En stilla mun är en vacker mun

En av de saker Bent upprepade flera gånger både under sommarakademin och under min tid som veckoelev, var några ord om hästens mun. Bent uttryckte det som så att han tycker att en stilla mun är den vackraste munnen, men en stilla mun som är stel, är inte bra. Rangordningen var som följer, om jag förstod rätt: En stilla, avslappnad mun. En rörlig, avslappnad mun. En rörlig, orolig mun. En stilla, stel mun.

yttertygel

En hästs mun kan vara stilla (dvs inte öppna läpparna, tugga på bettet etc) för att hästen verkligen är lugn och avslappnad och mjuk och även ryttarens hand är mjuk. En hästs mun kan dock också vara stilla för att den är stel och kniper om bettet

När jag började med akademisk ridkonst vet jag att jag läste mycket om att lösgöra hästens mun. Jag vet att jag då, liksom nu, hade kännedom om att hästens tunga involverar hästens tungben, käke, nacke och bröst. Genom att lösgöra hästens mun, vilket egentligen handlar om att få hästens tunga att röra sig, kan man påverka tungbenet och därigenom käken, nacken och slutligen hästens bröst. En häst som är stel och stum i munnen, av en eller annan anledning, kan vi hjälpa genom att få den att röra på tungan och därigenom tungbenet och vidare få hästen att mjukna och slappna av i käken, nacken och bröstet.

Som ryttare blir man ibland fixerad vid att göra en massa saker med sina händer, och jag vet att Bent har sagt: ”Handen i sig kan inget producera, bara känna av vad som har hänt baktill.”. Jag vet att jag ibland har en tendens att greja för mycket med mina händer, men jag försöker jobba på det. Jag vet att saker och ting inte blir bättre av att man överarbetar dem med händerna, istället för att ta itu med det verkliga problemet, som sitter i ens inaktiva sits och skänkel.

Eftersom jag vet att Bent ibland tyckt att jag gjort för mycket med händerna, har jag nog fixerat mig vid att bli lite för stilla med dem istället. På Distinguido vill jag ogärna störa honom i munnen eftersom han är väldigt känslig och lätt blir störd om jag inte låter honom ha bettet ifred.

Bent sade då vid ett träningstillfälle i Danmark något just som ”En stilla mun är vackert men en stilla mun som är stel, är inte bra.”. Vid just detta tillfälle red jag i höger varv och i höger varv är Disto lite stel. Han är lite stel i höger bog, nacke och således också i munnen. Det jag fick göra nu var alltså att just lösgöra Disto i höger mungipa, genom att pilla lite i tygeln så att han började röra på munnen och slappna av, istället för att knipa om bettet och vara stum i munnen.

Titan tränade jag allra oftast med tränsbett och det var det bästa redskapet för honom tyckte jag. Han inledde varje pass med att gäspa stort flera gånger och han fick alltid gäspa klart i skritt på volt innan jag bad honom om något mer ansträngande. 🙂

Distinguido är likadan som Titan. Innan jag sitter upp promenerar jag omkring med honom tränsad och han går då alltid och gäspar. Jag väntar tills han har gäspat klart, innan jag sitter upp och gäspar han när jag rider, så får han gäspa klart innan vi börjar själva träningen.

Följer man för slaviskt en regel, utan undantag, missar man de där undantagen då regeln inte är tillämpbar. Visst är det trevligt när hästmunnen är stilla, och som ryttare vill jag inte dra min häst i munnen, eller ägna mig åt handridning. Dock finns det tillfällen då det är befogat att just lösgöra hästens mun, men därefter ska handen förstås bli stilla. Känn efter hur det känns i handen och hur hästen är i munnen. Spjärnar den emot, eller följer den mjukt med när du ber hästen ställa sig i nacken?

För mig har tränsbetten hjälpt mina hästar att slappna av och därför tycker jag också att de är så bra verktyg. Med vissa hästar har det tagit lite tid att hitta ett bett som de trivs med och är bekväma med att ha i sin mun, men jag är alltid mycket mån om att hitta ett bett som de tycker känns bra. Distinguido är den som det varit svårast att hitta ett bra bett till, och jag vet inte ifall jag har hittat det bästa ännu, men det verkar som att han trivs bäst med ett ganska tunt tvådelat bett med liten led och dessutom lite böjd mundel. Tyvärr är bett som dessa svåra att hitta, det krävs oftast att man specialbeställer på nätet. Gibson verkar nöjd med det tvådelade bett jag har till honom, men för Distos del får jag nog leta lite till innan jag hittar det bett som han kommer trivas allra bäst på. 🙂

Hackamore/kapson

Så sakteliga går Distinguidos inridning framåt, vi hastar oss inte genom den. När kan man förresten säga att en häst är inriden? När den går att rida i alla tre gångarter och är styrbar i dem? Riktigt dit har vi inte kommit ännu. 🙂 Jag kan rida Distinguido i skritt och trav och styra honom i de gångarterna, galoppera vill jag nog göra ute på tur först tror jag, för att få mer naturlig framåtbjudning och inte göra det onödigt svårt. När hästen galopperar behöver den ofta ha lite mer fart i början för att hålla balansen och att då börja galoppera på ridbana eller i ridhus där man inte har så många meter innan man måste svänga genom ett hörn gör det svårare. Ute kan man passa på i en liten uppförsbacke t ex och när man har en längre sträcka framför sig. Gärna med lite draghjälp av en annan häst också. 🙂

Jag har under några dagars tid provat olika betslingar på Distinguido. Från början fick han ha grimma på sig, eftersom det inte begränsade hur mycket han kunde gäspa. Han har också fått ha kapson på sig, men jag har saknat att ha bett… Jag upplever det så att en häst ofta hänger sig på kapsonen liksom, och jag är inte bästa vän med den när det gäller att rida med den. Ett bett är så mycket enklare att använda än en kapson, tycker jag.

Idag provade jag dock den kombinerade kapsonen/hackamoret jag har, när vi tog ut Distinguido på förmiddagen. Jag köpte det för flera år sedan till Perla, och tänkte att det kanske kunde passa Distinguido.

Innan jag satt upp kontrollerade jag att Distinguido förstod hackamorets inverkan, dvs att sänka huvudet när jag tog i de tyglarna.

När jag väl satt upp kändes Disto sedan ganska nöjd med huvudlaget inklusive kapson och hackamore. Det var lite pilligt att ha lagom lång längd på kapson- och hackamoretyglar, och jag föredrog att ha tvåhandsfattning på hackamoret ändå.

Styrningen fungerande nöjaktigt, vi har lite problem med att höger bog ibland glider ut, och jag är faktiskt lite ringrostig vad gäller ridningen nu eftersom det var så länge sedan jag red kontinuerligt. Perla var nog den häst jag red senast, men eftersom hon inte är kvar här hemma nu så är det bara Distinguido som jag nu kommer rida på en tid framöver.

Efter att han känt på Disto i skritt och trav, på volter och längs fyrkantspåret och diverse figurer kände jag mig väldigt nöjd, det var inga svårigheter direkt.

Distinguido_kapsonhack

På kvällen tog vi ett pass till, det kändes så fint att jag var nöjd efter ungefär 15 minuters ridning. 🙂

Nu ska jag framöver ägna mig åt att försöka hitta en bättre känsla uppe på Distos rygg, börja känna mer efter hur han rör sig och hur jag sitter med i hans rörelser. Det är väldigt stor skillnad att rida Disto jämfört med Titan som jag annars har haft i alla år, en helt annan rörelse och känsla, på ett positivt sätt. 🙂