Ridsport som friskvård?

Ridsport som friskvård?

Ett ämne som diskuterats ganska mycket är att många inom hästsporten vill att ridsport ska klassas som friskvård, så att man kan få friskvårdsbidrag för ridning. Detta är faktiskt något jag är emot, för jag tycker inte att vår friskvård ska inkludera att vi får nyttja ett djur för våra syften.

Agility/hundträning är också undantaget friskvårdsbidrag, och det tycker jag är lika rätt, liksom all annan form av träning som inkluderar djur borde vara.

I dagarna har det åter igen varit stormigt gällande hästar utnyttjade i ridsportens namn. Till och med den stora tyska tidningen Cavallo har nu artikel om utnyttjade hästar i ridsport. Hur kan vi ens tänka oss tanken att få bidrag för att ägna oss åt något sådant här? Det vore ju att legalisera utnyttjandet av hästar ännu mer. Finns det någon som tycker att bilden nedan utstrålar en harmonisk häst? Är det så här vi vill se hästar, är det normalt och accepterat?

En inte ovanlig syn när det gäller dressyrhästar.

Till viss del har kanske vindarna börjat vända, för nu börjar fler hästtidningar att skriva om vad många av oss bedrövat har sett på tävlingsområden och på anläggningar. Våldet mot hästar har blivit normaliserat och folk kan inte skilja på harmoni och disharmoni mellan häst och ryttare.

Frågan är med vilken rätt vi över huvud taget rider på hästar? Hur vet vi att hästen är okej med att vi rider på den och var går gränsen för vad vi får göra med den? Bara för att den inte kastar av oss, innebär det inte att den trivs med vad vi gör. Ofta ser jag också ett förlöjligande och ifrågasättande av de som vågar bryta normen, som väljer att rida bettlöst, bomlösa sadlar eller barbacka, som väljer att ha sina hästar barfota, som har sina hästar på lösdrift, som enbart fodrar sina hästar med grovfoder samt mineraler/vitaminer. Många av dessa personer har lyssnat på hästen och känt av vad den trivs bäst med, som är lyhörd för hästens små signaler och valt bort det ena eller det andra. Man ser på deras hästars ögon att de utstrålar lugn och harmoni.

Det är klart att det antagligen finns hästar som inte har något emot att ridas på rimliga villkor, men likväl skulle de förmodligen tycka att livet vore fantastiskt i en flock där de blir stimulerade.

Vi kan inte hävda att vi har rätt att rida på hästen bara för att vi sörjer för dess överlevnad, vilda hästar har klarat sig bra utan människan, men i takt med att människan tränger sig på all natur, finns det inte många platser för vilda hästar att leva på. Om vi verkligen tycker om hästen som djur, då borde vi ändå respektera hästens natur, och egentligen bara kunna vara nöjda med att ha dem som stora husdjur, utan något krav på motprestation. Det är egentligen det mest logiska.

De människor som tycker att det är roligt att rida; är det då ridningen som är huvudsaken, eller har man fortfarande häst fastän man inte kan rida på den?

Friskvårdsbidrag tycker jag ska vara förbehållet aktiviteter där vi människor själva aktiverar oss på något sätt, men undantaget djur. Så länge man inte kan garantera djurs välfärd, ska inte staten blanda sig i att dela ut bidrag för något vi gör med djur och kalla det friskvård för människor.

Jag vet att hästar också framgångsrikt används som terapi för människor, och det visar väl på vilken fantastisk förmåga hästar har att läka oss människor, men det ger oss fortfarande inte rätten att göra vad vi vill med dem.

Förhoppningsvis blir aldrig ridsport beviljat till friskvårdsbidrag, det är åtminstone min förhoppning så klent som djurskyddet bevisligen är för våra hästar idag, med tanke på det som bl a tidningen Cavallo rapporterar om.

 

 

Ett liv med hästar

Ett liv med hästar

Varför väljer man ett liv med hästar? För oss är det för att vi tycker om våra hästar, de är individer i våra liv, lika mycket som våra katter är. Hästarna är inga hagprydnader i den bemärkelsen att vi har dem för att de är flotta, men de får gärna gå i hagen och ha ett härligt liv, oavsett vad vi väljer att göra med dem. 🙂

När jag tar ut en häst från hagen är det för att jag vill spendera tid med just den hästen. Vad jag väljer att göra, beror på vad jag känner för och även vad jag tror att hästen känner för att göra. Jag försöker alltid få min häst på ett gott humör, och peppa honom (eller henne), få min häst att känna sig stoltare, tryggare, och som att den kan göra vad som helst här i världen. 🙂

Det är faktiskt inte ofta jag rider på min häst, antagligen för att det inte är vad som är viktigast för mig. Visst är det skoj att rida, men det beror på hur jag känner det inför dagen, om jag känner att hästen är med på att jag sitter upp på dess rygg. Distinguido är en häst som nog egentligen föredrar att tränas från marken, då är han minst besvärad. Han är så oerhört känslig för vikthjälper, och jag är inte den skickligaste ryttaren, det vet jag med mig. Roligast brukar vi faktiskt ha om jag jobbar honom från marken.

Gibson är lite feg av sig, så för honom handlar det om att stärka upp hans självförtroende. Han är en häst som gärna står still, men som jag tror mår bra av att röra på sig lite mer. Han är inte så gammal ännu, men vi har börjat att rida honom lite smått, jag har faktiskt mest låtit Erik rida medan jag instruerar från marken. Jag känner att jag har lättare att stötta ifrån marken, än vad Erik har. Gibsons självförtroende stärks ju mer olika saker han får prova på, och han blir också mer framåt och pigg på att själv ta för sig lite mer.

Erik tränar också Galileo lite smått. Galileo är lika vänlig som Distinguido men lite coolare. Han är också en väldigt kärvänlig häst som gärna tar kontakt. Jag tycker att kortet på Erik och Galileo visar tydligt på Gaileos personlighet, han lägger gärna huvudet på ens axel, och söker fysisk närhet. Han står avslappnat när man borstar honom, och njuter verkligen av borstningen.

Mr Pommeroy är oerhört arbetsvillig och motiverad liten kille. Han klurar snabbt ut vad han ska göra, och försöker göra det mer och mer och mer hela tiden, så man får se till att ha lite olika övningar redo för honom, men se upp så han inte blir för överambitiös. Han är liksom Gibson lite nervös av sig, men överkommer snabbt rädslan när man visar att det inte är något farligt.

Det är inte vad vi gör med våra hästar som är det viktigaste, utan att de växer mentalt utav det och att de uppskattar tillvaron med oss. Att bara gå ut och klia hästen i hagen kan vara lika givande som att ta ut och träna med den. När man väljer att träna sin häst tillkommer det att man verkligen är lyhörd för hästens små signaler om vad den tycker om träningen, för att hästen ska växa mentalt med träningen. 🙂

Högkänslig häst

Högkänslig häst

Jag följer den debatt som nu ofta är rådande på nätet gällande hästar och välfärd. Definitionen av välfärd är kanske olika beroende på vem man frågar, men för mig handlar det om att försöka ge hästen ett liv som innebär så lite stress som möjligt för den.

Hur det än är så har hästen inte själv valt att vara med oss, utan det är vi som har valt att vara med hästen och den funderingen tycker jag är intressant. När vi hanterar hästar är många saker så självklara för en del saker medan andra människor resonerar helt annorlunda. Ta bara detta allra enklaste som att ta hästen från hagen till stallet/ridbanan eller vad det nu kan handla om. Hur många kan ha sin häst lös mellan de två platserna och att hästen ändå följer med en? De flesta är nog i behov av grimma och grimskaft, tror jag, och jag är en av dem. Så, då är vi där, att vi måste ha något som fysiskt binder hästen till oss för att den ska stanna kvar hos oss. Fick hästen själv välja skulle den lämna oss redan där.

Av en händelse upptäckte jag för några år sedan att jag kunde löslongera Gloria på ridbanan och att hon ändå höll sig runt omkring mig. Jag hade inte tränat på det specifikt, men med min koordination av hjälper och rörelsemönster samt det tryck jag utövade/inte utövade på henne, så höll hon sig kvar på en volt runt omkring mig. Senare har jag kunnat göra sak även med Distinguido och Gibson, också utan att direkt träna på det, utan det har kommit på grund av olika orsaker. Gibson är en häst som gärna håller sig tätt intill en, och han är nyfiken på människor. Disto är det inte samma sak, då han i grunden är väldigt nervös och skygg av sig.

De allra senaste dagarna när jag lett hästarna till och från ridbanan har jag aktivt försökt att få behålla deras fokus så att jag inte behöver dra i grimskaftet för att få dem till mig. Jag är mer närvarande i nuet, där jag är, och uppmärksam på vad hästen gör, samt kallar på den innan repet sträcks. Det är intressant vilken skillnad detta gör och hur hästen svarar. Jag ska försöka fortsätta med detta, och försöka känna av hästen mer i denna situation. Hästen är ju ingen sak, utan en individ, och vilken annan individ uppskattar att bli dragen i? Om vi kan vara mer öppna för vilken individ det är vi har att göra med, och intressera oss för den individen som en vän, tror jag att vi kan få ett större utbyte av varandra.

När jag har talat med Bent om hur känslig Distinguido är, och vilken skillnad jag upplever i hans respons på mig jämfört med Titan, så har Bent menat på att man gör saker fysiskt med sin kropp och dessa små signaler uppfattar hästen. Idag funderade jag på det när jag red Disto, och jag tänkte att jag skulle prova hur känslig Disto verkligen är. Jag upplever det ofta som att Disto läser av mina tankar och idag fick jag verkligen en upplevelse av att han faktiskt gör det.

Jag red runt på ridbanan i trav, red lite skolor, ganska lugnt och avslappnat tempo. Jag funderade på att det inte var något värst vidare läge att galoppera eftersom det blåste och dragkedjan i min jacka var trasig så den skulle nog stå ut bakom mig som ett tält. Distinguido är ju väldigt känslig av sig, och jag ville inte försätta honom i en situation där han blev rädd, så galopp kändes inte som ett helt bra val idag. Direkt när jag tänkte på galopp, så kände jag hur Disto föreslog galopp. Eftersom jag inte hade tänkt att galoppera, så kan jag inte annat än säga att han måste ha uppfattat mina tankar! Eftersom han ändå verkade tycka att galopp vore en helt okej grej idag, så lät jag honom galoppera och han fattade rätt galopp av sig själv. Han blev heller inte rädd för min flaxande jacka. 🙂

Det här med perception är väldigt intressant, och jag tror att Disto med sitt väldigt känsliga sinne nog skulle kunna klassas som en högkänslig häst, som uppfattar det subtila, som förbigår de flesta. En HSP personlighet är en Highly Sensitive Person, och det skulle jag säga att Disto är. I alla lägen är han en reflektion av mig själv och omgivningens energi, det är något jag behöver tänka på.

Ridning som friskvård?

Ridning som friskvård?

Ridning som friskvård?

Lite då och då poppar det upp nyhetsartiklar om ridning som friskvård, och varför det inte är godkänt som sådant. Jag har funderat mycket på detta, och jag måste nog säga att jag inte tycker det är självklart att ridning ska klassas som friskvård.

Kanske är jag väldigt ovanlig som hästägare och är av denna åsikt, men anledningen till det är att vi utsätter en annan individ för något, som vi inte kan veta om det sker på acceptans av den individens villkor. Bara för att VI vill rida, kan vi inte förutsätta att hästen av fri vilja ställer upp på det. Vilket val har hästen, hur tolkar vi dess signaler, innan vi sitter upp och när vi väl är på hästryggen? Hur mår hästen av att vi sitter på dess rygg?

För inte så många dagar sedan läste jag en mycket intressant artikel om hästens smärtansikten, och det handlade om att vi behöver veta mer om vad hästen signalerar under ridning. Hur mycket smärta sänder hästen ut? Jag tycker att jag många gånger kan se hästar som ger ett negativt intryck under ridning, och över huvud taget under människans inflytande. Hästar i hagar ser generellt sett betydligt mindre bekymrade ut, i mina ögon.

Hur bemöter vi hästens signaler? Med vilken rätt bemöter vi dem så? Vi utsätter våra hästar för saker som för hästen egentligen är högst onaturligt, det tycker jag vi bör ha i minnet.

Rätt ofta cirkulerar det minst sagt obehagliga bilder på sporthästar på nätet. Det är hästar i ridning, körning, och andra sporter, där ögonen rullar, munnarna desperat försöker öppna sig, osv. År ut och år in accepterar de flesta av oss att det ser ut så här, hästen ska foga sig efter vår vilja, vi har tagit herraväldet över hästen.

Jag har tidigare sagt att jag gärna avstår min rätt till att rida (enligt lagen) om det samtidigt kan stoppa det utbredda utnyttjandet av hästar. Därför anser jag också att ridning som friskvård tål att ifrågasättas. Med vilken rätt får vi utsätta en annan individ för något, och få göra avdrag för det?

Jag tar inte ridning som något självklart, och ganska ofta funderar jag över med vilken rätt jag sätter mig upp på min häst. Vad kan vi göra för hästen från marken istället? Hur kan hästen tala om för oss om den vill eller inte vill bli riden? Ju mer jag funderar, ju mer tveksam blir jag, det är inte längre en enkel fråga.

Så länge man inte kan garantera hästens välfärd, så bör ridning/körning mm inte klassas som friskvård, anser jag. Det måhända vara friskvård för människan, men i många fall inte för hästen, det borde ju bevisas om inte annat av all skadehistorik, relaterad till ridning etc, på många hästar.

Det vore skillnad om man på riktigt bidrog till hästens välfärd, t ex byggde bättre hagar, etc, alltså utförde något fysiskt arbete som gör att hästen mår bättre. Då kunde det kanske klassas som friskvård.