Avslappning

Avslappning

När Erik och jag tränar med våra hästar är det en sak vi alltid först och främst söker, och det är att få hästen att slappna av, både fysiskt och mentalt. Den inverkan vi gör, vill vi ska leda till att hästen blir lugnare och tryggare i situationen med oss människor. En del hästar är mer nervösa än andra, och dem får man då lägga mer tid på för att få dem att slappna av.

Det vi brukar börja med när vi för första gången tränar en häst, är att känna av på vilken nivå avslappningen ligger. Mr Pommeroy, som kom till oss förra våren, var ganska ängslig och stressad, uppfattade vi det som. Alltsedan dess har träningen med honom handlat om fokus på avslappning och för att nå dit har vi bara använt grimma, rep och en stick. Vi har lärt honom att flytta sina bakben och framben åt sidan för tryck med sticken, vi har lärt honom att flytta undan och böja sig i bålen för sticken, att slappna av och sänka huvudet genom avslappning. I den träning vi gör med honom, använder vi sticken huvudsakligen i riktning mot hans bål, strax bakom armbågen, där ryttarens skänkel sedan kommer ligga. Om han stressar, eller blir stel i sidorna på volten, riktar vi sticken mot bålen samtidigt som vi ger en mjuk inverkan i repet till grimman, en lätt vibration, som ber honom om att vända huvudet lite mot oss, och mjukna i sidan. Effekten det får när hästen böjer sig i bålen är att den också slappnar av, den sänker huvudet och får en längre överlinje. Inverkan syftar alltså till att be hästen slappna av här och nu.

Mr Pommeroy har lite långa bakben, han är för tillfället lite överbyggd och det gör att han har lite svårt att sträcka in bakbenen inunder sig. Nu när vi har fokuserat på avslappning, har vi inte brytt oss så mycket om hur han rör sig, så länge han rör sig avslappnat. Pommis har då successivt börja sänka huvudet mer och mer, med mulen nästan nere i backen och det gör att han får svårt att sträcka fram sina framben då hans hals blockerar dem. Man kan höra att bakbenen liksom bromsas upp när han sätter dem i marken, man ser att det stänker grus och det låter också skrapande. Vi har nu då börjat be Pommis om att höja huvudet lite grand, och sträcka sina bakben mer inunder sig genom att rikta sticken, vidröra honom med den, där ryttarens skänkel ska vara, för att få honom att aktivare sin bukmuskulatur mer. Vi vill att han ska sträcka bakbenen mer inunder sig, så att han inte tar emot sig i varje steg, utan sätter ned hoven utan att vare sig bromsa eller skjuta på. Vi växlar fokus mot bålen med fokus lite bakom honom, om vi känner att mer hastighet/drivning behövs. På detta sätt sträcker han fram sina bakben lite mer, och blir inte riktigt lika tung på sina bogar.

Så snart hästen svarar på önskvärt sätt för hjälpen man ger, dvs att peka/vidröra med sticken och vibrera i linan, så ger man en eftergift, dvs låter sticken falla ner till marken och ge repet mer slack. När man longerar hästen ska linan alltid ha ett slack, den får inte vara i konstant spänning. Ju mer slack och ju lättare lina man kan ha, ju bättre.

Pommis är väldigt lättlärd, och han uppfattar hjälperna väldigt fint. Det är förvånansvärt hur lyhörd han är för små nyanser i ens kroppsspråk, och hur man använder linan och sticken. Han är väldigt nyfiken och lättlärd och tycker mycket om att få beröm och uppmuntran. Så fort han ser Erik eller mig närma oss hagens grind kommer han springandes om han är längre bort, och ställer sig vid grinden med ett förväntansfullt och nyfiket uttryck i ansiktet. 🙂

Snö, snö och åter snö

Snö, snö och åter snö

Igår snöade det nästan hela dagen och detta gjorde vägarna omkring oss i stort sett nästan omöjliga att ta sig fram på, åtminstone med hästtransport. För tillfället är vi därför hänvisade till hästträning hemma på ridbanan.

Min vana trogen började jag med grimma och grimskaft, kollade att han kunde böja sig i bålen och sträcka huvud hals framåt/nedåt i avslappning. Vi finlirar lite med exakt hur han ska placera sina bakben. I grund och botten sticker höger bog och vänster bak ut, så vi försöker få hans bakben rakriktade under honom och därmed bogen på plats. I vänster varv fokus på öppna och få lyft i höger bog, i avslappning. I vänster sluta försöka behålla avslappning och lugn och få ytter bak inunder utan att samtidigt tappa ut vänster bak. Det gäller alltså att hålla kvar bröstkorgens rotation och vänster bak att gå framåt och lägga vikt på det. I höger varv går öppnan fint, men där försöker vi få med vänster bak i sluta och behålla kvar vänster bog på spåret och samtidigt slappna av så det blir lugna, fina steg. 🙂

Jag märker att eftersom jag har korta ben och Distinguido har långa, så är det svårt för honom att kliva med långa avslappnade kliv, tempot blir liksom för långsamt då. Jag får träna mig på att kunna kliva avslappnat men med lite större kliv, så att Disto får plats. Han blir frustrerad när jag går framför honom och blockerar hans väg, märker jag.

I longeringen på volten verkade han obekymrad och skrittade fint. Det blir svårare med att få en korrekt böjning framförallt i höger varv, så jag får försöka be om en aning mer böjning i bålen och samtidigt ha koll på ställning i nacken inåt och att han tar inner höft framåt och nedåt och kan belasta det benet med lite mer böjning i lederna.

När jag ber om sluta i trav vill Disto gärna bli mer energisk, så vi jobbar på att han kan behålla avslappning framåt/nedåt i sluta även i trav. Undvika att slutan alltid blir samlande, och kunna utföra den rent tekniskt i avslappning.

Vi tog några språng i galopp också. Höger galopp går ganska lätt, medan vänster är svårare. Jag får be om lite sluta, lite böjning i bålen och lite samling innan fattningen, så blir fattningen bättre.

Jag håller ju på att försöka finna ut vilket bett Distinguido trivs bäst med. Han är ju en väldigt känslig häst, och egentligen vill han väl inte ha något bett alls om han får välja. Saken är den att han inte är jätteförtjust i bettlöst heller alla gånger, eftersom han väldigt lätt irriteras av tryck där en nosgrimma sitter. Idag provade jag ett bett som jag ofta hade på Titan, ett tredelat bett med parerstänger. Att bara ha det i munnen brydde sig Disto inte något vidare om, men när jag började plocka lite med tyglarna verkade han bli irriterad på allt skrot runtomkring. Han är inte jätteförtjust i parerstänger, kedjor eller annat runt omkring munnen, men nu tänker jag att han får vänja sig lite. Oavsett vad jag presenterar för honom så är han inte så förtjust i förslagen. Han är känslig, och det är liksom oundvikligt för mig att aldrig inverka med huvudlaget.

Med tränset på gick vi på volten, jag på hans innersida. Jag tränade på att använda spöet som en innerskänkel, för att kunna använda det även när jag går på hans utsida. Jag provade att gå på utsidan en stund, men jag är kort och Disto är hög och jag märkte att han inte förstod inner spöhjälp, så jag gick över på insidan istället. Sedan tränade vi tekniskt på att han skulle förstå spöet som en skänkel. Jag använde det ömsom som en innerskänkel och ömsom som en ytterskänkel.

Vid ett tillfälle lade jag till spöet lite för tidigt, och då kom Disto genast upp i trav. Jag provade därför att ändra timingen på spöet och tränade på så vis travupptagningar. Här märkte jag genast åter igen att Disto har långa ben och jag korta, det medför att han får trava antingen långsamt, eller mer samlat. Jag försökte kliva på så gott jag kunde, men det är svårt att hinna med. Det viktiga är att han förstår mig och jag kan förstå hur han uppfattar situationen. På det stora taget gick det fint idag, tycker jag. 🙂

Galopp, galopp!

Galopp, galopp!

Tanken var att Erik och jag skulle åkt med Distinguido till ridhuset igår, men min arbetsdag på kontoret drog ut på tiden, så när jag efter ett par timmars övertidsarbete kom hem halv sju på kvällen, orkade jag rent ut sagt inte byta om och åka iväg på hästträning. Erik hade fixat allt med hästarna när jag kom hem och vi bestämde därför att åka på förmiddagen idag, och så blev det.

Distinguido är ju en häst som vänjer sig vid rutiner, så när vi rubbade hans dag och helt upp och ner i hans värld lastade honom på förmiddagen, innebar det också att han var mer nervös och spänd i allt. Allt ser annorlunda ut i dagsljus, och vanligtvis är vi i ridhuset långt efter mörkrets inbrott, så Distinguido hade fullt upp med att få koll på läget.

För att hitta fokus började jag som vanligt med att promenera runt med Disto i grimma, det tar något varv i skritt, men sedan börjar han slappna av och gäspa. När det känns okej växlar jag till att gå framför honom på volt, eller i longeringsposition, det beror på hur han känns för dagen.

Sadeln reagerar han alltid på när jag lägger på. Oavsett vad som kommer uppifrån över hans rygg så är han väldigt orolig för det. All miljöträning behöver ständigt upprätthållas, och på sistone har det varit för lite av det, jag vet det med mig. Tyvärr är det lite svårt när man saknar ridhus, annars kunde vi ställa fram saker som sedan står framme att träna med. Nu måste vi varje gång plocka fram, använda och så plocka bort, och det är förstås omständigt. Nåväl, Disto reagerar på när sadeln kommer över hans rygg, även om det är inom hans acceptansnivå, men han blir spänd, så när han fått på sig sadeln gick jag runt några varv på volten framför Disto. Det tog inte så många varv, sedan hade han faktiskt slappnat av till ett okej läge och under tiden hade Erik monterat ihop ett träns med ett annat bett ur samlingen, ett PeeWee-bett.

Det här med att hitta rätt bett som Disto trivs med, det är inte lätt. Jag har kommit fram till att han verkar föredra tunna bett, som inte är så rörliga. Tredelade bett verkar han inte gilla, men inte heller det tredelade bettet med rulle från Hööks, det som Perla ändå föredrog och som bara är lite lätt ledat. Det som han verkat mest okej med är ett tvådelat Western Offset-Dee Snaffle, men det är 5” långt i mundelen och alldeles för långt. Det är inte perfekt, men åtminstone hyfsat.

PeeWee-bettet idag däremot är nog det som kanske funkat bäst. Han sade inget nämnvärt om att ha det i munnen, när det bara låg där, och han verkade inte alltför missnöjd med mina tygeltag.

När jag väl satt på Distos rygg kändes han rätt avslappnad. Han har ju sin skillnad mellan höger och vänster varv, höger bog som skjuter ut och höger nacke som är lite svår att ställa. När vi tränade mer intensivt försvann dessa skevheter till större delen, men nu har vi lite att jobba med. Jag själv har också blivit ringrostig, ridkänslan lägger av sig om jag inte rider regelbundet. Jag känner själv att jag får tänka på hur jag sitter, och när jag rättar ett fel, smyger sig ett annat in. Jag är vanan trogen att sitta och luta mig lite framåt, det sitter i sedan länge, när vi red in Disto, jag vill inte sitta för mycket på ändan på hans rygg. Detta gör då att jag lätt börjar svanka när jag väl reser upp mig. Tyvärr har jag också gått upp en del i vikt på sistone, vilket förstärker min svankighet. När jag ser kort på mig själv till häst syns det att jag behöver stärka upp hela mig, men framförallt bål och rygg.

Nåväl, åter till min sits. När jag sitter och lutar mig framåt inverkar jag också indirekt att Disto ska gå mer framåt. Hans bakben svingar redan så väl inunder honom, att jag bara behöver sätta mig rakt upp och ner, för att hans bakben ska hamna i marken under mig där jag sitter. Jag försöker nu koncentrera mig på att räta upp mig, lyfta blicken och slappna av där. 🙂 När jag väl gör det, så går Disto ganska avslappnat per automatik. I vänster varv får jag tänka på att inte föra fram mitt vänstra ben/sits för mycket, utan bara ”lagom”, annars går han över i sluta. I höger varv får jag använda min sits mer aktivt, tänka på att lyfta upp ytter skinka och svinga med mitt höger ben för att få Distos höger bak framåt/nedåt och även böjning i bålen samt rotation i bröstkorgen.

Disto är så oerhört lyhörd, och jag är så glad över att kunna få sitta på en häst som han! 🙂 När han felar, beror det på att jag felar, det vet jag direkt. Eftersom han kändes helt okej i skritt, tog jag även upp honom i trav. Jag har lite olika sätt för att få en häst upp i trav, och det har fungerat lite olika väl på olika hästar. Hos Bent i somras tränade jag på att kunna byta takt från skritt till trav, dvs utan någon direkt hastighetshöjning. Det där sitter i hos Disto, så jag kan väldigt precist be honom om trav på ett visst sätt, genom att lägga till min inner skänkel just i det ögonblick då han lyfter ytter fram. Dock kan min innerskänkel betyda något annat också, så ibland blir det lite förvirring när han känner att jag förbereder mig inför något. Jag kan också tillföra energi genom sitsen, och få honom att skritta lite mer energiskt och komma fram i en lite mer energisk trav, lite mer rullande övergång, så att säga. Idag blev nog travövergångarna lite underliga, de blev ett hopkok av att byta takt och energinivå, men nåväl, han travade fint och kändes positiv under mig. 🙂

Disto är en glad häst, om än lite ängslig, men han verkar tycka om att galoppera. I longeringen har han fått galoppera en del, och vi försöker hitta en rund galopp men som blir lite mer bärig än bara hög hastighet framåt. Det ser lite lustigt ut i longeringen, för Disto försöker klura ut hur jag menar och vad jag förstärker, så galoppen är under utveckling och vi har lite olika bra dagar där.

Idag kändes Disto pigg och glad, om än något spänd ja. Att be om galopp kunde därför gå bra, eller mindre bra, det vet man inte helt säkert innan. Faktum är att jag tidigare inte har galopperat Disto uppsuttet i detta ridhus, utan de enda gångerna jag har galopperat på honom är på ridbanan hemma och i Bents ridhus. Jag beslöt mig i alla fall för att prova galoppera idag, och jag behöver inte mycket mer än att tänka tanken, för att Disto ska svara. Säkerligen gör jag några omedvetna hjälper också, men det är verkligen inte stora. Jag vet att jag på Titan inte behövde några stora hjälper för galopp heller, men detta visar på Distos förmåga kontra Titans utbildningsnivå och därmed förmåga.

Det är roligt att galoppera på Disto, vilken energi och rörelse han har! 😀 Jag själv måste dock jobba på min sits i galoppen, jag är väldigt ovan att galoppera så här, så jag har mycket att förbättra i denna gångart. Jag blir lite instabil i min sits, och därmed också tygelkontakten. Jag märkte att Disto blev irriterad när jag ömsom glappade i tygeln, ömsom sträckte tygeln, så jag måste tänka mycket mer på mina händer i galoppen.

I höger varv tycker han det är lite jobbigare att galoppera, och jag bad honom därför inte om mer än ett par varv inan jag bad om avsaktning. I vänster galopp kändes det som om han inte ville sluta att galoppera, när jag bad honom att sakta ner, kortade han upp galoppen lite, men fortsatte galoppera. Jag tänkte då att om han tycker det är roligt, så ska jag inte avbryta honom alltför fort, utan han fick då fortsätta ett par varv till, men jag bad om lite tempoväxlingar så vi inte skulle accelerera alltjämt. 😉 Vilken magnifik upplevelse det är att få sitta på en häst som rör sig på detta vis, det är fantastiskt roligt! 😀