Clinic med Kyra Kyrklund

Clinic med Kyra Kyrklund

I fredags höll Kyra Kyrklund en heldagsclinic på Flyinge. Temat var ”Sett med Kyras ögon” och vi fick se ett antal olika ekipage, på olika utbildningsnivåer, medan Kyra talade om vad de hon såg och vad de behövde jobba på. Det kändes som om Kyra gärna ville dela med sig av sina kunskaper, och hon inbjöd många gånger till skratt för vissa uttryck och förklarande beskrivningar.

Det här var första gången vi var på en clinic med Kyra, tidigare har jag bara sett kortare klipp på Youtube, läst referat från tidigare clinics och så hennes bok; Dressyr med Kyra.

Det mesta Kyra pratade om kände jag igen mig i, det var inget nytt under solen, bara kanske lite andra sätt att uttrycka det på. 🙂 Det lät också som att Kyra var intresserad av och har läst gamla mästares böcker, och det tycker jag är trevligt att höra. Vad är praktisk kunskap utan teorin och förståelsen bakom? Ett djupare intresse för dressyren som konstform, tycker jag också kännetecknar att man har något mer än tävlingen som intresse. Viljan att förstå hur och varför, och hur man inte ska göra, tycker jag är lika viktigt inom dressyr (hästar över lag) som med vilket annat ämne som helst. Kunskap är ingen tung börda att bära.

Det var roligt att se så många olika ekipage, och hur väl Kyra ser ”allt”. Kyra sade också att tillfredsställelsen av att kunna rida en Nordsvensk, eller en Travare, i en bra trav på volt, kan vara lika tillfredsställande som att rida en talangfull häst i Grand Prix dressyr, och det tycker jag var viktiga ord. Det som är intressant är inte vad man gör, utan vilka förutsättningar man har för att göra detta. En häst som har sämre förutsättningar än en annan, kan inte förväntas utföra samma saker med samma lätthet, men arbetet bakom för att nå dit hästens talang sträcker sig, är detsamma.

Ett ekipage som kanske förvånade många var Alexander Zetterman som kom in på en av sina hästar som går 1.50 hoppning, iförd hoppsadel och martingal. Alexander ville få sin häst att kunna samla sig mer, och så hade den även svårt för att rygga.

Kyra lade förstås fokus på det Alexander ville ha hjälp med, och hon sade också att galopp är hopphästens arbetsgångart, och därför får man jobba med den gångarten. Det som Kyra instruerade Alexander till, var inget specifikt för en hopphäst, utan något hon gör med alla hästar. Nu har jag inte sett Alexander på denna häst i dressyrarbete tidigare, men det såg ut som att Kyras instruktioner gav väldigt fina resultat. 🙂 Bl a fick Alexander träna på att plocka in ett bakben i taget under hästen, i stillastående. Kyra sade ungefär att om det inte går att göra stillastående, kommer det inte att fungera i rörelse heller. Detta påminner mig om en hel del av arbetet inom Akademisk Ridkonst, där man jobbar stillastående med detaljer.

Någon i publiken frågade varför inte Kyra kommenterade en del saker som ryttarna hade uppenbara problem med, men Kyra sade då att hon vid det här tillfället lade fokus på en sak, det viktigast just nu, som ryttarna fick jobba med. Det går inte att göra alla saker samtidigt, utan man får acceptera att allt inte är perfekt i övrigt, när man jobbar med en specifik detalj. 

Kyra satt också upp på en häst, och jobbade med samlingen i galoppen på den. Jag tycker att det blev väldigt bra resultat, på väldigt kort tid. Kyra jobbade koncentrerat och bra, och hon var noga med eftergifter och att inte be hästen för länge om det som var jobbigt.

Det känns bra att ha fått sett Kyra undervisa, och det är något jag gärna skulle åka iväg på igen för att lyssna på! 🙂

Drev mot dressyr?

I senaste numret av tidningen Ridsport ägnas drygt 20 sidor åt något som kallas ”drevet mot dressyr”. Efter att ha läst dessa sidor tänker jag att dessa nu så kallade experter fortfarande inte fattar vad det handlar om! De fastnar i ord som ””drev”, näthat”, ”hetsjakt”, ”gatlopp” osv.

Jag tror att majoriteten av de människor som reagerar negativt på Falsterbo-dressyren, Breeders Trophy osv, faktiskt är helt vanliga människor som är måna om djur. Man blir upprörd av att se bilder och filmer av hästar som uppenbart far illa i situationen. Hur kan man utläsa detta av några foton eller en film”; påpekar somliga. Det är så enkelt som att titta på hästens kroppsspråk. Kan man det allra minsta om vad som är en normal hästs beteende, så är det inte så svårt att förstå. Man behöver inga kurser i etologi för det.

Jag tror att dessa människor också till slut blir frustrerade, arga och känner sig uppgivna. Vad ska man göra för att någon utanför etablissemanget ska få upp ögonen!? Det är klart att enskilda ryttare kommer i fokus, för det är enskilda ryttare som rider. Det är enskilda ryttare som bär ansvar för sina hästar!

När människor dessutom vägrar att erkänna att de rider sina hästar illa, utan går in i försvar, så blir folk än mer förbannade. Det är klart att vi alla kan göra misstag, men att försvara det, och anse att man har rätt att rida illa, det är bedrövligt. Eller är dessa ryttare stolta över hur de rider? Tycker de om att det ser ut som att de tvingar fram hästen? Tycker de att piskande svansar, stressade ögon och munnar som desperat försöker gapa är vackert? Är de blinda för hur det verkligen ser ut? Har de inte sett dressyr som inte ser ut på det viset?

Hur kommer det sig att någon som Charlotte Dujardin rider så vitt skilt från övriga ryttare, trots att de rider på samma häst? Om Charlotte kan rida på detta vis, så kan väl övriga det med? De borde ju känna sina hästar bättre än Charlotte? Det är ju knappast några nybörjare vi ser inne på Breeders Trophy. Det jag har sett av Dujardin är att hästarna rids i en betydligt mer öppen form (nacken, dvs området precis bakom öronen) är högsta punkt, hästarna får gå fram mycket mer. Det händer inget hemskt om hästen inte har nosryggen väl framför lodplan, vad spelar det för roll var hästens huvud är? Det är bakbenen som är det intressanta, och vad de genererar!

distinguido_2016_sommar

De flesta människor som invänder mot hur hästarna över lag rids på t ex Falsterbo, Breeders osv, är nästintill lyriska när någon rider som Charlotte Dujardin, Klaus Balkenhol, Carl Hester, Kyra Kyrklund, m. fl. Det handlar om att rida för hästens öga, inte för någon annas öga. Rid så att hästen känner sig bekväm i situationen och blir stolt och nobel. 🙂