Vikten av att träna regelbundet

Den här veckan har jag varit utomlands med jobbet och har därför inte kunnat träna Disto och Gibson. Hästar som Disto tenderar att bli mer nervösa när det gått en tid mellan träningspassen och idag märkte jag just detta. Först och främst i hagen när jag ska hämta honom, så märkte jag att han tycker min närvaro är jobbig.

På ridbanan fick jag jobba mycket med att få honom lugn och inte vara spänd och nervös, det var inte läge att rida idag. Vi gjorde en del TRT-övningar, med ljud och beröring, det var väldigt jobbigt tyckte Disto. 😉

Till slut hade han landat så pass mycket att jag kunde be honom om att göra saker i longeringen. Han kunde då trava långsamt med huvudet lågt och vara uppmärksam på mig. Ur det läget kunde jag be honom om några galoppsprång, som var just språng. Tanken är att kunna sätta ihop det här till en serie språng, så att man får galopp.

Disto har lätt för att bli spänd och nervös, så när jag ber honom att vinkla korset och samla sig, är det viktigt att han behåller avslappningen när jag inte ber om anspänning. I det här läget får han idag gå långsamt, även fastän det innebär att det inte blir samling på riktigt. I riktig samling vill jag komprimera energin och kunna släppa den framåt. Det läget vi hade idag var långsam galopp.

Dagar då Disto är lugn när jag hämtar honom i hagen, då kan jag jobba mer med samling och inte bara tänka avslappning och långsamt, för då har jag redan avslappningen på plats. 🙂

Ofta är det så att pass nummer ett, efter en tids uppehåll (dagar), är Disto väldigt spänd. Redan pass nummer två brukar vara mycket bättre, och pass nummer tre och fyra brukar vara ungefär som vanligt igen.

Här är en film från när vi har tränat kontinuerligt. 🙂

Frihetsdressyr

Jag har under många år varit fascinerad av hur Rebecca rider sina hästar inom frihetsdressyr. Jag tycker att hon får till en särskild rundhet på hästarna och att när de kommer upp högre i form så kommer bakbenen mer inunder dem väldigt fint.

För några helger sedan var Erik och jag och tittade på när Therese Granlund höll kurs i frihetsdressyr. Särskilt ett av ekipagen, Maria med sin islandshäst, fascinerade mig mycket, för där såg jag samma resultat som jag sett när Rebecca tränat sina hästar, dvs en högre, mer samlad form utan huvudlag, men ändå med en imponerande rundhet och bakben som trädde in lång under hästen.

Jag har ju tränat några lektioner för Rebecca, men det är många år sedan nu och med andra hästar än Distinguido. Jag minns inte mer än fragment av träningen då. Nu är det ju nästintill omöjligt att få plats hos dem i Hällekis, så jag får istället leta efter andra alternativ.

Jag frågade Maria ifall hon kunde tänka sig att ge mig och Disto några lektioner, och det kunde hon. Igår och idag har jag därför varit och tränat för Maria, och det känns jättebra. 🙂 Jag har liksom inte vetat exakt vad jag ska göra, hur jag ska göra och vad för resultat jag ska uppnå. Jag försökte förklara för Maria de svårigheter jag upplever med Distinguido, så att hon fick en inblick i ungefär vad jag har att brottas med. Om jag stöter på en svårighet, så vill jag lösa problemet, jag letar efter en lösning tills det fungerar. Det här med att hantera spända och nervösa hästar är något jag inte är van vid, och därför innebär det förstås svårigheter för mig. Det är en sak att hantera hästen från marken, men något helt annat att rida dem. Från marken kan man långsamt ändra sin position i förhållande till hästen och man kan snabbt byta position till en mer lämplig. När man rider, så sitter man på hästens rygg och där sitter man tills man hoppar av.

Så länge jag håller mig på marken kan jag få Distinguido att lugna sig, men uppsuttet blir han lätt spänd, det är något jag får jobba med hela tiden. Disto är också väldigt känslig i ryggen, han har ogillat alla bomsadlar jag provat på honom, det enda han känner sig bekväm med är sadlar utan hård bom eller ridpaddar.

Disto blir också lätt distraherad, och jag upplever det väldigt svårt att från ryggen återfå hans koncentration och lugn, från marken är det lättare.

Jag upplever att Disto lär sig väldigt fort och vill göra rätt, så ibland lurar man sig på att tro att han är avslappnad fastän han bara har kommit på rätt svar utan att man verkligen kommer åt hans psyke.

Jag fick hjälp av Maria både från marken, i hur jag ska tänka i några övningar är, men även uppsuttet. Just uppsuttet upplevde jag, som Maria uttryckte det, “magiskt” när polletten väl trillade ner hos Disto och jag kunde få honom att verkligen slappna av med mig på ryggen. Folk gick förbi utanför ridhuset under tiden jag red Disto och det fick honom att höja huvudet och börja bli nervös, men jag lyckades faktiskt riktigt bra med att få honom att stanna upp och ta det lugnt igen.

Eftersom Disto har så lätt för att gå med huvudet högt, så känner jag att jag verkligen behöver fokusera på att han håller sig rund i överlinjen och att han slappnar av. Det var riktigt roligt att uppleva vilken stor skillnad det kan vara. Nu blir det fortsatt att träna, träna och träna. 🙂

Distinguido-2015-12-07

Att ta sig till och från hästträningar – ett inlägg om lastträning

När Erik och jag köpte Titan var nästa inköp för oss en hästtransport. Att köpa oss en hästtransport ansåg vi nämligen vara nödvändigt för att kunna ta oss till de tränare vi ville träna för.

När hästtransporten var inköpt började nästa utmaning, och det var att lastträna Titan. Titan kom nämligen mycket snart underfund med att det inte var så värst kul att gå in i lådan, och det föranledde att vi fick förkovra oss i konsten att lastträna en häst. 🙂

Titan visade sig vara en individ som inte var rädd, utan bara bestämd i sina åsikter och de bestod i att han inte hade den minsta lust att kliva in i hästtransporten. Han stannade helt sonika utanför och det gick inte med några medel att övertala honom att kliva in i hästtransporten, om ens upp på lämmen. Genom vår då nyfunna vänskap Liv fick vi hjälp med hur vi skulle göra för att ta det mentala kommandot över Titan, hur vi skulle vara smartare än honom.

Knepet bestod i att ta kommandot över Titans hovar, för där Titans hovar befann sig, där befann sig även resten av Titan. Hur många har inte varit med om att hästen “nästan” går in i transporten, det är bara de där bakhovarna som dröjer sig kvar på lämmen, eller till och med den där enstaka bakhoven som dröjer sig kvar så pass mycket att dörren bakom hästen inte går att stänga? Vi har åtminstone varit det. 😉

Sagt och gjort, vi lärde oss att bemästra konsten i att exakt kunna placera Titans hovar, och detta fungerade bra utom när det var skarpt läge. När vi verkligen skulle åka, och inte bara träna, då steg nämligen nervositeten och Titan var då inte alls lika lätt att lasta som när vi bara tränade. 🙁 Han kände av vår nervositet och senare även frustration.

Det gick en tid innan vi även lärde oss bemästra våra känslor inför lastningssituationer, men när vi bättre lärt oss ta kontroll över detta, lärde vi oss att man genom sin energinivå kan påverka hästen.

Titan kunde vara helt lugn, men ändå tjurigt sätta sig på tvären när vi väl skulle åka. Genom att ge honom två alternativ, att som nummer ett gå in i transporten, eller nummer två få det jobbigt genom att tvingas röra på sig, så lärde han sig till slut att det var enklare att kliva in i transporten. 🙂

Efter att vi kommit över denna mentala spärr blev Titan oerhört lättlastad och jag har sedan dess kunnat skicka in honom i transporten. Nu för tiden springer han nästan in i transporten när han får syn på den. Han har öronen framåt och kliver glatt på. Att sedan köra honom har aldrig varit några problem, han står lugnt och stadigt i transporten och har alltid kunnat koppla av där inne. När han kliver ut på det nya stället tittar han sig intresserat omkring och kommer direkt till ro när han släpps in i en box och får äta lite hö.

Ju fler hästar vi haft i vår ägo, ju mer har vi lärt oss om lastning. Alla hästar är inte som Titan, en del är rädda och/eller mycket nervösa inför en lastningssituation, och en del blir rent upproriska när de ställs framför en transport.

Att kunna lasta en häst handlar om ett förtroende mellan häst och människa, och hur väl mentalt förberedda båda är inför en lastningssituation. Ju skickligare hästmänniska man är, ju lättare kan man läsa av olika hästar och veta vad som behövs i just den situationen. Erik och jag är inga fullfjädrade lastningsexperter, men en del har vi lärt oss genom åren. Titan var istadig, Perla lydig men nervös, Distinguido lydig men rädd/nervös/introvert. Dessa tre hästar har vi framgångsrikt lärt oss att lasta, även fastän de har varit olika i den sitautionen.

Gibson har vi detta år börjat att lastträna, vi har tränat ett tiotal gånger med honom nu. Innan vi började träna med honom har han åkt transport två gånger tidigare i sitt liv, vad vi vet. En gång från uppfödaren till vår bekant som köpte honom, och sedan från vår bekant hem till oss. Den gången han åkte till oss blev han nervös så snart hans dåvarande matte försvann ur bild och han ville inte stå kvar utan henne, men när han fick in sin kompis i transporten åkte de två hem till oss tillsammans. Det är allt vi vet om Gibsons tidigare erfarenheter av att åka transport.

Gibson har visat sig vara nyfiken, men samtidigt rädd och han får nästan panik i mentalt jobbiga situationer. Att få honom att gå in i transporten gick ganska snabbt då han var nyfiken och gärna tog emot godsaker inne i transporten, men så snart vi började stänga dörrarna bakom honom och även lämmen så blev han nästintill panikslagen, då hjälpte inget för att lugna honom. Vi insåg raskt att vi skulle få backa några steg och gå mycket varsamt fram med Gibson.

Jag vill att Gibson ska kunna stå kvar i spiltan även fastän man inte stängt bakom honom och även fastän man inte står framme vid hans huvud och håller kvar honom där inne. Senast vi lasttränade Gibson kunde han kliva in i spiltan både framlänges och baklänges. 🙂 Han kunde stå kvar i spiltan fastän jag stod bredvid honom/vid hans bakdel och jag kunde även få honom att gå framåt igen om han började backa när jag stod vid hans bakdel. Jag kunde skicka inom hon i transporten efter lite övning.

Han stod till sist lugnt och stilla kvar, även fastän han var lite fundersam till varför han egentligen behövde göra det. 🙂 När han hade stått så en stund och vi även upprepat detta några gånger, bestämde jag att det var dags att stänga dörrarna bakom Gibson. Med dem stängda bakom sig stod han fortfarande stilla kvar och jag bad då Erik att röra sig runt transporten, upp på lämmen och greja lite som man brukar kunna göra när man lastar en häst. Gibson stod fortfarande kvar, även om han lyssnade och tittade lite bakåt. Han verkade hantera situationen med ett helt annat lugn än den första gången vi provade att stänga bakom honom. Han var fortfarande inte helt bekväm, men han reagerade nu med ca 20% oro jämfört med 95% förut. När vi öppnade dörrarna kunde Erik mocka ut bakom Gibson och han stod ändå kvar, även fast jag fick påminna honom lite grand om det. När Erik var klar fick Gibson till slut backa ut.

När Gibson reagerar ännu mindre på att dörrarna bakom stängs, kommer vi gå vidare med att stänga lämmen bakom honom och när han behåller lugnet även med lämmen stängd bakom och ljud utanför, då som först kommer vi att stänga de övre luckorna bakom honom. Med Gibson tar nog lastträningen allra mest tid i förberedelser innan själva transporten kan ske, av de hästar vi hittills tränat och även hjälpt till med att träna. Han har lätt för att bli väldigt stressad och då blir han knappt inte kontaktbar. Han måste tänka för att han ska kunna påverkas.

Min tanke är också att kunna placera Titan bredvid Gibson när Gibson är mer bekväm med lastningen och när tiden är mogen ska de två få börja åka små rundor ihop. Titan är som en filbunke och hans lugn smittar av sig på andra hästar, så att placera honom bredvid en nervös häst brukar ha en lugnande effekt.

Alla hästar är olika, men det är alltid roligt när man hittar lösningen på ett problem och det börjar gå bättre. Gibson kommer helt säkert bli en bra åkare, även om han behöver lite tid på sig. 🙂

Galileo_last_2015-09-07 11.46.05

Träning med Gibson idag

Gibson är 3 år i år, ännu flera år kvar tills han är färdigvuxen, så hans inridning får vänta. Vi kan vänja honom vid sadel och andra grejor, men själva ridningen och även akademisk träning får vänta. Det jag kommer lägga fokus på med honom är att trygghetsträna honom och vänja honom vid olika saker. Han är en ganska feg häst, och blir han rädd för något springer han helst iväg istället för att vänta och titta. Detta är en egenskap som kan vara bra i vilt tillstånd, men tillsammans med människor är det mindre bra.

När Erik igår släpade fram pallen (som hästarna får kliva upp på) blev Gibson väldigt rädd för ljudet av detta och även åsynen. När Erik lade ner pallen var Gibson fortfarande väldigt upprörd och när jag bad honom att kliva upp på pallen kunde han inte tänka. Han kunde kliva upp med framhovarna på den, men helst inte med alla fyra hovar samtidigt. Gibson visar inte alltid tydligt när han är stressad, men känner man honom vet man när han är det. Han är en smart häst, så när han inte kan göra sådant som han annars kan, tänker han inte utan reagerar.

Idag brydde vi oss inte om pallen i början, utan jag longerade Gibson. Jag försöker då be honom att hålla sig böjd kring mig på slack lina, även fast jag använder repgrimma och repgrimskaft, principen är densamma. När jag tar i grimskaftet petar jag samtidigt med sticken strax bakom hans armbåge, i skänkelläget, och ber honom böja sig kring mig. Får jag ett uns av rätt reaktion släpper jag efter i linan och tar bort sticken. På det här viset jobbar jag både i skritt och trav med Gibson.

Gibson var väldigt duktig och skrittade och travade fint på volten. Han har en tendens att vika sig i halsen i höger varv och falla ut på vänster bog, det gäller då att försöka undvika dra i repet och istället driva honom framåt så att han rätar ut sig.

Eftersom det kändes så fint passade jag på att be om galopp. När jag ber om galopp på en häst som inte har det befäst i longeringen, ber jag alltid om galopp just när hästen kommit in på den stängda delen av volten och jag ser till att linan då är slack. Så snart jag får ett, ett par, språng i galopp berömmer jag, fångar upp hästen, och tar honom till mig i mitten av volten där hästen får stanna upp för att få godis och beröm. 🙂 Med detta vill jag att hästen i varje ögonblick ska ha en tanke på att komma in till mig i mitten, den ska ha fokus på mig och vilja komma till mig. Oftast när man börjar lära en häst att fatta galopp, blir den rädd och tror att man börjar jaga den bort ifrån sig. Det är då viktigt att förstärka galoppsprången med något positivt och har hästen en önskan om att komma till en, blir det heller inte lika lätt så att hästen drar utåt i volten.

Gibson är som sagt en väldigt ängslig häst med stark flyktinstinkt, så han upplever det verkligen som att man jagar honom när man driver honom framåt. Gloria var likadan minns jag när jag försökte lära henne att fatta galopp i volten, hon hade inte så mycket egen motor och hon reagerade då instinktivt med att tänka flykt när jag bad henne om galopp de första gångerna.

Det gäller att inte vilja för mycket och att se till att hästen verkligen uppmärksammar en när man ber den att komma till en i mitten. Får man bara ett par, tre galoppsprång så har man gott om tid på sig att få hästen lugnare och ta kontakt med en.

Sådär håller jag alltså på några träningstillfällen (beroende på hur snabbt hästen lär sig), ber hästen om några få galoppsprång och förstärker det med beröm och godis. När jag känner mig säker på att hästen inte springer av rädsla/i flykt, då kan jag våga invänta några fler språng för att fånga upp hästen. Successivt kommer antalet språng att utökas och så småningom kommer hästen kunna galoppera på en volt, på slack lina, utan att dra utåt och ha fokus på sin människa i mitten av volten. 🙂

Efter att Gibson idag galopperat några språng i varje varv lät jag honom avslutningsvis trava utan att be honom fatta galopp. Jag märkte då att han väntade på att jag skulle ge honom signalen för att galoppera, han tog kontakt med mig och höll sig runt mig, fastän linan var lång och frågade om han inte skulle galoppera. Då, bad jag honom en sista gång om galopp och han var då väl förberedd och fattade galopp sansat och energiskt och höll sig runt mig på slack lina, tills jag fångade upp honom just när han kommit ut på den öppna delen av volten, och bad honom komma till mig. Där avslutade vi för dagen. 🙂

Det sista vi gjorde var att gå fram till pallen och den klev nu Gibson upp på tryggt och självsäkert, ett mycket bra kvitto på att han faktiskt var mentalt lugn. 🙂

Gibson_2015-05-24_16.43.21