Ridsport som friskvård?

Ridsport som friskvård?

Ett ämne som diskuterats ganska mycket är att många inom hästsporten vill att ridsport ska klassas som friskvård, så att man kan få friskvårdsbidrag för ridning. Detta är faktiskt något jag är emot, för jag tycker inte att vår friskvård ska inkludera att vi får nyttja ett djur för våra syften.

Agility/hundträning är också undantaget friskvårdsbidrag, och det tycker jag är lika rätt, liksom all annan form av träning som inkluderar djur borde vara.

I dagarna har det åter igen varit stormigt gällande hästar utnyttjade i ridsportens namn. Till och med den stora tyska tidningen Cavallo har nu artikel om utnyttjade hästar i ridsport. Hur kan vi ens tänka oss tanken att få bidrag för att ägna oss åt något sådant här? Det vore ju att legalisera utnyttjandet av hästar ännu mer. Finns det någon som tycker att bilden nedan utstrålar en harmonisk häst? Är det så här vi vill se hästar, är det normalt och accepterat?

En inte ovanlig syn när det gäller dressyrhästar.

Till viss del har kanske vindarna börjat vända, för nu börjar fler hästtidningar att skriva om vad många av oss bedrövat har sett på tävlingsområden och på anläggningar. Våldet mot hästar har blivit normaliserat och folk kan inte skilja på harmoni och disharmoni mellan häst och ryttare.

Frågan är med vilken rätt vi över huvud taget rider på hästar? Hur vet vi att hästen är okej med att vi rider på den och var går gränsen för vad vi får göra med den? Bara för att den inte kastar av oss, innebär det inte att den trivs med vad vi gör. Ofta ser jag också ett förlöjligande och ifrågasättande av de som vågar bryta normen, som väljer att rida bettlöst, bomlösa sadlar eller barbacka, som väljer att ha sina hästar barfota, som har sina hästar på lösdrift, som enbart fodrar sina hästar med grovfoder samt mineraler/vitaminer. Många av dessa personer har lyssnat på hästen och känt av vad den trivs bäst med, som är lyhörd för hästens små signaler och valt bort det ena eller det andra. Man ser på deras hästars ögon att de utstrålar lugn och harmoni.

Det är klart att det antagligen finns hästar som inte har något emot att ridas på rimliga villkor, men likväl skulle de förmodligen tycka att livet vore fantastiskt i en flock där de blir stimulerade.

Vi kan inte hävda att vi har rätt att rida på hästen bara för att vi sörjer för dess överlevnad, vilda hästar har klarat sig bra utan människan, men i takt med att människan tränger sig på all natur, finns det inte många platser för vilda hästar att leva på. Om vi verkligen tycker om hästen som djur, då borde vi ändå respektera hästens natur, och egentligen bara kunna vara nöjda med att ha dem som stora husdjur, utan något krav på motprestation. Det är egentligen det mest logiska.

De människor som tycker att det är roligt att rida; är det då ridningen som är huvudsaken, eller har man fortfarande häst fastän man inte kan rida på den?

Friskvårdsbidrag tycker jag ska vara förbehållet aktiviteter där vi människor själva aktiverar oss på något sätt, men undantaget djur. Så länge man inte kan garantera djurs välfärd, ska inte staten blanda sig i att dela ut bidrag för något vi gör med djur och kalla det friskvård för människor.

Jag vet att hästar också framgångsrikt används som terapi för människor, och det visar väl på vilken fantastisk förmåga hästar har att läka oss människor, men det ger oss fortfarande inte rätten att göra vad vi vill med dem.

Förhoppningsvis blir aldrig ridsport beviljat till friskvårdsbidrag, det är åtminstone min förhoppning så klent som djurskyddet bevisligen är för våra hästar idag, med tanke på det som bl a tidningen Cavallo rapporterar om.

 

 

Korrekt piaff

Korrekt piaff

”Dressyren är till för hästen, hästen är inte till för dressyren” finns det ett välbekant uttryck som lyder. Detta innebär att den träning vi ger hästen, ska vara stärkande för hästen. Liksom när vi tränar vår egen kropp, är det viktigt att träna på rätt sätt, så att rörelsen bygger upp vår kropp istället för bryter ner den. Ett exempel på detta är när vi t ex lyfter tunga saker. Om vi sätter oss ned på huk och håller ryggen rak, och därefter använder vår muskelstyrka i benen vid det tunga lyftet, stärker vi vår benmuskulatur och skonar samtidigt våra ligament i ryggen. Om vi istället böjer på ryggen och håller benen nästintill raka och därefter lyfter det tunga föremålet genom att räta upp ryggen, frestar detta på våra ligament i ryggen, vi får ont i ryggen om vi ständigt lyfter på detta vis.

Om vi nu tänker oss piaff som detta tunga lyft, så finns det fysikaliska förutsättningar för hur denna piaff ska vara stärkande för hästen, och när den är nedbrytande. Häromveckan såg jag ett klipp på Facebook där någon hade filmat en häst i vad som kallades piaff. Klippet var i slow motion, så det gavs rikligt med möjligheter att iaktta exakt hur hästen utförde rörelsen. I mångas ögon var detta kanhända piaff, men det jag såg var annorlunda. I denna rörelse rörde sig hästen diagonalt på stället, men det som skedde var att den i varje viktbärande sekvens på bakbenen rätade ut det belastade bakbenets leder, och drog ihop det andra bakbenet i luften. Skulle man titta på det i normal filmhastighet, så skulle det nog se ut som så att hästen studsade mycket på sina bakben. Frambenen lyftes från marken, men det var mycket mer rörelse i bakbenen.

I en korrekt piaff ska det viktbärande bakbenets leder vinklas och detta leder till att det andra bakbenet som är i luften, inte får plats och därför måste hästen dra ihop det en aning. Piaff har inte så mycket schvung, om man t ex jämför med en passage. Någon sade en gång att om hästen piafferar korrekt, ska man kunna ställa ett vattenglas på dess kors, och vattenglaset ska stå kvar där utan att det välter, eller skvimpar ut vatten.

När det viktbärande bakbenet vinklas, får det samma effekt på hästens bakbensmuskulatur, som när vi lyfter en tung låda med rak rygg och böjer på benen istället. En korrekt utförd piaff gör hästen starkare, men en felaktigt utförd belastar leder och ligament på ett negativt sätt. Det går lite grand att jämföra med när vi springer i uppförsbacke – sätter i benen med vinklade leder i marken, eller springer i nedförsbacke – sätter i benen med utsträckta leder i marken. Vad stärker oss mest? Vad sliter på oss mest?

Jag letade efter filmer på korrekt piaff, men det var svårt att hitta några. Nog för att de finns, men det går inte genom sökkriterier hitta korrekt piaff och felaktig piaff. Jag vet att det finns filmer på bra piff på nätet, men jag kunde inte hitta dem nu.

En av de bilder som jag hittade och tycker visar en bra piaff, är första bilden på andra raden här:

http://www.artisticdressage.com/tony_photos.html

”Piaffe in-hand with Thomas Ritter. Photo by Shana Ritter; November 2008.”

Hästens bakben kliver in mot hästens tyngdpunkt, det viktbärande bakbenet har vinklade leder, bakbenet i luften är endast lätt lyft från marken. Det viktbärande frambenet är rakt, lutar inte in under hästen, frambenet i luften har en underarm som har samma vinkel som bakbenet i luftens skena. Hästens nacke är högsta punkt.

Vi behöver förstå när det vi får hästen starkare, och när det blir fel. Om vi gör fel, och inte förstår det, kommer det leda till ett ökat slitage på hästen, och den bygger inte upp sin styrka utan bryts ned istället. En piaff är inget självändamål, utan en naturlig del i hästens utbildningsskala. Ju starkare vi kan göra hästen i dess bakdel, desto mer kan vi få den att avlasta sin framdel, och åtminstone vara i bättre balans med oss på ryggen.

Ridning som friskvård?

Ridning som friskvård?

Ridning som friskvård?

Lite då och då poppar det upp nyhetsartiklar om ridning som friskvård, och varför det inte är godkänt som sådant. Jag har funderat mycket på detta, och jag måste nog säga att jag inte tycker det är självklart att ridning ska klassas som friskvård.

Kanske är jag väldigt ovanlig som hästägare och är av denna åsikt, men anledningen till det är att vi utsätter en annan individ för något, som vi inte kan veta om det sker på acceptans av den individens villkor. Bara för att VI vill rida, kan vi inte förutsätta att hästen av fri vilja ställer upp på det. Vilket val har hästen, hur tolkar vi dess signaler, innan vi sitter upp och när vi väl är på hästryggen? Hur mår hästen av att vi sitter på dess rygg?

För inte så många dagar sedan läste jag en mycket intressant artikel om hästens smärtansikten, och det handlade om att vi behöver veta mer om vad hästen signalerar under ridning. Hur mycket smärta sänder hästen ut? Jag tycker att jag många gånger kan se hästar som ger ett negativt intryck under ridning, och över huvud taget under människans inflytande. Hästar i hagar ser generellt sett betydligt mindre bekymrade ut, i mina ögon.

Hur bemöter vi hästens signaler? Med vilken rätt bemöter vi dem så? Vi utsätter våra hästar för saker som för hästen egentligen är högst onaturligt, det tycker jag vi bör ha i minnet.

Rätt ofta cirkulerar det minst sagt obehagliga bilder på sporthästar på nätet. Det är hästar i ridning, körning, och andra sporter, där ögonen rullar, munnarna desperat försöker öppna sig, osv. År ut och år in accepterar de flesta av oss att det ser ut så här, hästen ska foga sig efter vår vilja, vi har tagit herraväldet över hästen.

Jag har tidigare sagt att jag gärna avstår min rätt till att rida (enligt lagen) om det samtidigt kan stoppa det utbredda utnyttjandet av hästar. Därför anser jag också att ridning som friskvård tål att ifrågasättas. Med vilken rätt får vi utsätta en annan individ för något, och få göra avdrag för det?

Jag tar inte ridning som något självklart, och ganska ofta funderar jag över med vilken rätt jag sätter mig upp på min häst. Vad kan vi göra för hästen från marken istället? Hur kan hästen tala om för oss om den vill eller inte vill bli riden? Ju mer jag funderar, ju mer tveksam blir jag, det är inte längre en enkel fråga.

Så länge man inte kan garantera hästens välfärd, så bör ridning/körning mm inte klassas som friskvård, anser jag. Det måhända vara friskvård för människan, men i många fall inte för hästen, det borde ju bevisas om inte annat av all skadehistorik, relaterad till ridning etc, på många hästar.

Det vore skillnad om man på riktigt bidrog till hästens välfärd, t ex byggde bättre hagar, etc, alltså utförde något fysiskt arbete som gör att hästen mår bättre. Då kunde det kanske klassas som friskvård.

Snö, snö och åter snö

Snö, snö och åter snö

Igår snöade det nästan hela dagen och detta gjorde vägarna omkring oss i stort sett nästan omöjliga att ta sig fram på, åtminstone med hästtransport. För tillfället är vi därför hänvisade till hästträning hemma på ridbanan.

Min vana trogen började jag med grimma och grimskaft, kollade att han kunde böja sig i bålen och sträcka huvud hals framåt/nedåt i avslappning. Vi finlirar lite med exakt hur han ska placera sina bakben. I grund och botten sticker höger bog och vänster bak ut, så vi försöker få hans bakben rakriktade under honom och därmed bogen på plats. I vänster varv fokus på öppna och få lyft i höger bog, i avslappning. I vänster sluta försöka behålla avslappning och lugn och få ytter bak inunder utan att samtidigt tappa ut vänster bak. Det gäller alltså att hålla kvar bröstkorgens rotation och vänster bak att gå framåt och lägga vikt på det. I höger varv går öppnan fint, men där försöker vi få med vänster bak i sluta och behålla kvar vänster bog på spåret och samtidigt slappna av så det blir lugna, fina steg. 🙂

Jag märker att eftersom jag har korta ben och Distinguido har långa, så är det svårt för honom att kliva med långa avslappnade kliv, tempot blir liksom för långsamt då. Jag får träna mig på att kunna kliva avslappnat men med lite större kliv, så att Disto får plats. Han blir frustrerad när jag går framför honom och blockerar hans väg, märker jag.

I longeringen på volten verkade han obekymrad och skrittade fint. Det blir svårare med att få en korrekt böjning framförallt i höger varv, så jag får försöka be om en aning mer böjning i bålen och samtidigt ha koll på ställning i nacken inåt och att han tar inner höft framåt och nedåt och kan belasta det benet med lite mer böjning i lederna.

När jag ber om sluta i trav vill Disto gärna bli mer energisk, så vi jobbar på att han kan behålla avslappning framåt/nedåt i sluta även i trav. Undvika att slutan alltid blir samlande, och kunna utföra den rent tekniskt i avslappning.

Vi tog några språng i galopp också. Höger galopp går ganska lätt, medan vänster är svårare. Jag får be om lite sluta, lite böjning i bålen och lite samling innan fattningen, så blir fattningen bättre.

Jag håller ju på att försöka finna ut vilket bett Distinguido trivs bäst med. Han är ju en väldigt känslig häst, och egentligen vill han väl inte ha något bett alls om han får välja. Saken är den att han inte är jätteförtjust i bettlöst heller alla gånger, eftersom han väldigt lätt irriteras av tryck där en nosgrimma sitter. Idag provade jag ett bett som jag ofta hade på Titan, ett tredelat bett med parerstänger. Att bara ha det i munnen brydde sig Disto inte något vidare om, men när jag började plocka lite med tyglarna verkade han bli irriterad på allt skrot runtomkring. Han är inte jätteförtjust i parerstänger, kedjor eller annat runt omkring munnen, men nu tänker jag att han får vänja sig lite. Oavsett vad jag presenterar för honom så är han inte så förtjust i förslagen. Han är känslig, och det är liksom oundvikligt för mig att aldrig inverka med huvudlaget.

Med tränset på gick vi på volten, jag på hans innersida. Jag tränade på att använda spöet som en innerskänkel, för att kunna använda det även när jag går på hans utsida. Jag provade att gå på utsidan en stund, men jag är kort och Disto är hög och jag märkte att han inte förstod inner spöhjälp, så jag gick över på insidan istället. Sedan tränade vi tekniskt på att han skulle förstå spöet som en skänkel. Jag använde det ömsom som en innerskänkel och ömsom som en ytterskänkel.

Vid ett tillfälle lade jag till spöet lite för tidigt, och då kom Disto genast upp i trav. Jag provade därför att ändra timingen på spöet och tränade på så vis travupptagningar. Här märkte jag genast åter igen att Disto har långa ben och jag korta, det medför att han får trava antingen långsamt, eller mer samlat. Jag försökte kliva på så gott jag kunde, men det är svårt att hinna med. Det viktiga är att han förstår mig och jag kan förstå hur han uppfattar situationen. På det stora taget gick det fint idag, tycker jag. 🙂

Träning med Gibson och fundering på skolorna öppna och sluta

Träning med Gibson och fundering på skolorna öppna och sluta

I år blir Gibson 5 år, och det kanske närmar sig att kunna rida honom i skritt, trav och galopp under året. Än så länge har jag bara suttit på honom i skritt och trav på volten, med Erik som longör, och jobbat lite smått på styrbarheten genom att vända in genom volten i skritt. Det är dock bara en handfull gånger som jag har gjort detta med honom, huvudsakligen har jag tränat honom i markarbete och longering, skutt över lite bommar och så. 🙂

Innan jag börjar träna hästen har jag tänkt ut ungefär vad jag ska göra med den, men ibland ändrar jag mig under passet. Idag hade jag tänkt att använda kapson, longerlina och dressyrspö, men som jag oftast gör började jag att jobba Gibson i grimma och grimskaft.

Det första jag kollade av med honom var att han kunde följa mig på volten, och böja sig kring spöet i sadelgjordsläget. Jag ville också se om han kunde ta inner bak längre inunder sig och mot öppnaposition. De senaste träningspassen har jag tränat extra mycket på sluta, och när Gibson gjort som jag önskat, har jag förstärkt med ett tydligt braaa! och en godis. 🙂 Det här har nu gjort att Gibson när som helst vill göra sluta, eller som det är för honom: gå på snedden med bakdelen innanför spåret. Lite förvirrande är det nog för honom när jag nu inte vill ha sluta, utan öppna. Det hjälpte liksom inte hur mycket på snedden Gibson gick, han fick inget beröm-ord och godis för det. 😉

Gibson är en väldigt smart häst, som tänker mycket. Han är social och vill gärna vara med människor och han är som en Cocker Spaniel när det kommer till godis, han gör nästan vad som helst för en godis och han visar gärna upp sina trick närhelst han får tillfälle. Hans favorit är att lyfta ena frambenet (jag tror det är den första övningen han fick lära sig), den gör han så fort man står bredvid honom och han vill ha en godis, han lyfter då frambenet och sneglar lite på en, i hopp om en munsbit. 🙂

Nåväl, Gibson undrade lite vad jag ville när han så fint visade upp sin färdighet att gå på snedden, men till slut sträckte han in inner bak mer mot tyngdpunkten och så fick han uppmuntran och en godis för det.

För att få Gibson att stretcha lite mer, fick han också böja sig ganska mycket genom kroppen på en mindre volt. Jag ville se att han kunde sträcka sina bakben inunder sig mot tyngdpunkten, och ta dem åt sidan. På denna volt fick han också korsa sina framben, så att han flyttade inner fram framför och förbi ytter fram. Min önskan är att hans inre benpar ska sträcka sig framför och förbi andra sidans benpar, så att muskelfibrerna kan mjukas upp. Gibson fick ömsom gå på en volt, ömsom på ett rakare spår. Jag vill inte känna att han varken lägger sig på framåt, eller driver iväg åt sidan. Känner jag att han går framåt för mycket får han gå på lite rakare spår så att hans framdel bromsas upp utan att han ramlar ut åt sidan för mycket.

Jag växlade mellan detta, och att låta honom följa volten och att spåra på den. I varvbytena fick han vända in genom volten och jag ville då se att han tog med sig ytter fram och korsade det framför och förbi det inre frambenet. Allt detta för att se hur hans olika ben hängde med i de olika övningarna, vad som var svårt och vad som var lätt.

När jag kände att han kunde ta inner bak väl mot inner fram och även mer mot sin tyngdpunkt övergick jag till att longera honom. Han fick fortsätta att sträcka inner bak framåt, men jag lade även till slutan här. Eftersom Gibson är så snabbtänkt så gäller det verkligen att vara precis med sina hjälper och berömma i exakt rätt ögonblick. Jag fortsatte nu att uppmana honom med slutahjälpen tills han tog ytter bak mer mot sin tyngdpunkt och inte fullt lika mycket åt sidan. Efter några upprepningar gick det ganska fint. 🙂

Gibson fick sedan växla mellan öppna, sluta och lite lätt samling på volten i skritt och trav, och han gjorde det riktigt duktigt! 🙂

Nu till min fundering kring öppna och sluta. När hästen förstår hjälpgivningen för dessa övningar, kan man använda hjälperna för att placera hästen lite bättre. Det fyller inte något egentligt syfte att bara göra övningen öppna eller sluta, utan att den förbättrar något hos hästen. Det vi önskar är att kunna rikta hästens kraft från bakdelen mer mot sin egen tyngdpunkt. Om vi kan få hästen att behålla överlinjen lång och jobba in sina båda bakben mot tyngdpunkten, får hästen möjlighet att omfördela mer vikt till sin bakdel och mindre på sin framdel. Vi får med detta bakdelens och underlinjens muskulatur att bli starkare och därmed orka ta över vikt från framdelen.

Om inte öppnan och slutan används till något som stärker upp hästen, så kommer det ofta leda till att hästen rent tekniskt placerar sig i dessa positioner, men inte mycket styrketräning uppnås. Om man rider öppna på volt, så går hästens framdel på en något mindre volt, medan bakdelen går på ett större voltspår. Bakbenen behöver alltså färdas en längre sträcka för att komma runt ett varv på volten, än vad frambenen behöver. I en korrekt öppna är hästen böjd inåt, bröstkorgen har roterat nedåt på hästens innersida, och uppåt på hästens yttersida. En korrekt öppna ska åstadkomma att hästen får mer lyft i ytter bog, och tittar man därför på öppnan i trav på volt, så borde inner bak ta i marken samtidigt, eller något före ytter fram.

Tittar man på övningen sluta på volt, så ska hästen fortsatt vara böjd inåt, bröstkorgen roterad nedåt på hästens insida och uppåt på hästens yttersida. Hästens bakdel rör sig på ett mindre voltspår, och hästens framdel på ett större. Framdelen har alltså en längre väg att gå på volten. I en korrekt sluta ska hästens ytter bak sträckas mot tyngdpunkten och skapa ett lyft i inner bog. Om man inte får ett lyft i inner bog, som åstadkoms av att hästens yttre bak sträcks fram och skapar lyftet i hästens innerbog, så kommer inner fram att ta i marken före ytter bak, i sluta på volt i trav. Detta fenomen har jag ofta sett och känt. Jag känner att jag därför nog vill passa mig för att rida sluta på volt, utan om jag gör det är det en kort stund och med mer samling. Jag rider hellre en piruett så att jag får med mig båda frambenen och därmed också lättare kan känna om hästen har lyft i innerbogen.

Öppnan är en lösgörande övning, och slutan är en samlande. Kan svårigheterna i slutan ligga i att hästen inte har tillräckligt mycket samling och styrka i bakdelen för att kunna få lyft i inner bog? Tilläggas bör att jag inte har sett så mycket videos på sluta i trav på volt, utan det är mest på raka spår. Ser man sluta på volt, eller “tagen bakdel”, så är det oftast i galopp.

Med Gibson kommer jag nu att koncentrera mig mer på att rikta bakbenen mot hans tyngdpunkt, och jobba mer med nyanserna i skritt, halt, trav och galopp, än att träna specifikt på vissa övningar. 🙂

Ryttarens sits

Vintern gör att träningen med hästar blir lite tyngre. Ridbanan är frusen eller täckt av is allt som oftast. I avsaknad av ridhus blir det antingen ingen träning alls, eller så får vi lasta och åka till ett ridhus.

Det ridhus vi förr om åren åkt till är ganska fullbelagt, och det har gjort att vi fått vara där ganska sent på kvällen för att trängseln inte ska bli alltför stor. Nu har vi dock fått tips om och möjlighet att åka och träna i ett annat ridhus, som inte verkar lika fullbelagt, och där har vi nu varit ett par gånger! 🙂

Distinguido är en helt fantastisk pojke, bara han förstår vad jag menar så gör han allt vad han kan för att göra det! 🙂 Dessa två gånger har jag longerat honom, jag tänker att jag vill vara på marken för att han ska känna sig lite tryggare, och för att jag bättre ska kunna se hans ansiktsuttryck. Nu när träningen varit högst sporadisk en tid, så blir hans medfödda skevhet lite mer påmind. Höger bog åker ut lite mer och han tappar lättare ut vänster bak från kroppen.

En nackdel med att träna hästen från marken är att man inte kan använda sitsen till att formge hästen, man får klara sig utan den. När jag tränade för Bent i somras märkte jag väldigt stor effekt av hur jag använde min sits. Disto har lätt för att bli spänd, och om jag då spänner mig och inte tänker på hur jag använder sitsen, går han lätt in i passtaktig skritt. Det här fenomenet gör sig nu också påmint när jag jobbar honom från marken, jag får passa mig noga för att inte be honom att samla sig, och korta upp sig mer än vad han kan slappna av. Tappar han avslappningen, tappar han också den rena skritten. Det är oerhört viktigt med avslappning hos hästen, och förstås även ryttaren, i allt man gör.

Mr Pommeroy

Mr Pommeroy

Under natten mot idag föll snön, så vi möttes av ett vitt, om än tunt, täcke på marken imorse. Solens strålar letade sig fram, och vi fick för ovanlighetens skull därför två vackra dagar i rad, härligt!

Efter att de nödvändiga stallsysslorna var avklarade bet kylan i våra kinder och genom våra kläder, men istället för att gå in och värma oss, vilket var verkligt lockande, tog Erik ut Mr Pommeroy en liten stund på ridbanan. 🙂 Turligt nog var kylan så mild att gruset på ridbanan inte var fruset, och den kändes därför okej att vara på, trots minusgraderna.

Pommis är en nyfiken kille, vänlig och tillmötesgående, men en smula osäker. Min känsla med honom är därför att se till att han blir trygg och säker och alltid tar det lugnt, innan man ber honom om att lägga in mer energi i det han gör. Erik fick därför be Pommis om att följa honom på volten. Jag vill se att hästen slappnar av och sänker huvudet, mjukt svingar ryggen och rör sig genom hela kroppen. Tanken är att kunna använda i stort sett samma hjälper, eller åtminstone inverkan, som man kan göra från ryggen. För att få Pommis att böja sig genom kroppen fick Erik använda spöet mot Pommis bål, strax bakom och ovanför armbågen. Samtidigt som spöet inverkade där fick Erik ta ett mjukt tag i linan nedåt mot marken och inåt mot voltens mitt. Tanken är att inte ta i linan såvida man inte inverkar i bålen på hästen, eftersom hästen är tänkt att böja sig kring ryttarens sittben i första hand, inte för tygeln.

Syftet med att gå på volten är att böjningen genom kroppen samverkar med sänkningen av hästens huvud – de två är förenade. Med den ena, kommer den andra. Kan man skapa böjning genom hästens bål, brukar hästen också sänka huvudet. Kan man förmå hästen att sänka huvudet, brukar den också kunna böja sig i bålen. När hästen på detta vis kan slappna av, kommer den i ett tillstånd där den kan lära sig saker och klura ut en lösning, istället för att reagera instinktivt.

Pommis har ju en benägenhet att reagera på omgivningen och bli orolig/stressad, men han ser trygg och mer självsäker ut när Erik tränar med honom på detta vis. Han tycker fortfarande saker är läskiga, men han har en helt annan sinnesnärvaro och verkar uppskatta att få göra något tillsammans med människan. Han står ofta och iakttar oss när vi rör oss på gården.

Jag tror ju att Pommis skulle tycka att det vore väldigt skoj att få lära sig lite tricks, eftersom han tycker mycket om godis och han är riktigt snabbtänkt. Något säger mig dock att det är bäst att lägga en stabil grund där han slappnar av, än att han går upp i varv så fort man tar ut honom på ridbanan. En häst som har tendenser att hetsa upp sig, får man träna till att slappna av innan man börjar ge den uppgifter att lösa.

Pommis är en väldigt rar pojke, och det är roligt att se så snabbt han utvecklas med lite träning och blir tryggare i sig själv. 🙂

Att ge hästen det den behöver

Att ge hästen det den behöver

Nästan alla våra hästar som vi köpt har varit omkring 2 år när vi köpt dem. Mr Pommeroy tillhör den unga skaran av hästar. En fördel med att köpa unga hästar är att de inte har så mycket i bagaget, utan man får forma dem själv.

Mr Pommeroy är en känslig och lite osäker kille. Han vill gärna vara till lags, men blir stressad när han inte förstår. När man tränar en häst gäller det att försöka känna in vad hästen behöver just där och då. I Pommis fall är det att ge honom trygghet och lugn, få honom att slappna av och våga lita på en.

Jag läser ganska mycket på nätet och är nyfiken på människor som verkar duktiga och ödmjuka med hästar, ofta har de mycket att ge. Jag försöker se vad de gör, hur de tajmar sina hjälper och framför allt eftergifter. När man tränar någon är eftergiften/berömmet/belöningen det viktigaste att ge, och jag tror det är oavsett om det är en människa, hund, häst eller annat djur. De flesta individer vill vara till lags, och inte stöka i onödan.

Igår tränade Erik med Pommis, under mitt vakande öga. Det jag tycker mig se och känna med Pommis är att han är lite stelare i vänster bog, det frambenet är det som är mest fastfruset i marken, där känns det som att han inte slappnar av. Erik fick träna Pommis genom att gå på volt, sänka huvudet och ta inner bakben mot tyngdpunkten, sträcka det diagonalt framåt. Han fick också träna på att gå på en ganska liten volt, men ändå vara förmögen att böja sig runt och kunna ta inner framben diagonalt framåt/åt sidan. Vänster framben var det som var svårast att flytta.

Erik fick också be Pommis att vända huvudet bort ifrån Erik och göra något liknande en bakdelsvändning, korsa ytter fram ibland framför, ibland bakom inner framben. Även här var det svårare att få vänster fram att korsa. Erik fick ha fokus på att Pommis sänkte huvudet och gjorde detta lugnt och fint, inte skyndade sig igenom övningen. När det var svårt att flytta bogen får man tydligare visa med tryck mot bogen och inte böja huvudet för mycket åt sidan. Tanken är att kunna använda så lätta hjälper som möjligt, att man mer eller mindre flyttar hästen med tankens kraft, man visar med sitt kroppsspråk och fokus på var man lägger sin energi.

Som vilopaus emellan fick Pommis följa på volten, byta volt osv. Det är viktigt att inte be om för mycket, utan hellre lite grand och få hästen att tydligt förstå vad den ska göra, än att den gör saker för att fly undan. Be inte om mer än vad hästen gör med lätthet.

Pommis kom in på ridbanan som ett yrväder, lite orolig och tittig, men när han lämnade den verkade han mer tillfreds. Lugna, mjuka ögon och en avslappnad kroppshållning. När man märker att hästen mentalt är hos en och slappnar av, och inte oroar sig för omgivningen, brukar det vara ett tecken på att man har gjort något rätt.

Nedan är ett kort på Galileo och Mr Pommeroy som busar i hagen. 🙂

Drev mot dressyr?

I senaste numret av tidningen Ridsport ägnas drygt 20 sidor åt något som kallas ”drevet mot dressyr”. Efter att ha läst dessa sidor tänker jag att dessa nu så kallade experter fortfarande inte fattar vad det handlar om! De fastnar i ord som ””drev”, näthat”, ”hetsjakt”, ”gatlopp” osv.

Jag tror att majoriteten av de människor som reagerar negativt på Falsterbo-dressyren, Breeders Trophy osv, faktiskt är helt vanliga människor som är måna om djur. Man blir upprörd av att se bilder och filmer av hästar som uppenbart far illa i situationen. Hur kan man utläsa detta av några foton eller en film”; påpekar somliga. Det är så enkelt som att titta på hästens kroppsspråk. Kan man det allra minsta om vad som är en normal hästs beteende, så är det inte så svårt att förstå. Man behöver inga kurser i etologi för det.

Jag tror att dessa människor också till slut blir frustrerade, arga och känner sig uppgivna. Vad ska man göra för att någon utanför etablissemanget ska få upp ögonen!? Det är klart att enskilda ryttare kommer i fokus, för det är enskilda ryttare som rider. Det är enskilda ryttare som bär ansvar för sina hästar!

När människor dessutom vägrar att erkänna att de rider sina hästar illa, utan går in i försvar, så blir folk än mer förbannade. Det är klart att vi alla kan göra misstag, men att försvara det, och anse att man har rätt att rida illa, det är bedrövligt. Eller är dessa ryttare stolta över hur de rider? Tycker de om att det ser ut som att de tvingar fram hästen? Tycker de att piskande svansar, stressade ögon och munnar som desperat försöker gapa är vackert? Är de blinda för hur det verkligen ser ut? Har de inte sett dressyr som inte ser ut på det viset?

Hur kommer det sig att någon som Charlotte Dujardin rider så vitt skilt från övriga ryttare, trots att de rider på samma häst? Om Charlotte kan rida på detta vis, så kan väl övriga det med? De borde ju känna sina hästar bättre än Charlotte? Det är ju knappast några nybörjare vi ser inne på Breeders Trophy. Det jag har sett av Dujardin är att hästarna rids i en betydligt mer öppen form (nacken, dvs området precis bakom öronen) är högsta punkt, hästarna får gå fram mycket mer. Det händer inget hemskt om hästen inte har nosryggen väl framför lodplan, vad spelar det för roll var hästens huvud är? Det är bakbenen som är det intressanta, och vad de genererar!

distinguido_2016_sommar

De flesta människor som invänder mot hur hästarna över lag rids på t ex Falsterbo, Breeders osv, är nästintill lyriska när någon rider som Charlotte Dujardin, Klaus Balkenhol, Carl Hester, Kyra Kyrklund, m. fl. Det handlar om att rida för hästens öga, inte för någon annas öga. Rid så att hästen känner sig bekväm i situationen och blir stolt och nobel. 🙂

Att träna sin häst

Oftast när jag berättar att jag har häst, så får jag frågan vad jag gör med hästen. Folk förutsätter att man gör någonting med sin häst, och att man inte bara har den gåendes i sin hage.

Att hästen bara går i sin hage, innebär inte nödvändigtvis att den mår dåligt av det. Om hästens grundläggande behov är tillgodosedda, dvs att den har tillgång till mat och rent vatten, att den har en torr plats att ligga på och en flock att umgås med i en stimulerande hage, har den det ganska bra i grund och botten. 🙂

odmjukhet

Det vi människor väljer att göra med hästen, är något som hästen inte nödvändigtvis vill och behöver ha. Frågan är hur mycket tränar vi hästen för dess egen skull, och hur mycket tränar vi den för vår egen skull? Vad är det vi försöker uppnå och varför?

Om det nu är så att man har önskan om att rida på hästen, anser jag att det är ens skyldighet att rida hästen på ett sådant sätt så att den inte tar skada av det och att det snarare ska inverka uppbyggande för hästen. En häst kan ha skador och en kropp som gör att den blir stel och får ondare av att bara gå i hagen. Träna då hästen så att den blir avslappnad och lösgjord och slipper spänningar och värk. Ödmjukhet är att sätta hästens välmående före vår egen strävan/ambition och självförverkligande.