Utrustning

När man stöter på orden “akademisk ridkonst” hör man ofta talas om kapson och stångbett. För mig finns det inget måste i vilken utrustning man ska ha, men man bör välja det som man på bästa sätt kan utbilda sin häst på.

En kapson inverkar på hästens skalle. Hästens skalle är i sin tur infäst i atlaskotan, hästens ryggrad. Ett tränsbett inverkar på hästens underkäke. Hästens underkäke är förvisso infäst i hästens skalle, men underkäken kan förflyttas i sidled och effekten på hästens skalle och därmed ryggraden, blir därför annorlunda än hur en kapson inverkar.

Kapsoner kommer i olika former. En del har ett fast nosjärn (några platta järn, andra u-formade järn), vissa av ett flerdelat järn, andra består av en läderklädd cykelkedja, somliga består av ett böjligt järn och andra består bara av rent läder. Vissa kapsoner har ringar fästa direkt i järnet/lädret, medan andra ringar är fästa i roterbara ringar och vissa ringar kan vara fästade på kortare eller längre pinnar. Det finns kapsoner som är ett huvudlag i sig, och det finns så kallade semikapsoner som egentligen bara är en lös nosgrimma som man trär genom tränsets sidostycken.
Det finns också spanska kapsoner som kallas “serretas”. Dessa består ofta av ett fast, tandat järn, klätt med läder. Tänderna ska förstås göra kapsonen skarpare mot hästen, men sådana kapsoner tillverkas inte i Sverige, eller för den svenska marknaden, vad jag vet.

Eftersom kapsonen inverkar på hästens skalle, är det med den allra enklast att få hästen att ställa och böja sig korrekt genom nacke och kropp. När hästen ställer sig i nacken, sker en rotation av hästens ryggrad; hästens yttersida rotererar lite uppåt och hästens insida roterar lite nedåt, i förhållande till varandra.
Har man ett tränsbett i hästens mun och försöker ställa och böja hästen med det, är det lätt hänt att hästen lägger huvudet på sned och det innebär samtidigt att den undviker att ställa sig i leden mellan skalle och atlaskota, och istället böjer sig längre ner i halsen och lägger huvudet på sned. När hästen lägger huvudet på sned, roterar hästens yttersida lite nedåt och hästens innersida lite uppåt, alltså tvärtemot vad vi önskar åstadkomma.

I Ground work och longering tycker jag att en kapson är det bästa hjälpmedlet. Däremot när man rider, eller jobbar hästen i Hand work tycker jag att man får välja det verktyg som man bäst kan få hästen att svara på det sätt man har tänkt sig.

När jag började utbilda Titan, så hade jag då i min hand en häst som av naturen var mycket framtung, en stor bog, lång hals och ett tungt huvud. Titan ville per automatik alltid sänka sitt huvud. På den tiden fanns det inte särskilt många kapsoner att köpa heller så jag var mer eller mindre utelämnad till ett tränsbett. Titan började jag därför att utbilda på tränsbett och det är också det jag i huvudsak har fortsatt utbilda honom på. Kapson har jag haft på honom till och från, och den hjälper verkligen bra till att få ställning i nacken, men på Titan har den också den effekten att han gärna hänger sig på, hänger emot kapsonen. Kapsonen tycks vara som ett par lokor för Titan. Med tränsbettet har jag till och från haft problem med att Titan lägger huvudet på sned, men däremot lägger han sig inte på tränsbettet på samma vis som en kapson.
Longeringsarbetet har jag dock alltid använt en kapson till på Titan.

Med stigande utbildningsnivå, har jag lagt till ett stångbett på Titan, alltså rider jag på vanlig kandarbetsling på honom. Kandarstången använder jag främst till att länga ut hans överlinje om han blir lite för spänd/stressad under samlingsarbetet, i övrigt försöker jag att undvika att rida med den. Så snart jag börjar använda stången som skärpmedel för tränsbettet, får det allra oftast till följd att Titan blir framtung och hänger sig på handen.

Det gäller alltså att välja utrustning efter den häst man har och förstå verktygets inverkan på hästen och hur duktig man är på att hantera verktyget. En häst som hänger sig på i handen kan ge en illusion av att bli lätt på handen om man byter ut tränsbettet mot en stång, men alltsomoftast är det en illusion. Så snart man byter tillbaka till tränsbett märker man hur tung hästen är på handen, eller så har hästen lärt sig att gå bakom handen istället.