Ny inspiration efter en vecka hos Christofer och Rebecca! :-)

Ny inspiration efter en vecka hos Christofer och Rebecca! :-)

Igår kom Erik och jag hem från en vecka hos Christofer och Rebecca i Hällekis. För ovanlighetens skull tog vi med oss Galileo, Eriks häst, till Hällekis och Erik var den som fick träna medan jag var sällskap. 🙂 Faktum är att det var ganska skönt att bara kunna koppla av och titta på för en gångs skull, i vanliga fall är jag mest nervös och känner mig stressad.

Vi har ju påbörjat inridningen av Galileo och han har varit styrbar i skritt och trav i grimma på ridbanan, men sedan har det stannat av där, vi har inte haft motivation och ork liksom. Nu fick Erik lite hjälp med hur han ska få Galileo att tänka mer framåt i longeringen när han gör sluta, och även börja träna på att föra Galileo in och ut på volten med Erik i sadeln.

Under veckan finns det gott om tillfällen att se på när Christofer och Rebecca tränar sina hästar, och när andra veckoelever får sina lektioner, så det ges mycket inspiration, om man så vill. Just inspirationen saknas här hemma, då det bara är jag eller Erik som tränar häst, och om inte jag orkar gå ut, så orkar Erik inte så ofta gå ut och träna häst heller. Nu har vi fått lite boost i och med att vi fått se flera andra ekipage under veckan och då blir det lite mer inspirerande att träna hemma. 🙂

Idag tränade jag därför Distinguido en stund från marken. Det är nu en tid sedan jag red honom och jag känner att jag behöver få lite mer kontakt med honom mentalt, innan jag sitter upp igen.

Erik gick igenom longeringen med Galileo och sedan tog jag över rollen som stödjande longör medan Erik red Galileo på volten. Erik skrittade och travade Galileo, flyttade honom in och ut på volten, förde bogarna lite in och lite ut, bytte varv och tränade lite på sluta i skritt. Allt detta samtidigt som han försökte hålla Galileo lätt ställd och böjd inåt, och avslappnat länga ut halsen – inte det lättaste alla gånger.

Mr Pommeroy visar gärna att han förstår att gå med tagen bakdel mot en, så vi tänkte att det nog kunde vara läge att introducera sluta på volt med honom. Efter att han fått röra sig i alla tre gångarter på volten, provade vi därför att gå mot sluta på volten. Pommeroy lär sig väldigt fort, så bara man kan ge hjälperna i bra ögonblick och berömma precis när han gör rätt, så snappar han fort upp vad leken går ut på. 🙂

Helgen med Bent-kurs närmar sig

Helgen med Bent-kurs närmar sig

På lördag-söndag nu den 22-23 april är det kurs med Bent Branderup på Hällekis säteri, hos Christofer och Rebecca och jag har anmält mig som ryttare med Distinguido. Det är ju inte utan att jag blir nervös redan nu, eftersom det troligen kommer vara ganska mycket folk där, vilket jag alltid tycker är jobbigt.

På sistone har jag inte haft ork och motivation till att träna så himla mycket, saker och ting har krånglat och det gör att jag tappar sugen. Dels har Distinguido blivit obekväm med Bent-sadeln som var så bra i början, och sedan har det varit svårt att hitta en betsling han trivs med. Vad ska man skaffa för sadel till en häst med väldigt känslig rygg? Alla bomsadlar har han hitintills ratat, så det lämnar inte mycket kvar att prova. I stort sett alla bomlösa sadlar är det ej öppet köp/prövotid på och de går inte att få utprovade, så chansen som återstår är att köpa något på vinst och förlust… I vintras köpte jag just en sadel på vinst och förlust, en Ghost Firenze. Inte världens snyggaste sadel enligt många kanske, men den sadeln verkar hyfsat okej på Disto, det finns ju inget som tar i hans ländrygg i alla fall, vilket han verkar vara väldigt känslig för.

Efter att jag kom igång och började rida igen var Disto från början inte bekväm med Ghost-sadeln. När jag satt upp så gick han två steg, sedan tvärstannade han. Jag kände hur han spände upp ryggen, det var ju en sådär känsla. 🙁 Efter några gångers ridning i sadeln accepterar han den i varje fall, jag märker inga tydliga tendenser till att han ogillar den. Däremot när jag lade på Bent-sadeln häromdagen och satt upp, då sade Disto ifrån om den. Han stannade, var spänd och ville inte gärna röra sig i sadeln och det höll i sig under de få minuter jag testade den. Efter att jag hoppat av och sadlat med Ghost-sadeln var han återigen bekväm. Så, det verkar som om Ghost-sadeln är den vi får förlita oss på just nu.

Det här med betsling har också varit svårt, då han är så väldigt känslig i munnen. Just nu har jag ett rakt bett med lösa ringar, och det funkar hyfsat, beroende på hur följsam jag är med mina händer. Han får ha det bettet tills vidare, tills han i så fall visar att det inte är godkänt.

Under Bent-kursen vet jag att det första passet kommer ägnas åt träning från marken, och det är något jag tycker är svårt. Distinguido är 154 cm hög, jag är max 160 cm lång – inte lätt att hålla händerna ovanför hästens manke/rygg då när man går från marken. I alla fall, någon gång måste man ta tjuren vid hornen, och jag vet att jag i alla fall kommer vara tvungen att träna ett pass från marken, så jag har ställt in mig på det.

Igår blev första passet på flera månader som jag tränade från marken och jag började för enkelhetens skull att gå på Distos insida. Just den biten känns okej, den är inte perfekt, men det är lättare att vara på insidan än yttersidan. Ganska snart växlade jag därför över till Distos yttersida och lade följaktligen spöet ner på hans insida för att ha som min innerskänkel. Hans mankhöjd gör det svårt, men det är åtminstone smidigare att ha en väldigt känslig häst för denna övning. 🙂 (Titan var för mig mycket svår att träna från utsidan eftersom han var 151 cm hög och väldigt bred, så jag nådde inte alls särskilt bra på honom. Dessutom var han inte överdrivet känslig för hjälperna.) Erik fick sedan tala om vad jag skulle göra och så fick han säga när det blev rätt, eftersom jag inte såg något alls precis. Knappt jag såg vart vi var på väg och inte kunde jag heller se vad Disto gjorde eller inte gjorde. Från yttersidan tycker jag det är svårast med öppnahjälpen, och då framförallt inner skänkel från spöet.

Jag växlade mellan att hålla tyglarna i två händer, eller enbart i ytterhanden. När jag höll tyglarna i två händer, och därmed både spö och tygel i innerhanden, blev det svårt att hålla koll på vad jag gjorde med spöet. Det hände lätt att spöet gled för långt bak, bort i flanken på Disto så jag försökte hålla mig till att ha tyglarna i ytterhanden och spöet i innerhanden i skänkelläget, spetsen pekandes rakt ner mot marken.

Mina korta ben och Distos långa ben, samt långa kliv, utgjorde ytterligare en svårighet. Jag fick försöka be honom att inte skritta så fort, så jag hann med, samtidigt som jag skulle hålla koll på hur långa tyglarna var, justera dem och se till att ha spöet i rätt läge. Ovanpå det skulle jag se till att vi höll oss i rätt riktning och sedan kunna använda mina hjälper på rätt sätt.

Pust och stånk! Det är inte lätt att synka sina hjälper samtidigt som man faktiskt ska lära hästen något. När jag var i Danmark fick Bent prova och visa lite med Disto och det var oerhört mycket lättare för Bent som är betydligt längre än vad jag är, samt att han är en expert på att arbeta hästen från marken. 🙂 Jag såg ju hur lätt det kan vara, om man själv är duktig på det hela, och kan föra sin kropp smidigt. 🙂

Att jag har valt att lägga så mycket fokus på Distos ridning är för att jag vill ha en ridhäst, inte en häst jag bara kan jobba från marken. Jag vill behålla hans avslappning hela tiden, och så småningom kunna rida ut på honom. Disto är en väldigt ”het” häst och jag förvånas faktiskt över mig själv att jag inte blir så nervös på honom som jag trodde att jag skulle bli. På ridskolan föredrog jag hästar som var ”lagom”, varken loja eller heta. Några av de mest hemska ridupplevelser jag haft har varit på heta hästar, som känts okontrollerbara och ostoppbara.

När vi promenerar ute ligger Disto på och vill springa! Han blir alldeles yrslig av stora, öppna fält och har bara springa i huvudet, utan att vara nervös. Turligt nog har hästarna stora fält i delar av hagen, så kan kan busa av sig där. 🙂

Jag ser förstås fördelar i att arbeta hästen från marken, men när man är så kort som jag blir det ändå så svårt, det är mycket lättare från hästens rygg tycker jag. På ryggen har jag känslan från hästen i min sits, från marken måste jag i varje fall än så länge titta hur det ser ut.

De kommande dagarna hemma tänker jag fortsätta att träna från marken – huvudsakligen, för att förhoppningsvis få ett pass där vi kan ta lite mer undervisning, än bara hitta styrningen…

Högkänslig häst

Högkänslig häst

Jag följer den debatt som nu ofta är rådande på nätet gällande hästar och välfärd. Definitionen av välfärd är kanske olika beroende på vem man frågar, men för mig handlar det om att försöka ge hästen ett liv som innebär så lite stress som möjligt för den.

Hur det än är så har hästen inte själv valt att vara med oss, utan det är vi som har valt att vara med hästen och den funderingen tycker jag är intressant. När vi hanterar hästar är många saker så självklara för en del saker medan andra människor resonerar helt annorlunda. Ta bara detta allra enklaste som att ta hästen från hagen till stallet/ridbanan eller vad det nu kan handla om. Hur många kan ha sin häst lös mellan de två platserna och att hästen ändå följer med en? De flesta är nog i behov av grimma och grimskaft, tror jag, och jag är en av dem. Så, då är vi där, att vi måste ha något som fysiskt binder hästen till oss för att den ska stanna kvar hos oss. Fick hästen själv välja skulle den lämna oss redan där.

Av en händelse upptäckte jag för några år sedan att jag kunde löslongera Gloria på ridbanan och att hon ändå höll sig runt omkring mig. Jag hade inte tränat på det specifikt, men med min koordination av hjälper och rörelsemönster samt det tryck jag utövade/inte utövade på henne, så höll hon sig kvar på en volt runt omkring mig. Senare har jag kunnat göra sak även med Distinguido och Gibson, också utan att direkt träna på det, utan det har kommit på grund av olika orsaker. Gibson är en häst som gärna håller sig tätt intill en, och han är nyfiken på människor. Disto är det inte samma sak, då han i grunden är väldigt nervös och skygg av sig.

De allra senaste dagarna när jag lett hästarna till och från ridbanan har jag aktivt försökt att få behålla deras fokus så att jag inte behöver dra i grimskaftet för att få dem till mig. Jag är mer närvarande i nuet, där jag är, och uppmärksam på vad hästen gör, samt kallar på den innan repet sträcks. Det är intressant vilken skillnad detta gör och hur hästen svarar. Jag ska försöka fortsätta med detta, och försöka känna av hästen mer i denna situation. Hästen är ju ingen sak, utan en individ, och vilken annan individ uppskattar att bli dragen i? Om vi kan vara mer öppna för vilken individ det är vi har att göra med, och intressera oss för den individen som en vän, tror jag att vi kan få ett större utbyte av varandra.

När jag har talat med Bent om hur känslig Distinguido är, och vilken skillnad jag upplever i hans respons på mig jämfört med Titan, så har Bent menat på att man gör saker fysiskt med sin kropp och dessa små signaler uppfattar hästen. Idag funderade jag på det när jag red Disto, och jag tänkte att jag skulle prova hur känslig Disto verkligen är. Jag upplever det ofta som att Disto läser av mina tankar och idag fick jag verkligen en upplevelse av att han faktiskt gör det.

Jag red runt på ridbanan i trav, red lite skolor, ganska lugnt och avslappnat tempo. Jag funderade på att det inte var något värst vidare läge att galoppera eftersom det blåste och dragkedjan i min jacka var trasig så den skulle nog stå ut bakom mig som ett tält. Distinguido är ju väldigt känslig av sig, och jag ville inte försätta honom i en situation där han blev rädd, så galopp kändes inte som ett helt bra val idag. Direkt när jag tänkte på galopp, så kände jag hur Disto föreslog galopp. Eftersom jag inte hade tänkt att galoppera, så kan jag inte annat än säga att han måste ha uppfattat mina tankar! Eftersom han ändå verkade tycka att galopp vore en helt okej grej idag, så lät jag honom galoppera och han fattade rätt galopp av sig själv. Han blev heller inte rädd för min flaxande jacka. 🙂

Det här med perception är väldigt intressant, och jag tror att Disto med sitt väldigt känsliga sinne nog skulle kunna klassas som en högkänslig häst, som uppfattar det subtila, som förbigår de flesta. En HSP personlighet är en Highly Sensitive Person, och det skulle jag säga att Disto är. I alla lägen är han en reflektion av mig själv och omgivningens energi, det är något jag behöver tänka på.

Avslappning

Avslappning

När Erik och jag tränar med våra hästar är det en sak vi alltid först och främst söker, och det är att få hästen att slappna av, både fysiskt och mentalt. Den inverkan vi gör, vill vi ska leda till att hästen blir lugnare och tryggare i situationen med oss människor. En del hästar är mer nervösa än andra, och dem får man då lägga mer tid på för att få dem att slappna av.

Det vi brukar börja med när vi för första gången tränar en häst, är att känna av på vilken nivå avslappningen ligger. Mr Pommeroy, som kom till oss förra våren, var ganska ängslig och stressad, uppfattade vi det som. Alltsedan dess har träningen med honom handlat om fokus på avslappning och för att nå dit har vi bara använt grimma, rep och en stick. Vi har lärt honom att flytta sina bakben och framben åt sidan för tryck med sticken, vi har lärt honom att flytta undan och böja sig i bålen för sticken, att slappna av och sänka huvudet genom avslappning. I den träning vi gör med honom, använder vi sticken huvudsakligen i riktning mot hans bål, strax bakom armbågen, där ryttarens skänkel sedan kommer ligga. Om han stressar, eller blir stel i sidorna på volten, riktar vi sticken mot bålen samtidigt som vi ger en mjuk inverkan i repet till grimman, en lätt vibration, som ber honom om att vända huvudet lite mot oss, och mjukna i sidan. Effekten det får när hästen böjer sig i bålen är att den också slappnar av, den sänker huvudet och får en längre överlinje. Inverkan syftar alltså till att be hästen slappna av här och nu.

Mr Pommeroy har lite långa bakben, han är för tillfället lite överbyggd och det gör att han har lite svårt att sträcka in bakbenen inunder sig. Nu när vi har fokuserat på avslappning, har vi inte brytt oss så mycket om hur han rör sig, så länge han rör sig avslappnat. Pommis har då successivt börja sänka huvudet mer och mer, med mulen nästan nere i backen och det gör att han får svårt att sträcka fram sina framben då hans hals blockerar dem. Man kan höra att bakbenen liksom bromsas upp när han sätter dem i marken, man ser att det stänker grus och det låter också skrapande. Vi har nu då börjat be Pommis om att höja huvudet lite grand, och sträcka sina bakben mer inunder sig genom att rikta sticken, vidröra honom med den, där ryttarens skänkel ska vara, för att få honom att aktivare sin bukmuskulatur mer. Vi vill att han ska sträcka bakbenen mer inunder sig, så att han inte tar emot sig i varje steg, utan sätter ned hoven utan att vare sig bromsa eller skjuta på. Vi växlar fokus mot bålen med fokus lite bakom honom, om vi känner att mer hastighet/drivning behövs. På detta sätt sträcker han fram sina bakben lite mer, och blir inte riktigt lika tung på sina bogar.

Så snart hästen svarar på önskvärt sätt för hjälpen man ger, dvs att peka/vidröra med sticken och vibrera i linan, så ger man en eftergift, dvs låter sticken falla ner till marken och ge repet mer slack. När man longerar hästen ska linan alltid ha ett slack, den får inte vara i konstant spänning. Ju mer slack och ju lättare lina man kan ha, ju bättre.

Pommis är väldigt lättlärd, och han uppfattar hjälperna väldigt fint. Det är förvånansvärt hur lyhörd han är för små nyanser i ens kroppsspråk, och hur man använder linan och sticken. Han är väldigt nyfiken och lättlärd och tycker mycket om att få beröm och uppmuntran. Så fort han ser Erik eller mig närma oss hagens grind kommer han springandes om han är längre bort, och ställer sig vid grinden med ett förväntansfullt och nyfiket uttryck i ansiktet. 🙂

Galopp, galopp!

Galopp, galopp!

Tanken var att Erik och jag skulle åkt med Distinguido till ridhuset igår, men min arbetsdag på kontoret drog ut på tiden, så när jag efter ett par timmars övertidsarbete kom hem halv sju på kvällen, orkade jag rent ut sagt inte byta om och åka iväg på hästträning. Erik hade fixat allt med hästarna när jag kom hem och vi bestämde därför att åka på förmiddagen idag, och så blev det.

Distinguido är ju en häst som vänjer sig vid rutiner, så när vi rubbade hans dag och helt upp och ner i hans värld lastade honom på förmiddagen, innebar det också att han var mer nervös och spänd i allt. Allt ser annorlunda ut i dagsljus, och vanligtvis är vi i ridhuset långt efter mörkrets inbrott, så Distinguido hade fullt upp med att få koll på läget.

För att hitta fokus började jag som vanligt med att promenera runt med Disto i grimma, det tar något varv i skritt, men sedan börjar han slappna av och gäspa. När det känns okej växlar jag till att gå framför honom på volt, eller i longeringsposition, det beror på hur han känns för dagen.

Sadeln reagerar han alltid på när jag lägger på. Oavsett vad som kommer uppifrån över hans rygg så är han väldigt orolig för det. All miljöträning behöver ständigt upprätthållas, och på sistone har det varit för lite av det, jag vet det med mig. Tyvärr är det lite svårt när man saknar ridhus, annars kunde vi ställa fram saker som sedan står framme att träna med. Nu måste vi varje gång plocka fram, använda och så plocka bort, och det är förstås omständigt. Nåväl, Disto reagerar på när sadeln kommer över hans rygg, även om det är inom hans acceptansnivå, men han blir spänd, så när han fått på sig sadeln gick jag runt några varv på volten framför Disto. Det tog inte så många varv, sedan hade han faktiskt slappnat av till ett okej läge och under tiden hade Erik monterat ihop ett träns med ett annat bett ur samlingen, ett PeeWee-bett.

Det här med att hitta rätt bett som Disto trivs med, det är inte lätt. Jag har kommit fram till att han verkar föredra tunna bett, som inte är så rörliga. Tredelade bett verkar han inte gilla, men inte heller det tredelade bettet med rulle från Hööks, det som Perla ändå föredrog och som bara är lite lätt ledat. Det som han verkat mest okej med är ett tvådelat Western Offset-Dee Snaffle, men det är 5” långt i mundelen och alldeles för långt. Det är inte perfekt, men åtminstone hyfsat.

PeeWee-bettet idag däremot är nog det som kanske funkat bäst. Han sade inget nämnvärt om att ha det i munnen, när det bara låg där, och han verkade inte alltför missnöjd med mina tygeltag.

När jag väl satt på Distos rygg kändes han rätt avslappnad. Han har ju sin skillnad mellan höger och vänster varv, höger bog som skjuter ut och höger nacke som är lite svår att ställa. När vi tränade mer intensivt försvann dessa skevheter till större delen, men nu har vi lite att jobba med. Jag själv har också blivit ringrostig, ridkänslan lägger av sig om jag inte rider regelbundet. Jag känner själv att jag får tänka på hur jag sitter, och när jag rättar ett fel, smyger sig ett annat in. Jag är vanan trogen att sitta och luta mig lite framåt, det sitter i sedan länge, när vi red in Disto, jag vill inte sitta för mycket på ändan på hans rygg. Detta gör då att jag lätt börjar svanka när jag väl reser upp mig. Tyvärr har jag också gått upp en del i vikt på sistone, vilket förstärker min svankighet. När jag ser kort på mig själv till häst syns det att jag behöver stärka upp hela mig, men framförallt bål och rygg.

Nåväl, åter till min sits. När jag sitter och lutar mig framåt inverkar jag också indirekt att Disto ska gå mer framåt. Hans bakben svingar redan så väl inunder honom, att jag bara behöver sätta mig rakt upp och ner, för att hans bakben ska hamna i marken under mig där jag sitter. Jag försöker nu koncentrera mig på att räta upp mig, lyfta blicken och slappna av där. 🙂 När jag väl gör det, så går Disto ganska avslappnat per automatik. I vänster varv får jag tänka på att inte föra fram mitt vänstra ben/sits för mycket, utan bara ”lagom”, annars går han över i sluta. I höger varv får jag använda min sits mer aktivt, tänka på att lyfta upp ytter skinka och svinga med mitt höger ben för att få Distos höger bak framåt/nedåt och även böjning i bålen samt rotation i bröstkorgen.

Disto är så oerhört lyhörd, och jag är så glad över att kunna få sitta på en häst som han! 🙂 När han felar, beror det på att jag felar, det vet jag direkt. Eftersom han kändes helt okej i skritt, tog jag även upp honom i trav. Jag har lite olika sätt för att få en häst upp i trav, och det har fungerat lite olika väl på olika hästar. Hos Bent i somras tränade jag på att kunna byta takt från skritt till trav, dvs utan någon direkt hastighetshöjning. Det där sitter i hos Disto, så jag kan väldigt precist be honom om trav på ett visst sätt, genom att lägga till min inner skänkel just i det ögonblick då han lyfter ytter fram. Dock kan min innerskänkel betyda något annat också, så ibland blir det lite förvirring när han känner att jag förbereder mig inför något. Jag kan också tillföra energi genom sitsen, och få honom att skritta lite mer energiskt och komma fram i en lite mer energisk trav, lite mer rullande övergång, så att säga. Idag blev nog travövergångarna lite underliga, de blev ett hopkok av att byta takt och energinivå, men nåväl, han travade fint och kändes positiv under mig. 🙂

Disto är en glad häst, om än lite ängslig, men han verkar tycka om att galoppera. I longeringen har han fått galoppera en del, och vi försöker hitta en rund galopp men som blir lite mer bärig än bara hög hastighet framåt. Det ser lite lustigt ut i longeringen, för Disto försöker klura ut hur jag menar och vad jag förstärker, så galoppen är under utveckling och vi har lite olika bra dagar där.

Idag kändes Disto pigg och glad, om än något spänd ja. Att be om galopp kunde därför gå bra, eller mindre bra, det vet man inte helt säkert innan. Faktum är att jag tidigare inte har galopperat Disto uppsuttet i detta ridhus, utan de enda gångerna jag har galopperat på honom är på ridbanan hemma och i Bents ridhus. Jag beslöt mig i alla fall för att prova galoppera idag, och jag behöver inte mycket mer än att tänka tanken, för att Disto ska svara. Säkerligen gör jag några omedvetna hjälper också, men det är verkligen inte stora. Jag vet att jag på Titan inte behövde några stora hjälper för galopp heller, men detta visar på Distos förmåga kontra Titans utbildningsnivå och därmed förmåga.

Det är roligt att galoppera på Disto, vilken energi och rörelse han har! 😀 Jag själv måste dock jobba på min sits i galoppen, jag är väldigt ovan att galoppera så här, så jag har mycket att förbättra i denna gångart. Jag blir lite instabil i min sits, och därmed också tygelkontakten. Jag märkte att Disto blev irriterad när jag ömsom glappade i tygeln, ömsom sträckte tygeln, så jag måste tänka mycket mer på mina händer i galoppen.

I höger varv tycker han det är lite jobbigare att galoppera, och jag bad honom därför inte om mer än ett par varv inan jag bad om avsaktning. I vänster galopp kändes det som om han inte ville sluta att galoppera, när jag bad honom att sakta ner, kortade han upp galoppen lite, men fortsatte galoppera. Jag tänkte då att om han tycker det är roligt, så ska jag inte avbryta honom alltför fort, utan han fick då fortsätta ett par varv till, men jag bad om lite tempoväxlingar så vi inte skulle accelerera alltjämt. 😉 Vilken magnifik upplevelse det är att få sitta på en häst som rör sig på detta vis, det är fantastiskt roligt! 😀

Den viktiga teoretiska förståelsen

Den viktiga teoretiska förståelsen

En av de bästa sakerna jag upptäckte när jag kom i kontakt med akademisk ridkonst, var fokus på den teoretiska förståelsen för träningen med hästen. Tidigare hade jag mest läst om hur man gör, men inte varför. Den första kursen inom akademisk ridkonst jag var på, höll Katrin Wallberg. Hon är mycket duktig på att teoretiskt förklara hur och varför, och jag uppfattar det som att Katrin själv också är mycket intresserad av att förstå teorin bakom.

Följande kurser innehöll alla teorigenomgång, olika innehåll, men alltid något teoretiskt pass.

Själv tycker jag att teorin är otroligt värdefull, för den håller kunskapen vid liv om varför man gör på ett visst sätt. Teorin inkluderar biomekanik, och det är vad som gör den så viktig.

Min tidigare erfarenhet av att rida på ridskola innehöll varje termin ett teoripass, men det handlade som sagt om hur man praktiskt skulle gå tillväga, eller hur något skulle se ut. Inte hur och varför man gjorde så.

Nu tycker jag att det viktigaste att lära ut, är just teorin om hur och varför man ska göra något. Detta gör det också lönt att fortsätta träna, för man förstår hur man kan förbättra något, vad som är viktigt i övningarna man ägnar sig åt, och när det är dags att gå vidare.

Om eleven har tillräckligt med teoretisk kunskap, är det lättare för denne att kunna träna hemma på egen hand. Utan att förstå hur och varför, blir det också svårt att motivera sig att träna och kunna klara sig utan en tränare vid varje pass.

Hemmavid erbjuder jag introduktionspass i akademisk ridkonst, för dem som t ex aldrig varit i kontakt med det, men vill börja någonstans. Då förevisar jag på någon av mina egna hästar, och förklarar och visar hur jag gör, när det blir fel och när det blir rätt. Tittar man på en lektion i akademisk ridkonst, är det ibland svårt att förstå vitsen med träningen, när man inte har hört eller förstått teorin bakom, betraktaren ser inte alltid målet.

Den teori som lärs ut på kurser i akademisk ridkonst, kan man själv också tillägna sig genom att läsa böcker. Just nu läser jag “The Gymnasium of the Horse” av Gustav Steinbrecht. Den är ganska tjock, och utan bilder, men innehåller många beaktansvärda ord! 🙂 Två böcker som jag annars gärna rekommenderar är Nuno Oliveiras “Reflections on Equestrian Art” och Alois Podhajskys “The Complete Training of Horse and Rider”, om man vill lära sig mer om just hur och varför. 🙂

Träning med Gibson och fundering på skolorna öppna och sluta

Träning med Gibson och fundering på skolorna öppna och sluta

I år blir Gibson 5 år, och det kanske närmar sig att kunna rida honom i skritt, trav och galopp under året. Än så länge har jag bara suttit på honom i skritt och trav på volten, med Erik som longör, och jobbat lite smått på styrbarheten genom att vända in genom volten i skritt. Det är dock bara en handfull gånger som jag har gjort detta med honom, huvudsakligen har jag tränat honom i markarbete och longering, skutt över lite bommar och så. 🙂

Innan jag börjar träna hästen har jag tänkt ut ungefär vad jag ska göra med den, men ibland ändrar jag mig under passet. Idag hade jag tänkt att använda kapson, longerlina och dressyrspö, men som jag oftast gör började jag att jobba Gibson i grimma och grimskaft.

Det första jag kollade av med honom var att han kunde följa mig på volten, och böja sig kring spöet i sadelgjordsläget. Jag ville också se om han kunde ta inner bak längre inunder sig och mot öppnaposition. De senaste träningspassen har jag tränat extra mycket på sluta, och när Gibson gjort som jag önskat, har jag förstärkt med ett tydligt braaa! och en godis. 🙂 Det här har nu gjort att Gibson när som helst vill göra sluta, eller som det är för honom: gå på snedden med bakdelen innanför spåret. Lite förvirrande är det nog för honom när jag nu inte vill ha sluta, utan öppna. Det hjälpte liksom inte hur mycket på snedden Gibson gick, han fick inget beröm-ord och godis för det. 😉

Gibson är en väldigt smart häst, som tänker mycket. Han är social och vill gärna vara med människor och han är som en Cocker Spaniel när det kommer till godis, han gör nästan vad som helst för en godis och han visar gärna upp sina trick närhelst han får tillfälle. Hans favorit är att lyfta ena frambenet (jag tror det är den första övningen han fick lära sig), den gör han så fort man står bredvid honom och han vill ha en godis, han lyfter då frambenet och sneglar lite på en, i hopp om en munsbit. 🙂

Nåväl, Gibson undrade lite vad jag ville när han så fint visade upp sin färdighet att gå på snedden, men till slut sträckte han in inner bak mer mot tyngdpunkten och så fick han uppmuntran och en godis för det.

För att få Gibson att stretcha lite mer, fick han också böja sig ganska mycket genom kroppen på en mindre volt. Jag ville se att han kunde sträcka sina bakben inunder sig mot tyngdpunkten, och ta dem åt sidan. På denna volt fick han också korsa sina framben, så att han flyttade inner fram framför och förbi ytter fram. Min önskan är att hans inre benpar ska sträcka sig framför och förbi andra sidans benpar, så att muskelfibrerna kan mjukas upp. Gibson fick ömsom gå på en volt, ömsom på ett rakare spår. Jag vill inte känna att han varken lägger sig på framåt, eller driver iväg åt sidan. Känner jag att han går framåt för mycket får han gå på lite rakare spår så att hans framdel bromsas upp utan att han ramlar ut åt sidan för mycket.

Jag växlade mellan detta, och att låta honom följa volten och att spåra på den. I varvbytena fick han vända in genom volten och jag ville då se att han tog med sig ytter fram och korsade det framför och förbi det inre frambenet. Allt detta för att se hur hans olika ben hängde med i de olika övningarna, vad som var svårt och vad som var lätt.

När jag kände att han kunde ta inner bak väl mot inner fram och även mer mot sin tyngdpunkt övergick jag till att longera honom. Han fick fortsätta att sträcka inner bak framåt, men jag lade även till slutan här. Eftersom Gibson är så snabbtänkt så gäller det verkligen att vara precis med sina hjälper och berömma i exakt rätt ögonblick. Jag fortsatte nu att uppmana honom med slutahjälpen tills han tog ytter bak mer mot sin tyngdpunkt och inte fullt lika mycket åt sidan. Efter några upprepningar gick det ganska fint. 🙂

Gibson fick sedan växla mellan öppna, sluta och lite lätt samling på volten i skritt och trav, och han gjorde det riktigt duktigt! 🙂

Nu till min fundering kring öppna och sluta. När hästen förstår hjälpgivningen för dessa övningar, kan man använda hjälperna för att placera hästen lite bättre. Det fyller inte något egentligt syfte att bara göra övningen öppna eller sluta, utan att den förbättrar något hos hästen. Det vi önskar är att kunna rikta hästens kraft från bakdelen mer mot sin egen tyngdpunkt. Om vi kan få hästen att behålla överlinjen lång och jobba in sina båda bakben mot tyngdpunkten, får hästen möjlighet att omfördela mer vikt till sin bakdel och mindre på sin framdel. Vi får med detta bakdelens och underlinjens muskulatur att bli starkare och därmed orka ta över vikt från framdelen.

Om inte öppnan och slutan används till något som stärker upp hästen, så kommer det ofta leda till att hästen rent tekniskt placerar sig i dessa positioner, men inte mycket styrketräning uppnås. Om man rider öppna på volt, så går hästens framdel på en något mindre volt, medan bakdelen går på ett större voltspår. Bakbenen behöver alltså färdas en längre sträcka för att komma runt ett varv på volten, än vad frambenen behöver. I en korrekt öppna är hästen böjd inåt, bröstkorgen har roterat nedåt på hästens innersida, och uppåt på hästens yttersida. En korrekt öppna ska åstadkomma att hästen får mer lyft i ytter bog, och tittar man därför på öppnan i trav på volt, så borde inner bak ta i marken samtidigt, eller något före ytter fram.

Tittar man på övningen sluta på volt, så ska hästen fortsatt vara böjd inåt, bröstkorgen roterad nedåt på hästens insida och uppåt på hästens yttersida. Hästens bakdel rör sig på ett mindre voltspår, och hästens framdel på ett större. Framdelen har alltså en längre väg att gå på volten. I en korrekt sluta ska hästens ytter bak sträckas mot tyngdpunkten och skapa ett lyft i inner bog. Om man inte får ett lyft i inner bog, som åstadkoms av att hästens yttre bak sträcks fram och skapar lyftet i hästens innerbog, så kommer inner fram att ta i marken före ytter bak, i sluta på volt i trav. Detta fenomen har jag ofta sett och känt. Jag känner att jag därför nog vill passa mig för att rida sluta på volt, utan om jag gör det är det en kort stund och med mer samling. Jag rider hellre en piruett så att jag får med mig båda frambenen och därmed också lättare kan känna om hästen har lyft i innerbogen.

Öppnan är en lösgörande övning, och slutan är en samlande. Kan svårigheterna i slutan ligga i att hästen inte har tillräckligt mycket samling och styrka i bakdelen för att kunna få lyft i inner bog? Tilläggas bör att jag inte har sett så mycket videos på sluta i trav på volt, utan det är mest på raka spår. Ser man sluta på volt, eller “tagen bakdel”, så är det oftast i galopp.

Med Gibson kommer jag nu att koncentrera mig mer på att rikta bakbenen mot hans tyngdpunkt, och jobba mer med nyanserna i skritt, halt, trav och galopp, än att träna specifikt på vissa övningar. 🙂

Att rida på moln

Efter att jag kom hem från att ha varit veckoelev hos Bent i Danmark har jag haft väldigt mycket att göra på mitt kontorsjobb. Jag har inte haft ro och ork till att rida Distinguido en enda gång sedan jag kom hem, vilket är lite tråkigt med tanke på att jag ska rida för Manolo Mendez i helgen.

Idag fick jag dock äntligen tid till att sadla Disto igen, och jag måste säga att trots det långa uppehållet, och att han då vanligtvis brukar vara spänd, så var han helt underbar att rida. 🙂 Han var mjuk och fin och i traven kändes det som att vi flöt fram på moln. Han är fantastisk, min lilla häst. 🙂 

moln

Distinguido reagerar på minsta lilla hjälp jag gör, och visst är jag inte den skickligaste ryttaren som gått i ett par skor, men Disto är så fantastiskt förlåtande att han har överseende med mina misstag. Vid ett tillfälle gjorde jag väl uppenbarligen något konstigt med min högra underskänkel, och då stannade Disto och tittade på den, lite fundersamt som att han undrade vad jag egentligen ville med den.

Nu har vi några till träningspass på oss, innan vi far på kurs. Sedan får vi se vad Manolo har att säga och hjälpa oss med. 🙂

En stilla mun är en vacker mun

En av de saker Bent upprepade flera gånger både under sommarakademin och under min tid som veckoelev, var några ord om hästens mun. Bent uttryckte det som så att han tycker att en stilla mun är den vackraste munnen, men en stilla mun som är stel, är inte bra. Rangordningen var som följer, om jag förstod rätt: En stilla, avslappnad mun. En rörlig, avslappnad mun. En rörlig, orolig mun. En stilla, stel mun.

yttertygel

En hästs mun kan vara stilla (dvs inte öppna läpparna, tugga på bettet etc) för att hästen verkligen är lugn och avslappnad och mjuk och även ryttarens hand är mjuk. En hästs mun kan dock också vara stilla för att den är stel och kniper om bettet

När jag började med akademisk ridkonst vet jag att jag läste mycket om att lösgöra hästens mun. Jag vet att jag då, liksom nu, hade kännedom om att hästens tunga involverar hästens tungben, käke, nacke och bröst. Genom att lösgöra hästens mun, vilket egentligen handlar om att få hästens tunga att röra sig, kan man påverka tungbenet och därigenom käken, nacken och slutligen hästens bröst. En häst som är stel och stum i munnen, av en eller annan anledning, kan vi hjälpa genom att få den att röra på tungan och därigenom tungbenet och vidare få hästen att mjukna och slappna av i käken, nacken och bröstet.

Som ryttare blir man ibland fixerad vid att göra en massa saker med sina händer, och jag vet att Bent har sagt: ”Handen i sig kan inget producera, bara känna av vad som har hänt baktill.”. Jag vet att jag ibland har en tendens att greja för mycket med mina händer, men jag försöker jobba på det. Jag vet att saker och ting inte blir bättre av att man överarbetar dem med händerna, istället för att ta itu med det verkliga problemet, som sitter i ens inaktiva sits och skänkel.

Eftersom jag vet att Bent ibland tyckt att jag gjort för mycket med händerna, har jag nog fixerat mig vid att bli lite för stilla med dem istället. På Distinguido vill jag ogärna störa honom i munnen eftersom han är väldigt känslig och lätt blir störd om jag inte låter honom ha bettet ifred.

Bent sade då vid ett träningstillfälle i Danmark något just som ”En stilla mun är vackert men en stilla mun som är stel, är inte bra.”. Vid just detta tillfälle red jag i höger varv och i höger varv är Disto lite stel. Han är lite stel i höger bog, nacke och således också i munnen. Det jag fick göra nu var alltså att just lösgöra Disto i höger mungipa, genom att pilla lite i tygeln så att han började röra på munnen och slappna av, istället för att knipa om bettet och vara stum i munnen.

Titan tränade jag allra oftast med tränsbett och det var det bästa redskapet för honom tyckte jag. Han inledde varje pass med att gäspa stort flera gånger och han fick alltid gäspa klart i skritt på volt innan jag bad honom om något mer ansträngande. 🙂

Distinguido är likadan som Titan. Innan jag sitter upp promenerar jag omkring med honom tränsad och han går då alltid och gäspar. Jag väntar tills han har gäspat klart, innan jag sitter upp och gäspar han när jag rider, så får han gäspa klart innan vi börjar själva träningen.

Följer man för slaviskt en regel, utan undantag, missar man de där undantagen då regeln inte är tillämpbar. Visst är det trevligt när hästmunnen är stilla, och som ryttare vill jag inte dra min häst i munnen, eller ägna mig åt handridning. Dock finns det tillfällen då det är befogat att just lösgöra hästens mun, men därefter ska handen förstås bli stilla. Känn efter hur det känns i handen och hur hästen är i munnen. Spjärnar den emot, eller följer den mjukt med när du ber hästen ställa sig i nacken?

För mig har tränsbetten hjälpt mina hästar att slappna av och därför tycker jag också att de är så bra verktyg. Med vissa hästar har det tagit lite tid att hitta ett bett som de trivs med och är bekväma med att ha i sin mun, men jag är alltid mycket mån om att hitta ett bett som de tycker känns bra. Distinguido är den som det varit svårast att hitta ett bra bett till, och jag vet inte ifall jag har hittat det bästa ännu, men det verkar som att han trivs bäst med ett ganska tunt tvådelat bett med liten led och dessutom lite böjd mundel. Tyvärr är bett som dessa svåra att hitta, det krävs oftast att man specialbeställer på nätet. Gibson verkar nöjd med det tvådelade bett jag har till honom, men för Distos del får jag nog leta lite till innan jag hittar det bett som han kommer trivas allra bäst på. 🙂

Tidiga morgnar och sena kvällar

Eftersom sommarvärmen har kommit in ordentligt och antalet flugor och bromsar därmed har ökat dramatiskt i mängd, är det inte att tänka på någon hästträning om eftermiddagarna. Istället har jag och Erik börjat gå upp tidigt på morgonen, mellan klockan 4 och 5, för att träna Distinguido. Vi har haft ett litet riduppehåll innan vi började med detta, eftersom det helt enkelt var för varmt och för mycket insekter om eftermiddagarna, innan vi beslöt oss för att ta tidiga morgnar istället, och få rutin på träningen med Disto.

morning_training

De andra hästarna som är yngre, och vi inte tränar varje dag, tränar vi om kvällarna istället, och det gör att det ofta blir ganska sent om kvällarna.

Jag skulle vilja säga att jag fortfarande håller på med grunderna på Disto. Galoppfattningarna är inte riktigt befästa ännu och jag vill inte att han ska ladda in i galopp, utan att han mjukt kan rulla över från trav till galopp. Från början gjorde jag så att jag helt enkelt bad honom att länga på traven mer och mer, samtidigt som jag försökte ge galopptakt från min sits, tills han självmant fattade galopp. Nu ber jag lite mer om galoppfattning, men jag låter honom öka på traven om han behöver det, jag forcerar ingen fattning.

Vi fortsätter jobba med hans högra bog och vänster bak. Vänster bak har blivit riktigt bra nu, höger sluta är inga problem, däremot har nu vänster sluta blivit svårare, antagligen för att jag medvetet har undvikit denna för att inte förvärra hans tendens till att röra sig i vänster sluta. Håhåjaja, det är bara att fortsätta träna alla skolor, oavsett vilka han har svårare för.

Jag rider sidförflyttningar på alla möjliga olika sätt för att jobba med hans bakben och bogar. Jag rider allt ifrån överböjd skänkelvikning till diagonalsluta, allt utifrån vad jag vill jobba med. Jag vill att Disto inte ska ha några svårigheter med att ta vilket ben som helst framför eller bakom den andra sidans ben.

När jag rider mycket sidförflyttningar i skritt, får jag en annan bieffekt av det hela. Disto blir lite osäker på när han egentligen ska trava och han föreslår diverse skolor eller sidförflyttningar istället för att börja trava när jag tänkt mig det. Jag får därför vara extra tydlig med att det är mer framåt jag menar. 🙂 Det är ganska stor skillnad mot tidigare då han haft väldigt mycket nervositet och helst velat trava redan från när jag suttit upp.

Förutom att förflytta oss i sidled tränar vi på alla möjliga ridvägar på ridbanan. Volter, volt tillbaka, snett igenom, vänd genom volt, halvt igenom, serpentinbågar, rida längs medellinjen, kvartslinjen, vänd rätt över ridbanan osv. Jag kollar av att han är fullt styrbar, helt enkelt. Jag märker i dessa ridvägar att höger bog flyter iväg, om det är något jag tappar, det är den som är absolut svårast att ha med sig, men jag försöker då ibland rida aningens höger böjning-tänk för att hålla den bogen lite mer på plats.

Vi har också provat några fler slags sadlar. Vi hade en tjej ute som säljer Schleese/JES och DK saddles. Hon mätte upp Disto och så fick vi prova en sadel, även fast den inte var ändrad för att passa Disto. Sadelläget är kort, och det vet jag ju sedan innan. 43 cm tror jag att hon mätte det till, om jag minns rätt. Sadel vi provade var en DK, som dessutom var luftstoppad. Disto är ju ganska känslig i ryggen som sagt, och den sadeln var han inte så förtjust i. Efter att jag satt mig upp tog han några steg, sedan stannade han igen och jag kände att han blev spänd över ryggen och jag hade på känn att det här kanske inte var riktigt för honom… Hur som red jag några varv i skritt och trav, men jag kände att han var spänd. Vid galoppfattningarna bockade han lite grand, men det tror jag kanske inte syntes så mycket för den som inte brukar se honom. Sadeln i sig var inte riktigt min melodi heller, då den hade väldiga knästöd (knäblock kallar jag det) och en väldigt djup sits. Jag föredrar att ha en sadel som jag kan röra mig mer i och helt klart inte ha några saker som blockerar mina knän. Ekonomiskt sett var det heller inte en sadel för mig, då den kostar 56.000 kr i nypris… :/

Grundidén med Schleese/JES/DK är Saddlefit 4 Life, och det är en bom som är justerbar både i vidd och vinkel, och det gillar jag. Däremot luftstoppning är jag skeptisk emot. Tänker man sig en luftmadrass så ändrar ju den sig efter ens kropp, men vad är skönast att ligga på: En luftmadrass eller en vanlig ullstoppad säng? Ullen dämpar ju dunsarna från ryttaren också, den blir lite fjädrande på ett annorlunda sätt än luft. Nåväl, man får helt enkelt känna efter vad man själv och hästen föredrar. 🙂

Vi har också provat en Freeform-sadel för några veckor sedan. Disto verkade bekväm med den, förutom att den knarrade en hel del och det störde honom förstås, eftersom det aldrig slutade att knarra… Sedan upplevde jag tyvärr att jag satt väldigt högt upp över hästryggen med Freeform, även om sadeln i sig var väldigt skön att rida i! 🙂
Jag hade en Freeform till Titan för många år sedan, men jag sålde den för att min sadel inte hade några paneler, så jag tvingades rida med ett specialschabrak varje gång och med en häst som svettas ganska mycket så blir detta schabrak ofräscht snabbt. Torktiden för det var några dagar, plus att det var omständigt att plocka ur inläggen varje gång, så det blev inte av att jag tvättade det alltför ofta tyvärr. Sadelgjordsstropparna var också fästa ganska långt bak i  sadeln och det gjorde att den drogs fram, då Titan var ganska bukig. Till slut tröttnade jag och sålde den, men det är den absolut skönaste sadel jag någonsin haft! 🙂

Gibson fick också prova Freeformen och han var inte bekymrad av knarrande sadel, så han knatade på i skritt och trav när Erik longerade mig. Gibson verkade trivas bra med sadeln, men det var det där med att sitta högt upp över hästen…

Framöver har jag tänkt att prova Wow-sadel och Maxflex också, så får vi se. Maxflex verkar vara bra sadlar, det enda som bekymrar mig är hur bred kanalen mellan bossorna är. Ett exemplar jag hade hemma för något år sedan var kanske 5-6 cm bred och det är för smalt. Disto verkar inte alls gilla när det är för smalt mellan bossorna, det är en anledning till att han bockar med sadeln. Dessutom verkar han inte gilla styva bommar, hitintills har han bockat med alla bomsadlar vi har provat på honom, till och med DK, även om det var mindre bockningar så visade han ändå vad han gillade den.

Anledningen till att jag letar efter en annan sadel än Bent Branderup by Stübben sadeln är för att jag vill ha en säkrare sadel att rida ut i. BBbS-sadeln har inga säkerhetskrampor och det vill jag ha om jag ska rida ut. Dessutom vill jag ha en sadel att kunna hoppa lite grand i, för det verkar som om Disto gillar att skutta över små hinder. 🙂

Vi får se om vi hittar någon annan sadel som Disto trivs med, och vad det blir för en! 😉