Ny inspiration efter en vecka hos Christofer och Rebecca! :-)

Ny inspiration efter en vecka hos Christofer och Rebecca! :-)

Igår kom Erik och jag hem från en vecka hos Christofer och Rebecca i Hällekis. För ovanlighetens skull tog vi med oss Galileo, Eriks häst, till Hällekis och Erik var den som fick träna medan jag var sällskap. 🙂 Faktum är att det var ganska skönt att bara kunna koppla av och titta på för en gångs skull, i vanliga fall är jag mest nervös och känner mig stressad.

Vi har ju påbörjat inridningen av Galileo och han har varit styrbar i skritt och trav i grimma på ridbanan, men sedan har det stannat av där, vi har inte haft motivation och ork liksom. Nu fick Erik lite hjälp med hur han ska få Galileo att tänka mer framåt i longeringen när han gör sluta, och även börja träna på att föra Galileo in och ut på volten med Erik i sadeln.

Under veckan finns det gott om tillfällen att se på när Christofer och Rebecca tränar sina hästar, och när andra veckoelever får sina lektioner, så det ges mycket inspiration, om man så vill. Just inspirationen saknas här hemma, då det bara är jag eller Erik som tränar häst, och om inte jag orkar gå ut, så orkar Erik inte så ofta gå ut och träna häst heller. Nu har vi fått lite boost i och med att vi fått se flera andra ekipage under veckan och då blir det lite mer inspirerande att träna hemma. 🙂

Idag tränade jag därför Distinguido en stund från marken. Det är nu en tid sedan jag red honom och jag känner att jag behöver få lite mer kontakt med honom mentalt, innan jag sitter upp igen.

Erik gick igenom longeringen med Galileo och sedan tog jag över rollen som stödjande longör medan Erik red Galileo på volten. Erik skrittade och travade Galileo, flyttade honom in och ut på volten, förde bogarna lite in och lite ut, bytte varv och tränade lite på sluta i skritt. Allt detta samtidigt som han försökte hålla Galileo lätt ställd och böjd inåt, och avslappnat länga ut halsen – inte det lättaste alla gånger.

Mr Pommeroy visar gärna att han förstår att gå med tagen bakdel mot en, så vi tänkte att det nog kunde vara läge att introducera sluta på volt med honom. Efter att han fått röra sig i alla tre gångarter på volten, provade vi därför att gå mot sluta på volten. Pommeroy lär sig väldigt fort, så bara man kan ge hjälperna i bra ögonblick och berömma precis när han gör rätt, så snappar han fort upp vad leken går ut på. 🙂

Ridsport som friskvård?

Ridsport som friskvård?

Ett ämne som diskuterats ganska mycket är att många inom hästsporten vill att ridsport ska klassas som friskvård, så att man kan få friskvårdsbidrag för ridning. Detta är faktiskt något jag är emot, för jag tycker inte att vår friskvård ska inkludera att vi får nyttja ett djur för våra syften.

Agility/hundträning är också undantaget friskvårdsbidrag, och det tycker jag är lika rätt, liksom all annan form av träning som inkluderar djur borde vara.

I dagarna har det åter igen varit stormigt gällande hästar utnyttjade i ridsportens namn. Till och med den stora tyska tidningen Cavallo har nu artikel om utnyttjade hästar i ridsport. Hur kan vi ens tänka oss tanken att få bidrag för att ägna oss åt något sådant här? Det vore ju att legalisera utnyttjandet av hästar ännu mer. Finns det någon som tycker att bilden nedan utstrålar en harmonisk häst? Är det så här vi vill se hästar, är det normalt och accepterat?

En inte ovanlig syn när det gäller dressyrhästar.

Till viss del har kanske vindarna börjat vända, för nu börjar fler hästtidningar att skriva om vad många av oss bedrövat har sett på tävlingsområden och på anläggningar. Våldet mot hästar har blivit normaliserat och folk kan inte skilja på harmoni och disharmoni mellan häst och ryttare.

Frågan är med vilken rätt vi över huvud taget rider på hästar? Hur vet vi att hästen är okej med att vi rider på den och var går gränsen för vad vi får göra med den? Bara för att den inte kastar av oss, innebär det inte att den trivs med vad vi gör. Ofta ser jag också ett förlöjligande och ifrågasättande av de som vågar bryta normen, som väljer att rida bettlöst, bomlösa sadlar eller barbacka, som väljer att ha sina hästar barfota, som har sina hästar på lösdrift, som enbart fodrar sina hästar med grovfoder samt mineraler/vitaminer. Många av dessa personer har lyssnat på hästen och känt av vad den trivs bäst med, som är lyhörd för hästens små signaler och valt bort det ena eller det andra. Man ser på deras hästars ögon att de utstrålar lugn och harmoni.

Det är klart att det antagligen finns hästar som inte har något emot att ridas på rimliga villkor, men likväl skulle de förmodligen tycka att livet vore fantastiskt i en flock där de blir stimulerade.

Vi kan inte hävda att vi har rätt att rida på hästen bara för att vi sörjer för dess överlevnad, vilda hästar har klarat sig bra utan människan, men i takt med att människan tränger sig på all natur, finns det inte många platser för vilda hästar att leva på. Om vi verkligen tycker om hästen som djur, då borde vi ändå respektera hästens natur, och egentligen bara kunna vara nöjda med att ha dem som stora husdjur, utan något krav på motprestation. Det är egentligen det mest logiska.

De människor som tycker att det är roligt att rida; är det då ridningen som är huvudsaken, eller har man fortfarande häst fastän man inte kan rida på den?

Friskvårdsbidrag tycker jag ska vara förbehållet aktiviteter där vi människor själva aktiverar oss på något sätt, men undantaget djur. Så länge man inte kan garantera djurs välfärd, ska inte staten blanda sig i att dela ut bidrag för något vi gör med djur och kalla det friskvård för människor.

Jag vet att hästar också framgångsrikt används som terapi för människor, och det visar väl på vilken fantastisk förmåga hästar har att läka oss människor, men det ger oss fortfarande inte rätten att göra vad vi vill med dem.

Förhoppningsvis blir aldrig ridsport beviljat till friskvårdsbidrag, det är åtminstone min förhoppning så klent som djurskyddet bevisligen är för våra hästar idag, med tanke på det som bl a tidningen Cavallo rapporterar om.

 

 

Ett liv med hästar

Ett liv med hästar

Varför väljer man ett liv med hästar? För oss är det för att vi tycker om våra hästar, de är individer i våra liv, lika mycket som våra katter är. Hästarna är inga hagprydnader i den bemärkelsen att vi har dem för att de är flotta, men de får gärna gå i hagen och ha ett härligt liv, oavsett vad vi väljer att göra med dem. 🙂

När jag tar ut en häst från hagen är det för att jag vill spendera tid med just den hästen. Vad jag väljer att göra, beror på vad jag känner för och även vad jag tror att hästen känner för att göra. Jag försöker alltid få min häst på ett gott humör, och peppa honom (eller henne), få min häst att känna sig stoltare, tryggare, och som att den kan göra vad som helst här i världen. 🙂

Det är faktiskt inte ofta jag rider på min häst, antagligen för att det inte är vad som är viktigast för mig. Visst är det skoj att rida, men det beror på hur jag känner det inför dagen, om jag känner att hästen är med på att jag sitter upp på dess rygg. Distinguido är en häst som nog egentligen föredrar att tränas från marken, då är han minst besvärad. Han är så oerhört känslig för vikthjälper, och jag är inte den skickligaste ryttaren, det vet jag med mig. Roligast brukar vi faktiskt ha om jag jobbar honom från marken.

Gibson är lite feg av sig, så för honom handlar det om att stärka upp hans självförtroende. Han är en häst som gärna står still, men som jag tror mår bra av att röra på sig lite mer. Han är inte så gammal ännu, men vi har börjat att rida honom lite smått, jag har faktiskt mest låtit Erik rida medan jag instruerar från marken. Jag känner att jag har lättare att stötta ifrån marken, än vad Erik har. Gibsons självförtroende stärks ju mer olika saker han får prova på, och han blir också mer framåt och pigg på att själv ta för sig lite mer.

Erik tränar också Galileo lite smått. Galileo är lika vänlig som Distinguido men lite coolare. Han är också en väldigt kärvänlig häst som gärna tar kontakt. Jag tycker att kortet på Erik och Galileo visar tydligt på Gaileos personlighet, han lägger gärna huvudet på ens axel, och söker fysisk närhet. Han står avslappnat när man borstar honom, och njuter verkligen av borstningen.

Mr Pommeroy är oerhört arbetsvillig och motiverad liten kille. Han klurar snabbt ut vad han ska göra, och försöker göra det mer och mer och mer hela tiden, så man får se till att ha lite olika övningar redo för honom, men se upp så han inte blir för överambitiös. Han är liksom Gibson lite nervös av sig, men överkommer snabbt rädslan när man visar att det inte är något farligt.

Det är inte vad vi gör med våra hästar som är det viktigaste, utan att de växer mentalt utav det och att de uppskattar tillvaron med oss. Att bara gå ut och klia hästen i hagen kan vara lika givande som att ta ut och träna med den. När man väljer att träna sin häst tillkommer det att man verkligen är lyhörd för hästens små signaler om vad den tycker om träningen, för att hästen ska växa mentalt med träningen. 🙂

Helgen med Bent-kurs närmar sig

Helgen med Bent-kurs närmar sig

På lördag-söndag nu den 22-23 april är det kurs med Bent Branderup på Hällekis säteri, hos Christofer och Rebecca och jag har anmält mig som ryttare med Distinguido. Det är ju inte utan att jag blir nervös redan nu, eftersom det troligen kommer vara ganska mycket folk där, vilket jag alltid tycker är jobbigt.

På sistone har jag inte haft ork och motivation till att träna så himla mycket, saker och ting har krånglat och det gör att jag tappar sugen. Dels har Distinguido blivit obekväm med Bent-sadeln som var så bra i början, och sedan har det varit svårt att hitta en betsling han trivs med. Vad ska man skaffa för sadel till en häst med väldigt känslig rygg? Alla bomsadlar har han hitintills ratat, så det lämnar inte mycket kvar att prova. I stort sett alla bomlösa sadlar är det ej öppet köp/prövotid på och de går inte att få utprovade, så chansen som återstår är att köpa något på vinst och förlust… I vintras köpte jag just en sadel på vinst och förlust, en Ghost Firenze. Inte världens snyggaste sadel enligt många kanske, men den sadeln verkar hyfsat okej på Disto, det finns ju inget som tar i hans ländrygg i alla fall, vilket han verkar vara väldigt känslig för.

Efter att jag kom igång och började rida igen var Disto från början inte bekväm med Ghost-sadeln. När jag satt upp så gick han två steg, sedan tvärstannade han. Jag kände hur han spände upp ryggen, det var ju en sådär känsla. 🙁 Efter några gångers ridning i sadeln accepterar han den i varje fall, jag märker inga tydliga tendenser till att han ogillar den. Däremot när jag lade på Bent-sadeln häromdagen och satt upp, då sade Disto ifrån om den. Han stannade, var spänd och ville inte gärna röra sig i sadeln och det höll i sig under de få minuter jag testade den. Efter att jag hoppat av och sadlat med Ghost-sadeln var han återigen bekväm. Så, det verkar som om Ghost-sadeln är den vi får förlita oss på just nu.

Det här med betsling har också varit svårt, då han är så väldigt känslig i munnen. Just nu har jag ett rakt bett med lösa ringar, och det funkar hyfsat, beroende på hur följsam jag är med mina händer. Han får ha det bettet tills vidare, tills han i så fall visar att det inte är godkänt.

Under Bent-kursen vet jag att det första passet kommer ägnas åt träning från marken, och det är något jag tycker är svårt. Distinguido är 154 cm hög, jag är max 160 cm lång – inte lätt att hålla händerna ovanför hästens manke/rygg då när man går från marken. I alla fall, någon gång måste man ta tjuren vid hornen, och jag vet att jag i alla fall kommer vara tvungen att träna ett pass från marken, så jag har ställt in mig på det.

Igår blev första passet på flera månader som jag tränade från marken och jag började för enkelhetens skull att gå på Distos insida. Just den biten känns okej, den är inte perfekt, men det är lättare att vara på insidan än yttersidan. Ganska snart växlade jag därför över till Distos yttersida och lade följaktligen spöet ner på hans insida för att ha som min innerskänkel. Hans mankhöjd gör det svårt, men det är åtminstone smidigare att ha en väldigt känslig häst för denna övning. 🙂 (Titan var för mig mycket svår att träna från utsidan eftersom han var 151 cm hög och väldigt bred, så jag nådde inte alls särskilt bra på honom. Dessutom var han inte överdrivet känslig för hjälperna.) Erik fick sedan tala om vad jag skulle göra och så fick han säga när det blev rätt, eftersom jag inte såg något alls precis. Knappt jag såg vart vi var på väg och inte kunde jag heller se vad Disto gjorde eller inte gjorde. Från yttersidan tycker jag det är svårast med öppnahjälpen, och då framförallt inner skänkel från spöet.

Jag växlade mellan att hålla tyglarna i två händer, eller enbart i ytterhanden. När jag höll tyglarna i två händer, och därmed både spö och tygel i innerhanden, blev det svårt att hålla koll på vad jag gjorde med spöet. Det hände lätt att spöet gled för långt bak, bort i flanken på Disto så jag försökte hålla mig till att ha tyglarna i ytterhanden och spöet i innerhanden i skänkelläget, spetsen pekandes rakt ner mot marken.

Mina korta ben och Distos långa ben, samt långa kliv, utgjorde ytterligare en svårighet. Jag fick försöka be honom att inte skritta så fort, så jag hann med, samtidigt som jag skulle hålla koll på hur långa tyglarna var, justera dem och se till att ha spöet i rätt läge. Ovanpå det skulle jag se till att vi höll oss i rätt riktning och sedan kunna använda mina hjälper på rätt sätt.

Pust och stånk! Det är inte lätt att synka sina hjälper samtidigt som man faktiskt ska lära hästen något. När jag var i Danmark fick Bent prova och visa lite med Disto och det var oerhört mycket lättare för Bent som är betydligt längre än vad jag är, samt att han är en expert på att arbeta hästen från marken. 🙂 Jag såg ju hur lätt det kan vara, om man själv är duktig på det hela, och kan föra sin kropp smidigt. 🙂

Att jag har valt att lägga så mycket fokus på Distos ridning är för att jag vill ha en ridhäst, inte en häst jag bara kan jobba från marken. Jag vill behålla hans avslappning hela tiden, och så småningom kunna rida ut på honom. Disto är en väldigt ”het” häst och jag förvånas faktiskt över mig själv att jag inte blir så nervös på honom som jag trodde att jag skulle bli. På ridskolan föredrog jag hästar som var ”lagom”, varken loja eller heta. Några av de mest hemska ridupplevelser jag haft har varit på heta hästar, som känts okontrollerbara och ostoppbara.

När vi promenerar ute ligger Disto på och vill springa! Han blir alldeles yrslig av stora, öppna fält och har bara springa i huvudet, utan att vara nervös. Turligt nog har hästarna stora fält i delar av hagen, så kan kan busa av sig där. 🙂

Jag ser förstås fördelar i att arbeta hästen från marken, men när man är så kort som jag blir det ändå så svårt, det är mycket lättare från hästens rygg tycker jag. På ryggen har jag känslan från hästen i min sits, från marken måste jag i varje fall än så länge titta hur det ser ut.

De kommande dagarna hemma tänker jag fortsätta att träna från marken – huvudsakligen, för att förhoppningsvis få ett pass där vi kan ta lite mer undervisning, än bara hitta styrningen…

Högkänslig häst

Högkänslig häst

Jag följer den debatt som nu ofta är rådande på nätet gällande hästar och välfärd. Definitionen av välfärd är kanske olika beroende på vem man frågar, men för mig handlar det om att försöka ge hästen ett liv som innebär så lite stress som möjligt för den.

Hur det än är så har hästen inte själv valt att vara med oss, utan det är vi som har valt att vara med hästen och den funderingen tycker jag är intressant. När vi hanterar hästar är många saker så självklara för en del saker medan andra människor resonerar helt annorlunda. Ta bara detta allra enklaste som att ta hästen från hagen till stallet/ridbanan eller vad det nu kan handla om. Hur många kan ha sin häst lös mellan de två platserna och att hästen ändå följer med en? De flesta är nog i behov av grimma och grimskaft, tror jag, och jag är en av dem. Så, då är vi där, att vi måste ha något som fysiskt binder hästen till oss för att den ska stanna kvar hos oss. Fick hästen själv välja skulle den lämna oss redan där.

Av en händelse upptäckte jag för några år sedan att jag kunde löslongera Gloria på ridbanan och att hon ändå höll sig runt omkring mig. Jag hade inte tränat på det specifikt, men med min koordination av hjälper och rörelsemönster samt det tryck jag utövade/inte utövade på henne, så höll hon sig kvar på en volt runt omkring mig. Senare har jag kunnat göra sak även med Distinguido och Gibson, också utan att direkt träna på det, utan det har kommit på grund av olika orsaker. Gibson är en häst som gärna håller sig tätt intill en, och han är nyfiken på människor. Disto är det inte samma sak, då han i grunden är väldigt nervös och skygg av sig.

De allra senaste dagarna när jag lett hästarna till och från ridbanan har jag aktivt försökt att få behålla deras fokus så att jag inte behöver dra i grimskaftet för att få dem till mig. Jag är mer närvarande i nuet, där jag är, och uppmärksam på vad hästen gör, samt kallar på den innan repet sträcks. Det är intressant vilken skillnad detta gör och hur hästen svarar. Jag ska försöka fortsätta med detta, och försöka känna av hästen mer i denna situation. Hästen är ju ingen sak, utan en individ, och vilken annan individ uppskattar att bli dragen i? Om vi kan vara mer öppna för vilken individ det är vi har att göra med, och intressera oss för den individen som en vän, tror jag att vi kan få ett större utbyte av varandra.

När jag har talat med Bent om hur känslig Distinguido är, och vilken skillnad jag upplever i hans respons på mig jämfört med Titan, så har Bent menat på att man gör saker fysiskt med sin kropp och dessa små signaler uppfattar hästen. Idag funderade jag på det när jag red Disto, och jag tänkte att jag skulle prova hur känslig Disto verkligen är. Jag upplever det ofta som att Disto läser av mina tankar och idag fick jag verkligen en upplevelse av att han faktiskt gör det.

Jag red runt på ridbanan i trav, red lite skolor, ganska lugnt och avslappnat tempo. Jag funderade på att det inte var något värst vidare läge att galoppera eftersom det blåste och dragkedjan i min jacka var trasig så den skulle nog stå ut bakom mig som ett tält. Distinguido är ju väldigt känslig av sig, och jag ville inte försätta honom i en situation där han blev rädd, så galopp kändes inte som ett helt bra val idag. Direkt när jag tänkte på galopp, så kände jag hur Disto föreslog galopp. Eftersom jag inte hade tänkt att galoppera, så kan jag inte annat än säga att han måste ha uppfattat mina tankar! Eftersom han ändå verkade tycka att galopp vore en helt okej grej idag, så lät jag honom galoppera och han fattade rätt galopp av sig själv. Han blev heller inte rädd för min flaxande jacka. 🙂

Det här med perception är väldigt intressant, och jag tror att Disto med sitt väldigt känsliga sinne nog skulle kunna klassas som en högkänslig häst, som uppfattar det subtila, som förbigår de flesta. En HSP personlighet är en Highly Sensitive Person, och det skulle jag säga att Disto är. I alla lägen är han en reflektion av mig själv och omgivningens energi, det är något jag behöver tänka på.

Korrekt piaff

Korrekt piaff

”Dressyren är till för hästen, hästen är inte till för dressyren” finns det ett välbekant uttryck som lyder. Detta innebär att den träning vi ger hästen, ska vara stärkande för hästen. Liksom när vi tränar vår egen kropp, är det viktigt att träna på rätt sätt, så att rörelsen bygger upp vår kropp istället för bryter ner den. Ett exempel på detta är när vi t ex lyfter tunga saker. Om vi sätter oss ned på huk och håller ryggen rak, och därefter använder vår muskelstyrka i benen vid det tunga lyftet, stärker vi vår benmuskulatur och skonar samtidigt våra ligament i ryggen. Om vi istället böjer på ryggen och håller benen nästintill raka och därefter lyfter det tunga föremålet genom att räta upp ryggen, frestar detta på våra ligament i ryggen, vi får ont i ryggen om vi ständigt lyfter på detta vis.

Om vi nu tänker oss piaff som detta tunga lyft, så finns det fysikaliska förutsättningar för hur denna piaff ska vara stärkande för hästen, och när den är nedbrytande. Häromveckan såg jag ett klipp på Facebook där någon hade filmat en häst i vad som kallades piaff. Klippet var i slow motion, så det gavs rikligt med möjligheter att iaktta exakt hur hästen utförde rörelsen. I mångas ögon var detta kanhända piaff, men det jag såg var annorlunda. I denna rörelse rörde sig hästen diagonalt på stället, men det som skedde var att den i varje viktbärande sekvens på bakbenen rätade ut det belastade bakbenets leder, och drog ihop det andra bakbenet i luften. Skulle man titta på det i normal filmhastighet, så skulle det nog se ut som så att hästen studsade mycket på sina bakben. Frambenen lyftes från marken, men det var mycket mer rörelse i bakbenen.

I en korrekt piaff ska det viktbärande bakbenets leder vinklas och detta leder till att det andra bakbenet som är i luften, inte får plats och därför måste hästen dra ihop det en aning. Piaff har inte så mycket schvung, om man t ex jämför med en passage. Någon sade en gång att om hästen piafferar korrekt, ska man kunna ställa ett vattenglas på dess kors, och vattenglaset ska stå kvar där utan att det välter, eller skvimpar ut vatten.

När det viktbärande bakbenet vinklas, får det samma effekt på hästens bakbensmuskulatur, som när vi lyfter en tung låda med rak rygg och böjer på benen istället. En korrekt utförd piaff gör hästen starkare, men en felaktigt utförd belastar leder och ligament på ett negativt sätt. Det går lite grand att jämföra med när vi springer i uppförsbacke – sätter i benen med vinklade leder i marken, eller springer i nedförsbacke – sätter i benen med utsträckta leder i marken. Vad stärker oss mest? Vad sliter på oss mest?

Jag letade efter filmer på korrekt piaff, men det var svårt att hitta några. Nog för att de finns, men det går inte genom sökkriterier hitta korrekt piaff och felaktig piaff. Jag vet att det finns filmer på bra piff på nätet, men jag kunde inte hitta dem nu.

En av de bilder som jag hittade och tycker visar en bra piaff, är första bilden på andra raden här:

http://www.artisticdressage.com/tony_photos.html

”Piaffe in-hand with Thomas Ritter. Photo by Shana Ritter; November 2008.”

Hästens bakben kliver in mot hästens tyngdpunkt, det viktbärande bakbenet har vinklade leder, bakbenet i luften är endast lätt lyft från marken. Det viktbärande frambenet är rakt, lutar inte in under hästen, frambenet i luften har en underarm som har samma vinkel som bakbenet i luftens skena. Hästens nacke är högsta punkt.

Vi behöver förstå när det vi får hästen starkare, och när det blir fel. Om vi gör fel, och inte förstår det, kommer det leda till ett ökat slitage på hästen, och den bygger inte upp sin styrka utan bryts ned istället. En piaff är inget självändamål, utan en naturlig del i hästens utbildningsskala. Ju starkare vi kan göra hästen i dess bakdel, desto mer kan vi få den att avlasta sin framdel, och åtminstone vara i bättre balans med oss på ryggen.

Ridning som friskvård?

Ridning som friskvård?

Ridning som friskvård?

Lite då och då poppar det upp nyhetsartiklar om ridning som friskvård, och varför det inte är godkänt som sådant. Jag har funderat mycket på detta, och jag måste nog säga att jag inte tycker det är självklart att ridning ska klassas som friskvård.

Kanske är jag väldigt ovanlig som hästägare och är av denna åsikt, men anledningen till det är att vi utsätter en annan individ för något, som vi inte kan veta om det sker på acceptans av den individens villkor. Bara för att VI vill rida, kan vi inte förutsätta att hästen av fri vilja ställer upp på det. Vilket val har hästen, hur tolkar vi dess signaler, innan vi sitter upp och när vi väl är på hästryggen? Hur mår hästen av att vi sitter på dess rygg?

För inte så många dagar sedan läste jag en mycket intressant artikel om hästens smärtansikten, och det handlade om att vi behöver veta mer om vad hästen signalerar under ridning. Hur mycket smärta sänder hästen ut? Jag tycker att jag många gånger kan se hästar som ger ett negativt intryck under ridning, och över huvud taget under människans inflytande. Hästar i hagar ser generellt sett betydligt mindre bekymrade ut, i mina ögon.

Hur bemöter vi hästens signaler? Med vilken rätt bemöter vi dem så? Vi utsätter våra hästar för saker som för hästen egentligen är högst onaturligt, det tycker jag vi bör ha i minnet.

Rätt ofta cirkulerar det minst sagt obehagliga bilder på sporthästar på nätet. Det är hästar i ridning, körning, och andra sporter, där ögonen rullar, munnarna desperat försöker öppna sig, osv. År ut och år in accepterar de flesta av oss att det ser ut så här, hästen ska foga sig efter vår vilja, vi har tagit herraväldet över hästen.

Jag har tidigare sagt att jag gärna avstår min rätt till att rida (enligt lagen) om det samtidigt kan stoppa det utbredda utnyttjandet av hästar. Därför anser jag också att ridning som friskvård tål att ifrågasättas. Med vilken rätt får vi utsätta en annan individ för något, och få göra avdrag för det?

Jag tar inte ridning som något självklart, och ganska ofta funderar jag över med vilken rätt jag sätter mig upp på min häst. Vad kan vi göra för hästen från marken istället? Hur kan hästen tala om för oss om den vill eller inte vill bli riden? Ju mer jag funderar, ju mer tveksam blir jag, det är inte längre en enkel fråga.

Så länge man inte kan garantera hästens välfärd, så bör ridning/körning mm inte klassas som friskvård, anser jag. Det måhända vara friskvård för människan, men i många fall inte för hästen, det borde ju bevisas om inte annat av all skadehistorik, relaterad till ridning etc, på många hästar.

Det vore skillnad om man på riktigt bidrog till hästens välfärd, t ex byggde bättre hagar, etc, alltså utförde något fysiskt arbete som gör att hästen mår bättre. Då kunde det kanske klassas som friskvård.

Avslappning

Avslappning

När Erik och jag tränar med våra hästar är det en sak vi alltid först och främst söker, och det är att få hästen att slappna av, både fysiskt och mentalt. Den inverkan vi gör, vill vi ska leda till att hästen blir lugnare och tryggare i situationen med oss människor. En del hästar är mer nervösa än andra, och dem får man då lägga mer tid på för att få dem att slappna av.

Det vi brukar börja med när vi för första gången tränar en häst, är att känna av på vilken nivå avslappningen ligger. Mr Pommeroy, som kom till oss förra våren, var ganska ängslig och stressad, uppfattade vi det som. Alltsedan dess har träningen med honom handlat om fokus på avslappning och för att nå dit har vi bara använt grimma, rep och en stick. Vi har lärt honom att flytta sina bakben och framben åt sidan för tryck med sticken, vi har lärt honom att flytta undan och böja sig i bålen för sticken, att slappna av och sänka huvudet genom avslappning. I den träning vi gör med honom, använder vi sticken huvudsakligen i riktning mot hans bål, strax bakom armbågen, där ryttarens skänkel sedan kommer ligga. Om han stressar, eller blir stel i sidorna på volten, riktar vi sticken mot bålen samtidigt som vi ger en mjuk inverkan i repet till grimman, en lätt vibration, som ber honom om att vända huvudet lite mot oss, och mjukna i sidan. Effekten det får när hästen böjer sig i bålen är att den också slappnar av, den sänker huvudet och får en längre överlinje. Inverkan syftar alltså till att be hästen slappna av här och nu.

Mr Pommeroy har lite långa bakben, han är för tillfället lite överbyggd och det gör att han har lite svårt att sträcka in bakbenen inunder sig. Nu när vi har fokuserat på avslappning, har vi inte brytt oss så mycket om hur han rör sig, så länge han rör sig avslappnat. Pommis har då successivt börja sänka huvudet mer och mer, med mulen nästan nere i backen och det gör att han får svårt att sträcka fram sina framben då hans hals blockerar dem. Man kan höra att bakbenen liksom bromsas upp när han sätter dem i marken, man ser att det stänker grus och det låter också skrapande. Vi har nu då börjat be Pommis om att höja huvudet lite grand, och sträcka sina bakben mer inunder sig genom att rikta sticken, vidröra honom med den, där ryttarens skänkel ska vara, för att få honom att aktivare sin bukmuskulatur mer. Vi vill att han ska sträcka bakbenen mer inunder sig, så att han inte tar emot sig i varje steg, utan sätter ned hoven utan att vare sig bromsa eller skjuta på. Vi växlar fokus mot bålen med fokus lite bakom honom, om vi känner att mer hastighet/drivning behövs. På detta sätt sträcker han fram sina bakben lite mer, och blir inte riktigt lika tung på sina bogar.

Så snart hästen svarar på önskvärt sätt för hjälpen man ger, dvs att peka/vidröra med sticken och vibrera i linan, så ger man en eftergift, dvs låter sticken falla ner till marken och ge repet mer slack. När man longerar hästen ska linan alltid ha ett slack, den får inte vara i konstant spänning. Ju mer slack och ju lättare lina man kan ha, ju bättre.

Pommis är väldigt lättlärd, och han uppfattar hjälperna väldigt fint. Det är förvånansvärt hur lyhörd han är för små nyanser i ens kroppsspråk, och hur man använder linan och sticken. Han är väldigt nyfiken och lättlärd och tycker mycket om att få beröm och uppmuntran. Så fort han ser Erik eller mig närma oss hagens grind kommer han springandes om han är längre bort, och ställer sig vid grinden med ett förväntansfullt och nyfiket uttryck i ansiktet. 🙂

Snö, snö och åter snö

Snö, snö och åter snö

Igår snöade det nästan hela dagen och detta gjorde vägarna omkring oss i stort sett nästan omöjliga att ta sig fram på, åtminstone med hästtransport. För tillfället är vi därför hänvisade till hästträning hemma på ridbanan.

Min vana trogen började jag med grimma och grimskaft, kollade att han kunde böja sig i bålen och sträcka huvud hals framåt/nedåt i avslappning. Vi finlirar lite med exakt hur han ska placera sina bakben. I grund och botten sticker höger bog och vänster bak ut, så vi försöker få hans bakben rakriktade under honom och därmed bogen på plats. I vänster varv fokus på öppna och få lyft i höger bog, i avslappning. I vänster sluta försöka behålla avslappning och lugn och få ytter bak inunder utan att samtidigt tappa ut vänster bak. Det gäller alltså att hålla kvar bröstkorgens rotation och vänster bak att gå framåt och lägga vikt på det. I höger varv går öppnan fint, men där försöker vi få med vänster bak i sluta och behålla kvar vänster bog på spåret och samtidigt slappna av så det blir lugna, fina steg. 🙂

Jag märker att eftersom jag har korta ben och Distinguido har långa, så är det svårt för honom att kliva med långa avslappnade kliv, tempot blir liksom för långsamt då. Jag får träna mig på att kunna kliva avslappnat men med lite större kliv, så att Disto får plats. Han blir frustrerad när jag går framför honom och blockerar hans väg, märker jag.

I longeringen på volten verkade han obekymrad och skrittade fint. Det blir svårare med att få en korrekt böjning framförallt i höger varv, så jag får försöka be om en aning mer böjning i bålen och samtidigt ha koll på ställning i nacken inåt och att han tar inner höft framåt och nedåt och kan belasta det benet med lite mer böjning i lederna.

När jag ber om sluta i trav vill Disto gärna bli mer energisk, så vi jobbar på att han kan behålla avslappning framåt/nedåt i sluta även i trav. Undvika att slutan alltid blir samlande, och kunna utföra den rent tekniskt i avslappning.

Vi tog några språng i galopp också. Höger galopp går ganska lätt, medan vänster är svårare. Jag får be om lite sluta, lite böjning i bålen och lite samling innan fattningen, så blir fattningen bättre.

Jag håller ju på att försöka finna ut vilket bett Distinguido trivs bäst med. Han är ju en väldigt känslig häst, och egentligen vill han väl inte ha något bett alls om han får välja. Saken är den att han inte är jätteförtjust i bettlöst heller alla gånger, eftersom han väldigt lätt irriteras av tryck där en nosgrimma sitter. Idag provade jag ett bett som jag ofta hade på Titan, ett tredelat bett med parerstänger. Att bara ha det i munnen brydde sig Disto inte något vidare om, men när jag började plocka lite med tyglarna verkade han bli irriterad på allt skrot runtomkring. Han är inte jätteförtjust i parerstänger, kedjor eller annat runt omkring munnen, men nu tänker jag att han får vänja sig lite. Oavsett vad jag presenterar för honom så är han inte så förtjust i förslagen. Han är känslig, och det är liksom oundvikligt för mig att aldrig inverka med huvudlaget.

Med tränset på gick vi på volten, jag på hans innersida. Jag tränade på att använda spöet som en innerskänkel, för att kunna använda det även när jag går på hans utsida. Jag provade att gå på utsidan en stund, men jag är kort och Disto är hög och jag märkte att han inte förstod inner spöhjälp, så jag gick över på insidan istället. Sedan tränade vi tekniskt på att han skulle förstå spöet som en skänkel. Jag använde det ömsom som en innerskänkel och ömsom som en ytterskänkel.

Vid ett tillfälle lade jag till spöet lite för tidigt, och då kom Disto genast upp i trav. Jag provade därför att ändra timingen på spöet och tränade på så vis travupptagningar. Här märkte jag genast åter igen att Disto har långa ben och jag korta, det medför att han får trava antingen långsamt, eller mer samlat. Jag försökte kliva på så gott jag kunde, men det är svårt att hinna med. Det viktiga är att han förstår mig och jag kan förstå hur han uppfattar situationen. På det stora taget gick det fint idag, tycker jag. 🙂

Galopp, galopp!

Galopp, galopp!

Tanken var att Erik och jag skulle åkt med Distinguido till ridhuset igår, men min arbetsdag på kontoret drog ut på tiden, så när jag efter ett par timmars övertidsarbete kom hem halv sju på kvällen, orkade jag rent ut sagt inte byta om och åka iväg på hästträning. Erik hade fixat allt med hästarna när jag kom hem och vi bestämde därför att åka på förmiddagen idag, och så blev det.

Distinguido är ju en häst som vänjer sig vid rutiner, så när vi rubbade hans dag och helt upp och ner i hans värld lastade honom på förmiddagen, innebar det också att han var mer nervös och spänd i allt. Allt ser annorlunda ut i dagsljus, och vanligtvis är vi i ridhuset långt efter mörkrets inbrott, så Distinguido hade fullt upp med att få koll på läget.

För att hitta fokus började jag som vanligt med att promenera runt med Disto i grimma, det tar något varv i skritt, men sedan börjar han slappna av och gäspa. När det känns okej växlar jag till att gå framför honom på volt, eller i longeringsposition, det beror på hur han känns för dagen.

Sadeln reagerar han alltid på när jag lägger på. Oavsett vad som kommer uppifrån över hans rygg så är han väldigt orolig för det. All miljöträning behöver ständigt upprätthållas, och på sistone har det varit för lite av det, jag vet det med mig. Tyvärr är det lite svårt när man saknar ridhus, annars kunde vi ställa fram saker som sedan står framme att träna med. Nu måste vi varje gång plocka fram, använda och så plocka bort, och det är förstås omständigt. Nåväl, Disto reagerar på när sadeln kommer över hans rygg, även om det är inom hans acceptansnivå, men han blir spänd, så när han fått på sig sadeln gick jag runt några varv på volten framför Disto. Det tog inte så många varv, sedan hade han faktiskt slappnat av till ett okej läge och under tiden hade Erik monterat ihop ett träns med ett annat bett ur samlingen, ett PeeWee-bett.

Det här med att hitta rätt bett som Disto trivs med, det är inte lätt. Jag har kommit fram till att han verkar föredra tunna bett, som inte är så rörliga. Tredelade bett verkar han inte gilla, men inte heller det tredelade bettet med rulle från Hööks, det som Perla ändå föredrog och som bara är lite lätt ledat. Det som han verkat mest okej med är ett tvådelat Western Offset-Dee Snaffle, men det är 5” långt i mundelen och alldeles för långt. Det är inte perfekt, men åtminstone hyfsat.

PeeWee-bettet idag däremot är nog det som kanske funkat bäst. Han sade inget nämnvärt om att ha det i munnen, när det bara låg där, och han verkade inte alltför missnöjd med mina tygeltag.

När jag väl satt på Distos rygg kändes han rätt avslappnad. Han har ju sin skillnad mellan höger och vänster varv, höger bog som skjuter ut och höger nacke som är lite svår att ställa. När vi tränade mer intensivt försvann dessa skevheter till större delen, men nu har vi lite att jobba med. Jag själv har också blivit ringrostig, ridkänslan lägger av sig om jag inte rider regelbundet. Jag känner själv att jag får tänka på hur jag sitter, och när jag rättar ett fel, smyger sig ett annat in. Jag är vanan trogen att sitta och luta mig lite framåt, det sitter i sedan länge, när vi red in Disto, jag vill inte sitta för mycket på ändan på hans rygg. Detta gör då att jag lätt börjar svanka när jag väl reser upp mig. Tyvärr har jag också gått upp en del i vikt på sistone, vilket förstärker min svankighet. När jag ser kort på mig själv till häst syns det att jag behöver stärka upp hela mig, men framförallt bål och rygg.

Nåväl, åter till min sits. När jag sitter och lutar mig framåt inverkar jag också indirekt att Disto ska gå mer framåt. Hans bakben svingar redan så väl inunder honom, att jag bara behöver sätta mig rakt upp och ner, för att hans bakben ska hamna i marken under mig där jag sitter. Jag försöker nu koncentrera mig på att räta upp mig, lyfta blicken och slappna av där. 🙂 När jag väl gör det, så går Disto ganska avslappnat per automatik. I vänster varv får jag tänka på att inte föra fram mitt vänstra ben/sits för mycket, utan bara ”lagom”, annars går han över i sluta. I höger varv får jag använda min sits mer aktivt, tänka på att lyfta upp ytter skinka och svinga med mitt höger ben för att få Distos höger bak framåt/nedåt och även böjning i bålen samt rotation i bröstkorgen.

Disto är så oerhört lyhörd, och jag är så glad över att kunna få sitta på en häst som han! 🙂 När han felar, beror det på att jag felar, det vet jag direkt. Eftersom han kändes helt okej i skritt, tog jag även upp honom i trav. Jag har lite olika sätt för att få en häst upp i trav, och det har fungerat lite olika väl på olika hästar. Hos Bent i somras tränade jag på att kunna byta takt från skritt till trav, dvs utan någon direkt hastighetshöjning. Det där sitter i hos Disto, så jag kan väldigt precist be honom om trav på ett visst sätt, genom att lägga till min inner skänkel just i det ögonblick då han lyfter ytter fram. Dock kan min innerskänkel betyda något annat också, så ibland blir det lite förvirring när han känner att jag förbereder mig inför något. Jag kan också tillföra energi genom sitsen, och få honom att skritta lite mer energiskt och komma fram i en lite mer energisk trav, lite mer rullande övergång, så att säga. Idag blev nog travövergångarna lite underliga, de blev ett hopkok av att byta takt och energinivå, men nåväl, han travade fint och kändes positiv under mig. 🙂

Disto är en glad häst, om än lite ängslig, men han verkar tycka om att galoppera. I longeringen har han fått galoppera en del, och vi försöker hitta en rund galopp men som blir lite mer bärig än bara hög hastighet framåt. Det ser lite lustigt ut i longeringen, för Disto försöker klura ut hur jag menar och vad jag förstärker, så galoppen är under utveckling och vi har lite olika bra dagar där.

Idag kändes Disto pigg och glad, om än något spänd ja. Att be om galopp kunde därför gå bra, eller mindre bra, det vet man inte helt säkert innan. Faktum är att jag tidigare inte har galopperat Disto uppsuttet i detta ridhus, utan de enda gångerna jag har galopperat på honom är på ridbanan hemma och i Bents ridhus. Jag beslöt mig i alla fall för att prova galoppera idag, och jag behöver inte mycket mer än att tänka tanken, för att Disto ska svara. Säkerligen gör jag några omedvetna hjälper också, men det är verkligen inte stora. Jag vet att jag på Titan inte behövde några stora hjälper för galopp heller, men detta visar på Distos förmåga kontra Titans utbildningsnivå och därmed förmåga.

Det är roligt att galoppera på Disto, vilken energi och rörelse han har! 😀 Jag själv måste dock jobba på min sits i galoppen, jag är väldigt ovan att galoppera så här, så jag har mycket att förbättra i denna gångart. Jag blir lite instabil i min sits, och därmed också tygelkontakten. Jag märkte att Disto blev irriterad när jag ömsom glappade i tygeln, ömsom sträckte tygeln, så jag måste tänka mycket mer på mina händer i galoppen.

I höger varv tycker han det är lite jobbigare att galoppera, och jag bad honom därför inte om mer än ett par varv inan jag bad om avsaktning. I vänster galopp kändes det som om han inte ville sluta att galoppera, när jag bad honom att sakta ner, kortade han upp galoppen lite, men fortsatte galoppera. Jag tänkte då att om han tycker det är roligt, så ska jag inte avbryta honom alltför fort, utan han fick då fortsätta ett par varv till, men jag bad om lite tempoväxlingar så vi inte skulle accelerera alltjämt. 😉 Vilken magnifik upplevelse det är att få sitta på en häst som rör sig på detta vis, det är fantastiskt roligt! 😀