Att rida på moln

Efter att jag kom hem från att ha varit veckoelev hos Bent i Danmark har jag haft väldigt mycket att göra på mitt kontorsjobb. Jag har inte haft ro och ork till att rida Distinguido en enda gång sedan jag kom hem, vilket är lite tråkigt med tanke på att jag ska rida för Manolo Mendez i helgen.

Idag fick jag dock äntligen tid till att sadla Disto igen, och jag måste säga att trots det långa uppehållet, och att han då vanligtvis brukar vara spänd, så var han helt underbar att rida. 🙂 Han var mjuk och fin och i traven kändes det som att vi flöt fram på moln. Han är fantastisk, min lilla häst. 🙂 

moln

Distinguido reagerar på minsta lilla hjälp jag gör, och visst är jag inte den skickligaste ryttaren som gått i ett par skor, men Disto är så fantastiskt förlåtande att han har överseende med mina misstag. Vid ett tillfälle gjorde jag väl uppenbarligen något konstigt med min högra underskänkel, och då stannade Disto och tittade på den, lite fundersamt som att han undrade vad jag egentligen ville med den.

Nu har vi några till träningspass på oss, innan vi far på kurs. Sedan får vi se vad Manolo har att säga och hjälpa oss med. 🙂

Tankar och reflektioner efter Bent-kurs

Nu har det förflutit en vecka sedan Bent Branderup-kursen på Ledingenäs gård den 5-6 september. Till kursen hade jag med mig Distinguido, det var första gången han var på kurs ensam.

Att vara på kurs är alltid lite speciellt. Oftast sitter det ganska många på läktaren och tittar och bara en sådan sak gör mig väldigt nervös. Jag minns första gången jag red för Bent, då satt det kanske 70 personer i publiken och tittade på. Både jag och Titan drog efter andan när vi kom in i ridhuset och fick syn på publiken.

Denna kurs var alltså Disto själv, jag trodde inte att han skulle vara så nervös som han faktiskt visade sig vara. Resan till Ledingenäs tog ca 3-4 timmar och han åt inte mycket under resan. När vi kom fram och han kommit iordning i sin box varken åt eller drack han. Han tordes inte ens sticka ut huvudet genom boxdörren, så man kan väl säga att han inte var riktigt sig själv.

På lördagen var han väldigt spänd och stressad, liksom jag, under första passet så det gick väl sådär. Jag ledde baklänges Disto och longerade honom, men han kändes väldigt spänd. Pass nummer två var tänkt att jobba uppsuttet, men jag kände mig aningens tveksam till det efter hur spänd han var under första passet. Jag var inte säker på hur mycket Disto skulle kunna lyssna på mig. Jag sadlade i varje fall Disto men förberedde mig på att eventuellt bara jobba honom från marken om han inte kändes riktigt med. Han var aningens lugnare under detta pass och jag beslöt mig för att till slut hoppa upp. Styrningen funkade lite halvdant, Disto vände in genom volten bra, men hade betydligt mycket svårare för att flytta sig ut på volten. Publiken var otäck, dörren ut var otäck och så fanns det en spegel på en tredje vägg, som vi försökte undvika… Erik fick träda in och longera mig istället och då blev Disto mycket mer lyhörd när han fick stöd från marken.

På söndagen jobbade jag Disto lite från marken, sedan fick Erik understödja mig från marken samtidigt som jag koncentrerade mig på de uppsuttna hjälperna. Det här passet var Disto i varje fall betydligt mer avslappnad än de första två passen, så det kändes helt okej. Vi lyckades få till några slutor och öppnor på volten och att vända in genom volten gick som sagt bra. 🙂 

Bent tyckte att det var bra att Distinguido valde att stanna när något var obehagligt och jag satt på ryggen, istället för att springa iväg och det måste jag hålla med om att det är en bra egenskap. Jag kan inte påstå att jag någonsin har känt mig rädd på Distos rygg, för han är ändå så pass lydig och försöker göra rätt. Han kan bli spänd, men han stannar som sagt när jag ber honom. 🙂

Vi har ändå en del att träna på till kursen i februari. 😉 🙂 

På fredagen blev det så att Erik och jag hämtade Bent på Arlanda och i bilen på väg till Ledingenäs pratade vi om hästar (så klart 😉 ). Erik nämnde då att vi inte tränar med Titan längre och det lät som att Bent tyckte det var lite synd.

Efter hemkomsten hade vi bestämt att vi skulle börja träna Galileo, och när Erik tog ut Galileo tog jag därför ut Titan på ridbanan och så där har vi gjort några dagar i rad nu. Titan har känts riktigt positiv och framåt under dessa dagar, som att han saknat att få göra något. Eftersom Titan är så stor och tung, så tänkte jag att det kanske ändå är bättre att hålla sig till så låga gångarter som möjligt, och därför kunde det vara idé att faktiskt träna lite på skolhalten. En korrekt skolhalt ska komma från en samlad gångart och vara ett steg på väg in i levaden, så att göra skolhalt från stillastående är väl lite fusk, kan jag tycka. Men, men, Titan är som han är och jag kan inte begära det omöjliga av honom…

Det jag har känt när jag har bett om skolhalt är att Titan fyller upp ryggen under mig, och det känns stor skillnad när han släpper tillbaka den. Det som är svårt är att känna hur han placerar sina bakben, eftersom han är så himlans bred! Jag får därför fråga Erik om hur Titan står och så får jag arbeta utifrån det. Jag försöker också få halten samlad så att han gärna står med sina hovar bredvid varandra. Eftersom han också är så tung så försöker jag att flytta mig bakåt på hans rygg och inte tynga för mycket på hans framben, ibland blir det kanske lite väl långt bak i min iver dock ser jag.

När jag idag fick se kort på hur han jobbar så blev jag ändå väldigt glad över hur Titan anstränger sig. 🙂

Titan_2015-09-13 12.25.41 Titan_2015-09-13 12.37.10

Snart är det december

Snart är det december

Jag är nu inne i slutet av min tjänstledighet, och i december återgår jag till min anställning igen, det innebär att jag får betydligt mindre tid över för att göra annat.  Alla de år, den tid och de pengar jag har lagt ner på att utbilda mig och mina hästar i akademisk ridkonst har varit drivet av min egna önskan att ägna mig åt ridkonst. Idén om att undervisa fick jag inte förrän år 2010 under min praktik hos Bent, då han tyckte att jag borde det. Jag hade aldrig tidigare tänkt tanken att jag skulle kunna lära någon annan något…

Under den här tiden som jag har varit tjänstledig och fått prova på hur det är att bedriva företagsamhet genom att undervisa andra i akademisk ridkonst har jag fått en inblick i vad det innebär och vad som krävs av mig. Jag inser att jag måste ha hästar på en högre utbildningsnivå och så måste man nog vara bättre på att sälja in sig än vad jag är. 😉 Idag har jag inte rätt förutsättningar för att kunna expandera min verksamhet, så jag har bestämt mig för att istället dra ner på den, åtminstone tills vidare.

Avslutningsvis:
“There’s nothing so good for the inside of a man as the outside of a horse.”
Lord Palmerston

Första dagen i Hällekis

Nu skriver jag förvisso detta inlägg tidigt på onsdag morgon men igår var första träningsdagen för Christofer. Vi anlände i måndags men då var det ännu Honza-kurs, först igår var det dags för undervisning.

Christofer började med att träna sina hästar, Ikaros en kort stund från marken, sedan Guzo uppsuttet och så Ikaros igen fast uppsuttet. Därefter hade jag min lektion med Distinguido.

Hemmavid väljer jag mina dagar när jag tränar häst, med Disto har jag märkt att han så väl speglar mitt mentala tillstånd. När det gäller Titan så tycker jag att han nu med åren mer speglar mig mentalt, men förr om åren handlade det mest om att han skulle använda sin fysiska styrka.

Igår kände jag faktiskt mig inte riktigt upplagd för lektion, jag kände mig ofokuserad, trött och lite ur gäng. Disto kändes därför också mindre med mig än vad han brukar, så han hade lite svårt för att följa mig, med resultat att han gled iväg med ytter bog. Just när man lägger till eller anvisar spöet vid inner skänkel så ska hästen runda sig väl däromkring. Gloria hade jag tränat detta mycket med, men Disto behöver mycket mer desensitivitetsträning. Han behöver lära sig att reagera mindre och istället agera.

Spö på eller mot ytter bak tog Disto väl, det svåra är att våga följa med bogen istället för att distansera sig.

Senare på eftermiddagen tränade jag två pass till där jag jobbade med inner skänkelläge och att ändå få med ytter bog. Jag jobbade med det bara på volt men jag tror att jag idag ska träna även längs långsidan då det är lättare att verkligen ha koll på bogarna. Svårigheten med Disto är att han får så mycket “broms” i sig på volten att det är svårt att få honom att gå framåt, utan han stannar gärna upp en bit ifrån. Hemmavid har jag tränat mer på rakt spår och inte varit så noga med ställningen utan koncentrerat mig på bogarna. Jag minns att jag nog fick traggla en del med Gloria om detta, så det får bli samma träning med Disto.

Till och från är följsamheten bra, det hänger mest på mitt mentala tillstånd, som sagt. Det är svårt att framtvinga en bra känsla i kroppen, men jag försökte i alla fall. På volt kunde han ändå reagera på hjälpen för sluta i skritt och trav och jag kunde även gå på honom lite mer på bakdelen utan att han blev rädd.