Den viktiga teoretiska förståelsen

Den viktiga teoretiska förståelsen

En av de bästa sakerna jag upptäckte när jag kom i kontakt med akademisk ridkonst, var fokus på den teoretiska förståelsen för träningen med hästen. Tidigare hade jag mest läst om hur man gör, men inte varför. Den första kursen inom akademisk ridkonst jag var på, höll Katrin Wallberg. Hon är mycket duktig på att teoretiskt förklara hur och varför, och jag uppfattar det som att Katrin själv också är mycket intresserad av att förstå teorin bakom.

Följande kurser innehöll alla teorigenomgång, olika innehåll, men alltid något teoretiskt pass.

Själv tycker jag att teorin är otroligt värdefull, för den håller kunskapen vid liv om varför man gör på ett visst sätt. Teorin inkluderar biomekanik, och det är vad som gör den så viktig.

Min tidigare erfarenhet av att rida på ridskola innehöll varje termin ett teoripass, men det handlade som sagt om hur man praktiskt skulle gå tillväga, eller hur något skulle se ut. Inte hur och varför man gjorde så.

Nu tycker jag att det viktigaste att lära ut, är just teorin om hur och varför man ska göra något. Detta gör det också lönt att fortsätta träna, för man förstår hur man kan förbättra något, vad som är viktigt i övningarna man ägnar sig åt, och när det är dags att gå vidare.

Om eleven har tillräckligt med teoretisk kunskap, är det lättare för denne att kunna träna hemma på egen hand. Utan att förstå hur och varför, blir det också svårt att motivera sig att träna och kunna klara sig utan en tränare vid varje pass.

Hemmavid erbjuder jag introduktionspass i akademisk ridkonst, för dem som t ex aldrig varit i kontakt med det, men vill börja någonstans. Då förevisar jag på någon av mina egna hästar, och förklarar och visar hur jag gör, när det blir fel och när det blir rätt. Tittar man på en lektion i akademisk ridkonst, är det ibland svårt att förstå vitsen med träningen, när man inte har hört eller förstått teorin bakom, betraktaren ser inte alltid målet.

Den teori som lärs ut på kurser i akademisk ridkonst, kan man själv också tillägna sig genom att läsa böcker. Just nu läser jag “The Gymnasium of the Horse” av Gustav Steinbrecht. Den är ganska tjock, och utan bilder, men innehåller många beaktansvärda ord! 🙂 Två böcker som jag annars gärna rekommenderar är Nuno Oliveiras “Reflections on Equestrian Art” och Alois Podhajskys “The Complete Training of Horse and Rider”, om man vill lära sig mer om just hur och varför. 🙂

Träning med Gibson och fundering på skolorna öppna och sluta

Träning med Gibson och fundering på skolorna öppna och sluta

I år blir Gibson 5 år, och det kanske närmar sig att kunna rida honom i skritt, trav och galopp under året. Än så länge har jag bara suttit på honom i skritt och trav på volten, med Erik som longör, och jobbat lite smått på styrbarheten genom att vända in genom volten i skritt. Det är dock bara en handfull gånger som jag har gjort detta med honom, huvudsakligen har jag tränat honom i markarbete och longering, skutt över lite bommar och så. 🙂

Innan jag börjar träna hästen har jag tänkt ut ungefär vad jag ska göra med den, men ibland ändrar jag mig under passet. Idag hade jag tänkt att använda kapson, longerlina och dressyrspö, men som jag oftast gör började jag att jobba Gibson i grimma och grimskaft.

Det första jag kollade av med honom var att han kunde följa mig på volten, och böja sig kring spöet i sadelgjordsläget. Jag ville också se om han kunde ta inner bak längre inunder sig och mot öppnaposition. De senaste träningspassen har jag tränat extra mycket på sluta, och när Gibson gjort som jag önskat, har jag förstärkt med ett tydligt braaa! och en godis. 🙂 Det här har nu gjort att Gibson när som helst vill göra sluta, eller som det är för honom: gå på snedden med bakdelen innanför spåret. Lite förvirrande är det nog för honom när jag nu inte vill ha sluta, utan öppna. Det hjälpte liksom inte hur mycket på snedden Gibson gick, han fick inget beröm-ord och godis för det. 😉

Gibson är en väldigt smart häst, som tänker mycket. Han är social och vill gärna vara med människor och han är som en Cocker Spaniel när det kommer till godis, han gör nästan vad som helst för en godis och han visar gärna upp sina trick närhelst han får tillfälle. Hans favorit är att lyfta ena frambenet (jag tror det är den första övningen han fick lära sig), den gör han så fort man står bredvid honom och han vill ha en godis, han lyfter då frambenet och sneglar lite på en, i hopp om en munsbit. 🙂

Nåväl, Gibson undrade lite vad jag ville när han så fint visade upp sin färdighet att gå på snedden, men till slut sträckte han in inner bak mer mot tyngdpunkten och så fick han uppmuntran och en godis för det.

För att få Gibson att stretcha lite mer, fick han också böja sig ganska mycket genom kroppen på en mindre volt. Jag ville se att han kunde sträcka sina bakben inunder sig mot tyngdpunkten, och ta dem åt sidan. På denna volt fick han också korsa sina framben, så att han flyttade inner fram framför och förbi ytter fram. Min önskan är att hans inre benpar ska sträcka sig framför och förbi andra sidans benpar, så att muskelfibrerna kan mjukas upp. Gibson fick ömsom gå på en volt, ömsom på ett rakare spår. Jag vill inte känna att han varken lägger sig på framåt, eller driver iväg åt sidan. Känner jag att han går framåt för mycket får han gå på lite rakare spår så att hans framdel bromsas upp utan att han ramlar ut åt sidan för mycket.

Jag växlade mellan detta, och att låta honom följa volten och att spåra på den. I varvbytena fick han vända in genom volten och jag ville då se att han tog med sig ytter fram och korsade det framför och förbi det inre frambenet. Allt detta för att se hur hans olika ben hängde med i de olika övningarna, vad som var svårt och vad som var lätt.

När jag kände att han kunde ta inner bak väl mot inner fram och även mer mot sin tyngdpunkt övergick jag till att longera honom. Han fick fortsätta att sträcka inner bak framåt, men jag lade även till slutan här. Eftersom Gibson är så snabbtänkt så gäller det verkligen att vara precis med sina hjälper och berömma i exakt rätt ögonblick. Jag fortsatte nu att uppmana honom med slutahjälpen tills han tog ytter bak mer mot sin tyngdpunkt och inte fullt lika mycket åt sidan. Efter några upprepningar gick det ganska fint. 🙂

Gibson fick sedan växla mellan öppna, sluta och lite lätt samling på volten i skritt och trav, och han gjorde det riktigt duktigt! 🙂

Nu till min fundering kring öppna och sluta. När hästen förstår hjälpgivningen för dessa övningar, kan man använda hjälperna för att placera hästen lite bättre. Det fyller inte något egentligt syfte att bara göra övningen öppna eller sluta, utan att den förbättrar något hos hästen. Det vi önskar är att kunna rikta hästens kraft från bakdelen mer mot sin egen tyngdpunkt. Om vi kan få hästen att behålla överlinjen lång och jobba in sina båda bakben mot tyngdpunkten, får hästen möjlighet att omfördela mer vikt till sin bakdel och mindre på sin framdel. Vi får med detta bakdelens och underlinjens muskulatur att bli starkare och därmed orka ta över vikt från framdelen.

Om inte öppnan och slutan används till något som stärker upp hästen, så kommer det ofta leda till att hästen rent tekniskt placerar sig i dessa positioner, men inte mycket styrketräning uppnås. Om man rider öppna på volt, så går hästens framdel på en något mindre volt, medan bakdelen går på ett större voltspår. Bakbenen behöver alltså färdas en längre sträcka för att komma runt ett varv på volten, än vad frambenen behöver. I en korrekt öppna är hästen böjd inåt, bröstkorgen har roterat nedåt på hästens innersida, och uppåt på hästens yttersida. En korrekt öppna ska åstadkomma att hästen får mer lyft i ytter bog, och tittar man därför på öppnan i trav på volt, så borde inner bak ta i marken samtidigt, eller något före ytter fram.

Tittar man på övningen sluta på volt, så ska hästen fortsatt vara böjd inåt, bröstkorgen roterad nedåt på hästens insida och uppåt på hästens yttersida. Hästens bakdel rör sig på ett mindre voltspår, och hästens framdel på ett större. Framdelen har alltså en längre väg att gå på volten. I en korrekt sluta ska hästens ytter bak sträckas mot tyngdpunkten och skapa ett lyft i inner bog. Om man inte får ett lyft i inner bog, som åstadkoms av att hästens yttre bak sträcks fram och skapar lyftet i hästens innerbog, så kommer inner fram att ta i marken före ytter bak, i sluta på volt i trav. Detta fenomen har jag ofta sett och känt. Jag känner att jag därför nog vill passa mig för att rida sluta på volt, utan om jag gör det är det en kort stund och med mer samling. Jag rider hellre en piruett så att jag får med mig båda frambenen och därmed också lättare kan känna om hästen har lyft i innerbogen.

Öppnan är en lösgörande övning, och slutan är en samlande. Kan svårigheterna i slutan ligga i att hästen inte har tillräckligt mycket samling och styrka i bakdelen för att kunna få lyft i inner bog? Tilläggas bör att jag inte har sett så mycket videos på sluta i trav på volt, utan det är mest på raka spår. Ser man sluta på volt, eller “tagen bakdel”, så är det oftast i galopp.

Med Gibson kommer jag nu att koncentrera mig mer på att rikta bakbenen mot hans tyngdpunkt, och jobba mer med nyanserna i skritt, halt, trav och galopp, än att träna specifikt på vissa övningar. 🙂

Ryttarens sits

Vintern gör att träningen med hästar blir lite tyngre. Ridbanan är frusen eller täckt av is allt som oftast. I avsaknad av ridhus blir det antingen ingen träning alls, eller så får vi lasta och åka till ett ridhus.

Det ridhus vi förr om åren åkt till är ganska fullbelagt, och det har gjort att vi fått vara där ganska sent på kvällen för att trängseln inte ska bli alltför stor. Nu har vi dock fått tips om och möjlighet att åka och träna i ett annat ridhus, som inte verkar lika fullbelagt, och där har vi nu varit ett par gånger! 🙂

Distinguido är en helt fantastisk pojke, bara han förstår vad jag menar så gör han allt vad han kan för att göra det! 🙂 Dessa två gånger har jag longerat honom, jag tänker att jag vill vara på marken för att han ska känna sig lite tryggare, och för att jag bättre ska kunna se hans ansiktsuttryck. Nu när träningen varit högst sporadisk en tid, så blir hans medfödda skevhet lite mer påmind. Höger bog åker ut lite mer och han tappar lättare ut vänster bak från kroppen.

En nackdel med att träna hästen från marken är att man inte kan använda sitsen till att formge hästen, man får klara sig utan den. När jag tränade för Bent i somras märkte jag väldigt stor effekt av hur jag använde min sits. Disto har lätt för att bli spänd, och om jag då spänner mig och inte tänker på hur jag använder sitsen, går han lätt in i passtaktig skritt. Det här fenomenet gör sig nu också påmint när jag jobbar honom från marken, jag får passa mig noga för att inte be honom att samla sig, och korta upp sig mer än vad han kan slappna av. Tappar han avslappningen, tappar han också den rena skritten. Det är oerhört viktigt med avslappning hos hästen, och förstås även ryttaren, i allt man gör.

Clinic med Kyra Kyrklund

Clinic med Kyra Kyrklund

I fredags höll Kyra Kyrklund en heldagsclinic på Flyinge. Temat var ”Sett med Kyras ögon” och vi fick se ett antal olika ekipage, på olika utbildningsnivåer, medan Kyra talade om vad de hon såg och vad de behövde jobba på. Det kändes som om Kyra gärna ville dela med sig av sina kunskaper, och hon inbjöd många gånger till skratt för vissa uttryck och förklarande beskrivningar.

Det här var första gången vi var på en clinic med Kyra, tidigare har jag bara sett kortare klipp på Youtube, läst referat från tidigare clinics och så hennes bok; Dressyr med Kyra.

Det mesta Kyra pratade om kände jag igen mig i, det var inget nytt under solen, bara kanske lite andra sätt att uttrycka det på. 🙂 Det lät också som att Kyra var intresserad av och har läst gamla mästares böcker, och det tycker jag är trevligt att höra. Vad är praktisk kunskap utan teorin och förståelsen bakom? Ett djupare intresse för dressyren som konstform, tycker jag också kännetecknar att man har något mer än tävlingen som intresse. Viljan att förstå hur och varför, och hur man inte ska göra, tycker jag är lika viktigt inom dressyr (hästar över lag) som med vilket annat ämne som helst. Kunskap är ingen tung börda att bära.

Det var roligt att se så många olika ekipage, och hur väl Kyra ser ”allt”. Kyra sade också att tillfredsställelsen av att kunna rida en Nordsvensk, eller en Travare, i en bra trav på volt, kan vara lika tillfredsställande som att rida en talangfull häst i Grand Prix dressyr, och det tycker jag var viktiga ord. Det som är intressant är inte vad man gör, utan vilka förutsättningar man har för att göra detta. En häst som har sämre förutsättningar än en annan, kan inte förväntas utföra samma saker med samma lätthet, men arbetet bakom för att nå dit hästens talang sträcker sig, är detsamma.

Ett ekipage som kanske förvånade många var Alexander Zetterman som kom in på en av sina hästar som går 1.50 hoppning, iförd hoppsadel och martingal. Alexander ville få sin häst att kunna samla sig mer, och så hade den även svårt för att rygga.

Kyra lade förstås fokus på det Alexander ville ha hjälp med, och hon sade också att galopp är hopphästens arbetsgångart, och därför får man jobba med den gångarten. Det som Kyra instruerade Alexander till, var inget specifikt för en hopphäst, utan något hon gör med alla hästar. Nu har jag inte sett Alexander på denna häst i dressyrarbete tidigare, men det såg ut som att Kyras instruktioner gav väldigt fina resultat. 🙂 Bl a fick Alexander träna på att plocka in ett bakben i taget under hästen, i stillastående. Kyra sade ungefär att om det inte går att göra stillastående, kommer det inte att fungera i rörelse heller. Detta påminner mig om en hel del av arbetet inom Akademisk Ridkonst, där man jobbar stillastående med detaljer.

Någon i publiken frågade varför inte Kyra kommenterade en del saker som ryttarna hade uppenbara problem med, men Kyra sade då att hon vid det här tillfället lade fokus på en sak, det viktigast just nu, som ryttarna fick jobba med. Det går inte att göra alla saker samtidigt, utan man får acceptera att allt inte är perfekt i övrigt, när man jobbar med en specifik detalj. 

Kyra satt också upp på en häst, och jobbade med samlingen i galoppen på den. Jag tycker att det blev väldigt bra resultat, på väldigt kort tid. Kyra jobbade koncentrerat och bra, och hon var noga med eftergifter och att inte be hästen för länge om det som var jobbigt.

Det känns bra att ha fått sett Kyra undervisa, och det är något jag gärna skulle åka iväg på igen för att lyssna på! 🙂

Mr Pommeroy

Mr Pommeroy

Under natten mot idag föll snön, så vi möttes av ett vitt, om än tunt, täcke på marken imorse. Solens strålar letade sig fram, och vi fick för ovanlighetens skull därför två vackra dagar i rad, härligt!

Efter att de nödvändiga stallsysslorna var avklarade bet kylan i våra kinder och genom våra kläder, men istället för att gå in och värma oss, vilket var verkligt lockande, tog Erik ut Mr Pommeroy en liten stund på ridbanan. 🙂 Turligt nog var kylan så mild att gruset på ridbanan inte var fruset, och den kändes därför okej att vara på, trots minusgraderna.

Pommis är en nyfiken kille, vänlig och tillmötesgående, men en smula osäker. Min känsla med honom är därför att se till att han blir trygg och säker och alltid tar det lugnt, innan man ber honom om att lägga in mer energi i det han gör. Erik fick därför be Pommis om att följa honom på volten. Jag vill se att hästen slappnar av och sänker huvudet, mjukt svingar ryggen och rör sig genom hela kroppen. Tanken är att kunna använda i stort sett samma hjälper, eller åtminstone inverkan, som man kan göra från ryggen. För att få Pommis att böja sig genom kroppen fick Erik använda spöet mot Pommis bål, strax bakom och ovanför armbågen. Samtidigt som spöet inverkade där fick Erik ta ett mjukt tag i linan nedåt mot marken och inåt mot voltens mitt. Tanken är att inte ta i linan såvida man inte inverkar i bålen på hästen, eftersom hästen är tänkt att böja sig kring ryttarens sittben i första hand, inte för tygeln.

Syftet med att gå på volten är att böjningen genom kroppen samverkar med sänkningen av hästens huvud – de två är förenade. Med den ena, kommer den andra. Kan man skapa böjning genom hästens bål, brukar hästen också sänka huvudet. Kan man förmå hästen att sänka huvudet, brukar den också kunna böja sig i bålen. När hästen på detta vis kan slappna av, kommer den i ett tillstånd där den kan lära sig saker och klura ut en lösning, istället för att reagera instinktivt.

Pommis har ju en benägenhet att reagera på omgivningen och bli orolig/stressad, men han ser trygg och mer självsäker ut när Erik tränar med honom på detta vis. Han tycker fortfarande saker är läskiga, men han har en helt annan sinnesnärvaro och verkar uppskatta att få göra något tillsammans med människan. Han står ofta och iakttar oss när vi rör oss på gården.

Jag tror ju att Pommis skulle tycka att det vore väldigt skoj att få lära sig lite tricks, eftersom han tycker mycket om godis och han är riktigt snabbtänkt. Något säger mig dock att det är bäst att lägga en stabil grund där han slappnar av, än att han går upp i varv så fort man tar ut honom på ridbanan. En häst som har tendenser att hetsa upp sig, får man träna till att slappna av innan man börjar ge den uppgifter att lösa.

Pommis är en väldigt rar pojke, och det är roligt att se så snabbt han utvecklas med lite träning och blir tryggare i sig själv. 🙂