Gibson

Det har varit en väldigt intensiv period på mitt kontorsjobb som jag har till vardags och jag har därför inte haft så mycket tid och ork till hästträning som jag önskat. När jag går ut för att träna hästarna vill jag vara i ett mentalt tillstånd där jag känner mig tillfreds och är på ett bra humör. Jag vill känna mig sugen på att umgås med hästen och ha tid för att verkligen vara här och nu.

Jag antar att det kan vara en sak med ens egen personliga utveckling, men när jag var yngre och just hade upptäckt akademisk ridkonst, var jag nog mer angelägen att träna med hästen än vad jag är nu. Nu för tiden känner jag inte riktigt samma tjusning just i att rida, utan jag värderar bara själva samvaron med hästen högre och att den uppskattar umgänget med mig, liksom jag med den. Det är inte en helt lätt ekvation det där dock, med att bara vilja mysa med hästen, men sedan också faktiskt kunna göra något för den. Jag vill att min träning med hästen ska göra den mjukare i sin kropp, ungefär som yoga kan göra för oss människor. Om man aldrig har tränat yoga själv, så är det nog svårt att se hur skönt det kan kännas i kroppen, när man bara vet hur stel man känner sig och man dessutom inte ser hur just yoga skulle göra en bättre.

Hästen förstår inte varför det känns på ett visst sätt i dess kropp. Hästar kan vara med om trauman, såväl fysiska som psykiska, som sätter spår i dess kropp. Med tiden blir hästen stelare i kroppen och så klart tar det emot när den ska röra sig på vissa sätt. Ju mer smidig man tränar hästen, ju bättre blir den i sin kropp, men för det innebär det inte att hästen själv kan ägna sig åt densamma träning i hagen. Vi får alltså ta på oss rollen som hästens personliga tränare och försöka vara så skickliga som möjligt för att hjälpa hästen på bästa sätt. 🙂

Idag när jag tränade Gibson, märkte jag vilken skillnad det faktiskt kan göra att ha ett bett i hästens mun. Jag började passet utan bett i munnen på honom, han hade bara en kapson som var ganska löst åtspänd kring nosen. Nu är det en liten tid sedan jag tränade Gibson och han blir alltid lite stelare i kroppen då. När jag efter en stund tränsade honom fick jag en helt annan effekt. Genast började han gäspa för fullt och han började kännas smidigare i nacken och kroppen.

Gibson lär sig snabbt om jag är tydlig med mina hjälper och berömmer i rätt ögonblick. Jag har tränat lite grand på slutan med honom, när jag gått baklänges. Idag gick jag på volt och bad om sluta där. Jag vill att hästen ska förstå sluta för min spöhjälp mot ytter bak och även inner manke, så att jag kan använda båda lägena. Framför allt i longeringen är det enklare om hästen kan göra sluta för hjälp mot inner manke, då man även kan få med sig ytter bog mer om man pekar med spöet lite annorlunda, över manken liksom. 🙂

Jag försökte därför föra över slutahjälpen mer tydligt för just spöet mot inner manke, mer än att han reagerade på mitt kroppsspråk. Jag växlade därför från att gå baklänges med spöet duttandes mot inner manke och sedan ändrade jag till att gå framlänges, fortfarande med spöet på inner manke. Det tog inte många upprepningar förrän Gibson gjorde sluta med mig gåendes framlänges, och sedan även på volten. 🙂 Naturligtvis är det här något som vi får fortsätta träna på, slutan sitter inte hundraprocentigt nu, utan det är något som börjar komma. I vänster varv är han lite mer osäker, han tar ett slags tuppaktigt steg med höger bak, så det ser lite lustigt ut. 🙂 Dock beror det hela på min timing med berömmet, jag ska trimma in det mer så att berömmet kommer när han sätter ner höger bak mot tyngdpunkten, istället för när han lyfter det på detta lite lustiga sätt. 🙂

gibson_2016-09-25_11

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.