, förutom att den knarrade en hel del och det störde honom förstås, eftersom det aldrig slutade att knarra… Sedan upplevde jag tyvärr att jag satt väldigt högt upp över hästryggen med Freeform, även om sadeln i sig var väldigt skön att rida i! 🙂
Jag hade en Freeform till Titan för många år sedan, men jag sålde den för att min sadel inte hade några paneler, så jag tvingades rida med ett specialschabrak varje gång och med en häst som svettas ganska mycket så blir detta schabrak ofräscht snabbt. Torktiden för det var några dagar, plus att det var omständigt att plocka ur inläggen varje gång, så det blev inte av att jag tvättade det alltför ofta tyvärr. Sadelgjordsstropparna var också fästa ganska långt bak i  sadeln och det gjorde att den drogs fram, då Titan var ganska bukig. Till slut tröttnade jag och sålde den, men det är den absolut skönaste sadel jag någonsin haft! 🙂

Gibson fick också prova Freeformen och han var inte bekymrad av knarrande sadel, så han knatade på i skritt och trav när Erik longerade mig. Gibson verkade trivas bra med sadeln, men det var det där med att sitta högt upp över hästen…

Framöver har jag tänkt att prova Wow-sadel och Maxflex också, så får vi se. Maxflex verkar vara bra sadlar, det enda som bekymrar mig är hur bred kanalen mellan bossorna är. Ett exemplar jag hade hemma för något år sedan var kanske 5-6 cm bred och det är för smalt. Disto verkar inte alls gilla när det är för smalt mellan bossorna, det är en anledning till att han bockar med sadeln. Dessutom verkar han inte gilla styva bommar, hitintills har han bockat med alla bomsadlar vi har provat på honom, till och med DK, även om det var mindre bockningar så visade han ändå vad han gillade den.

Anledningen till att jag letar efter en annan sadel än Bent Branderup by Stübben sadeln är för att jag vill ha en säkrare sadel att rida ut i. BBbS-sadeln har inga säkerhetskrampor och det vill jag ha om jag ska rida ut. Dessutom vill jag ha en sadel att kunna hoppa lite grand i, för det verkar som om Disto gillar att skutta över små hinder. 🙂

Vi får se om vi hittar någon annan sadel som Disto trivs med, och vad det blir för en! 😉

Varför ser vi inte det vi borde se? – Om romantiserande av dåligt handhavande av hästar.

Överallt, på nätet och i tidningar om hästsport, ser vi bilder på hästar, där hästen inte alls ser bekväm och lugn ut i situationen. Ändå upprörs många sällan av dessa bilder, utan tycker de är fullständigt normala.

När någon känd ryttare blir fotad i en situation där hästen tydligt inte ser harmonisk ut, kommer det underligt nog ofta försvarstal för denne ryttare, och ryttaren själv tar sällan själv åt sig av kritiken. Det är inte ofta denne ryttare råkar ut för någon disciplinär åtgärd från tävlingsledningen eller FEI, utan allt tycks vara en ”olycka i arbetet” oavsett hur uppenbart missbruket av hästen är…

20140625-214842-78522288

http://www.writingofriding.com/in-the-media/romanticizing-bad-horsemanship/

Inte så många människor kan idag tolka hästens ansiktsuttryck och även kroppsuttryck på ett korrekt sätt. Ju fler bilder och filmer vi ser på hästar, som egentligen inte trivs i situationen, ju mer normaliseras den bilden för oss, den blir inget vi ifrågasätter. 🙁

Var uppmärksam på vad hästen utstrålar. Härförleden läste jag en fotografs irritation över att dennes foto på en häst fick mycket negativa kommentarer där folk var arga över att hästen gick i rollkur. Fotografen menade på att så inte var fallet, men problemet är att så många lägger upp bilder som de själva tycker är vackra och normala, medan de kanske inte riktigt fångat hästens uppriktiga bekvämlighet i situationen?

Många bilder visar hästar i dramatiska poser, men tittar vi närmare på bilden ser vi små (eller större) tecken på att hästen inte är bekväm i situationen, även om den är lydig nog att finna sig i den. Rynkade ögon, ögonvitor som syns, mer eller mindre gapande munnar, svischande svansar, tyglar som håller hårt i bettet, fradga i munnen, spända munnar, ”slöa” eller ”döda” ögon, ögon som uttrycker smärta, hästar med nosryggen nästan parallell med marken, halsmuskler spända på fel ställe… och så vidare…

Ju fler av dessa bilder vi ser, ju mer normalt blir det för oss, så det är viktigt att vi berörs och att vi reagerar på dem. Vi måste lära oss att se hur en häst som är bekväm och avslappnad i situationen ser ut.

12-48-d126-ingrid-klimke-liostro-hann_large

Ingrid Klimke

 

Dressyr är en bedömingssport

Igår fick jag hem tidningen Ridsport i brevlådan. Rubriken på den första artikeln var ”Behövs det en Totilas för att tävla lätt klass?”. Det korta svaret är nog ja, så länge som dressyr är en bedömningssport och man lägger in en värdering i hur vackert hästen rör sig. ”Beauty is in the eye of the beholder.” som det brukar sägas, skönheten ligger i betraktarens öga.

Efter att ha läst artikeln blev jag lite konfunderad över några saker, bl a citat: ”Jag och många andra som tävlar gör det ju faktiskt för att få en rosett då och då”. Är det verkligen så? Tävlar man för att få en rosett? Är rosetten det som talar om att man gjort något bra? Jag antar att du kan vinna en tävling med hur usla procent som helst, om resten av startfältet får ännu sämre procent än du själv. Skulle man ändå vara nöjd med låt säga en vinst med 48%-poäng, bara för att man vann?

Jag tänker som så att en tävling är ett sätt där jag kan få ett kvitto på hur jag och min häst är som ekipage, hur väl utbildad min häst är. Nu har jag faktiskt inte läst TR, och jag har inte ens grönt kort för att få tävla, så det här med tävling finns inte riktigt på min karta ska jag erkänna. Om jag skulle tävla, så vore det för få en bedömning i hur väl jag tränat min häst. Domarna har dock en slags rörelsemall att utgå ifrån, en förutbestämd uppfattning om hur en häst föredragsvis ska röra sig. Om den mallen är en svensk varmblodig ridhäst, kommer man sällan med en medioker Haflinger, Nordsvensk, P.R.E osv att få toppoäng på grund av att deras grundförutsättningar är annorlunda.

Dressyr är en bedömningssport, men frågan är ju vad som bedöms? Vad är kvalitet hos en ridhäst? Jag tycker att kvalitet är rena grundgångarter, att hästen inte har ett stort övertramp pga att den lämnar framhoven långt inunder sig innan den lyfter den, och att inte bakbenen skjuter på långt bakom hästen.

Hur en häst har förutsättningar att röra sig beror på dess genetiska disposition. Hur den de facto rör sig under ryttare beror på hur väl ryttaren lyckas förvalta dessa förutsättningar. Svårigheten för domarna är kanske att avgöra vad som är förvaltat, och vad som är hästens naturliga talang?

En häst som av naturen har passgalopp, kommer ryttaren få kämpa med för att få den att gå i ren galopp. En häst som av naturen rör sig rund över ryggen i en lätt, klar tretaktig galopp, behöver ryttaren bara låta bli att förstöra, för att bevara kvaliteten.

En iögonfallande häst, som inte gör något fel, kommer antagligen få högre poäng än den som inte är lika iögonfallande.

Dressyr handlar också om att rida korrekta ridvägar, att göra bra övergångar och visa att man har en lydig häst. Tyvärr har vi idag ingen användning för denna lydiga och välutbildade häst, hästens kunskaper sätts aldrig på verkligt prov i ett arbetsmoment. Därför kan dessa elektriska hästar också vinna på hur uttrycksfullt de rör sig, men jag är inte övertygad om att domarna som sätter dem som nummer ett också skulle vilja rida en lätt fältritt med densamma häst.

Om domarna dömde korrekt, dvs såg på hästens renhet i gångarterna i alla moment och att inte hästen hänger på bogarna, så skulle jag vara mer än nöjd. Jag har sett ytterst harmoniska och korrekta ritter blivit placerade lägre än ritter där hästen varit elektrisk inne på ridbanan (men på framridningen ridits i rollkür). Om domarna fått se både framridning och själva tävlingsritten vore kanske bedömningen annorlunda?

För att få rättvisa poäng skulle kanske domarna försöka bedöma hästens talang och sätta det i relation till dagens prestation på tävlingsbanan? En häst som bedöms som talangfull, skulle få en lägre koefficient, än den som inte är talangfull. Det är bara mina funderingar. Hur man än vrider och vänder på det så är det svårt att få det helt rättvist i alla fall. Grundproblemet i det här är egentligen att folk vill tävla och visa sig bättre än andra, och använda hästen som redskap för tävlingen. Låter man bli att tävla, och istället finner andra sätt att glädjas med sin häst, så är problemet löst! 😀