Ryttarens sits

Vintern gör att träningen med hästar blir lite tyngre. Ridbanan är frusen eller täckt av is allt som oftast. I avsaknad av ridhus blir det antingen ingen träning alls, eller så får vi lasta och åka till ett ridhus.

Det ridhus vi förr om åren åkt till är ganska fullbelagt, och det har gjort att vi fått vara där ganska sent på kvällen för att trängseln inte ska bli alltför stor. Nu har vi dock fått tips om och möjlighet att åka och träna i ett annat ridhus, som inte verkar lika fullbelagt, och där har vi nu varit ett par gånger! 🙂

Distinguido är en helt fantastisk pojke, bara han förstår vad jag menar så gör han allt vad han kan för att göra det! 🙂 Dessa två gånger har jag longerat honom, jag tänker att jag vill vara på marken för att han ska känna sig lite tryggare, och för att jag bättre ska kunna se hans ansiktsuttryck. Nu när träningen varit högst sporadisk en tid, så blir hans medfödda skevhet lite mer påmind. Höger bog åker ut lite mer och han tappar lättare ut vänster bak från kroppen.

En nackdel med att träna hästen från marken är att man inte kan använda sitsen till att formge hästen, man får klara sig utan den. När jag tränade för Bent i somras märkte jag väldigt stor effekt av hur jag använde min sits. Disto har lätt för att bli spänd, och om jag då spänner mig och inte tänker på hur jag använder sitsen, går han lätt in i passtaktig skritt. Det här fenomenet gör sig nu också påmint när jag jobbar honom från marken, jag får passa mig noga för att inte be honom att samla sig, och korta upp sig mer än vad han kan slappna av. Tappar han avslappningen, tappar han också den rena skritten. Det är oerhört viktigt med avslappning hos hästen, och förstås även ryttaren, i allt man gör.

2 svar på ”Ryttarens sits”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.