Galopp, galopp!

Tanken var att Erik och jag skulle åkt med Distinguido till ridhuset igår, men min arbetsdag på kontoret drog ut på tiden, så när jag efter ett par timmars övertidsarbete kom hem halv sju på kvällen, orkade jag rent ut sagt inte byta om och åka iväg på hästträning. Erik hade fixat allt med hästarna när jag kom hem och vi bestämde därför att åka på förmiddagen idag, och så blev det.

Distinguido är ju en häst som vänjer sig vid rutiner, så när vi rubbade hans dag och helt upp och ner i hans värld lastade honom på förmiddagen, innebar det också att han var mer nervös och spänd i allt. Allt ser annorlunda ut i dagsljus, och vanligtvis är vi i ridhuset långt efter mörkrets inbrott, så Distinguido hade fullt upp med att få koll på läget.

För att hitta fokus började jag som vanligt med att promenera runt med Disto i grimma, det tar något varv i skritt, men sedan börjar han slappna av och gäspa. När det känns okej växlar jag till att gå framför honom på volt, eller i longeringsposition, det beror på hur han känns för dagen.

Sadeln reagerar han alltid på när jag lägger på. Oavsett vad som kommer uppifrån över hans rygg så är han väldigt orolig för det. All miljöträning behöver ständigt upprätthållas, och på sistone har det varit för lite av det, jag vet det med mig. Tyvärr är det lite svårt när man saknar ridhus, annars kunde vi ställa fram saker som sedan står framme att träna med. Nu måste vi varje gång plocka fram, använda och så plocka bort, och det är förstås omständigt. Nåväl, Disto reagerar på när sadeln kommer över hans rygg, även om det är inom hans acceptansnivå, men han blir spänd, så när han fått på sig sadeln gick jag runt några varv på volten framför Disto. Det tog inte så många varv, sedan hade han faktiskt slappnat av till ett okej läge och under tiden hade Erik monterat ihop ett träns med ett annat bett ur samlingen, ett PeeWee-bett.

Det här med att hitta rätt bett som Disto trivs med, det är inte lätt. Jag har kommit fram till att han verkar föredra tunna bett, som inte är så rörliga. Tredelade bett verkar han inte gilla, men inte heller det tredelade bettet med rulle från Hööks, det som Perla ändå föredrog och som bara är lite lätt ledat. Det som han verkat mest okej med är ett tvådelat Western Offset-Dee Snaffle, men det är 5” långt i mundelen och alldeles för långt. Det är inte perfekt, men åtminstone hyfsat.

PeeWee-bettet idag däremot är nog det som kanske funkat bäst. Han sade inget nämnvärt om att ha det i munnen, när det bara låg där, och han verkade inte alltför missnöjd med mina tygeltag.

När jag väl satt på Distos rygg kändes han rätt avslappnad. Han har ju sin skillnad mellan höger och vänster varv, höger bog som skjuter ut och höger nacke som är lite svår att ställa. När vi tränade mer intensivt försvann dessa skevheter till större delen, men nu har vi lite att jobba med. Jag själv har också blivit ringrostig, ridkänslan lägger av sig om jag inte rider regelbundet. Jag känner själv att jag får tänka på hur jag sitter, och när jag rättar ett fel, smyger sig ett annat in. Jag är vanan trogen att sitta och luta mig lite framåt, det sitter i sedan länge, när vi red in Disto, jag vill inte sitta för mycket på ändan på hans rygg. Detta gör då att jag lätt börjar svanka när jag väl reser upp mig. Tyvärr har jag också gått upp en del i vikt på sistone, vilket förstärker min svankighet. När jag ser kort på mig själv till häst syns det att jag behöver stärka upp hela mig, men framförallt bål och rygg.

Nåväl, åter till min sits. När jag sitter och lutar mig framåt inverkar jag också indirekt att Disto ska gå mer framåt. Hans bakben svingar redan så väl inunder honom, att jag bara behöver sätta mig rakt upp och ner, för att hans bakben ska hamna i marken under mig där jag sitter. Jag försöker nu koncentrera mig på att räta upp mig, lyfta blicken och slappna av där. 🙂 När jag väl gör det, så går Disto ganska avslappnat per automatik. I vänster varv får jag tänka på att inte föra fram mitt vänstra ben/sits för mycket, utan bara ”lagom”, annars går han över i sluta. I höger varv får jag använda min sits mer aktivt, tänka på att lyfta upp ytter skinka och svinga med mitt höger ben för att få Distos höger bak framåt/nedåt och även böjning i bålen samt rotation i bröstkorgen.

Disto är så oerhört lyhörd, och jag är så glad över att kunna få sitta på en häst som han! 🙂 När han felar, beror det på att jag felar, det vet jag direkt. Eftersom han kändes helt okej i skritt, tog jag även upp honom i trav. Jag har lite olika sätt för att få en häst upp i trav, och det har fungerat lite olika väl på olika hästar. Hos Bent i somras tränade jag på att kunna byta takt från skritt till trav, dvs utan någon direkt hastighetshöjning. Det där sitter i hos Disto, så jag kan väldigt precist be honom om trav på ett visst sätt, genom att lägga till min inner skänkel just i det ögonblick då han lyfter ytter fram. Dock kan min innerskänkel betyda något annat också, så ibland blir det lite förvirring när han känner att jag förbereder mig inför något. Jag kan också tillföra energi genom sitsen, och få honom att skritta lite mer energiskt och komma fram i en lite mer energisk trav, lite mer rullande övergång, så att säga. Idag blev nog travövergångarna lite underliga, de blev ett hopkok av att byta takt och energinivå, men nåväl, han travade fint och kändes positiv under mig. 🙂

Disto är en glad häst, om än lite ängslig, men han verkar tycka om att galoppera. I longeringen har han fått galoppera en del, och vi försöker hitta en rund galopp men som blir lite mer bärig än bara hög hastighet framåt. Det ser lite lustigt ut i longeringen, för Disto försöker klura ut hur jag menar och vad jag förstärker, så galoppen är under utveckling och vi har lite olika bra dagar där.

Idag kändes Disto pigg och glad, om än något spänd ja. Att be om galopp kunde därför gå bra, eller mindre bra, det vet man inte helt säkert innan. Faktum är att jag tidigare inte har galopperat Disto uppsuttet i detta ridhus, utan de enda gångerna jag har galopperat på honom är på ridbanan hemma och i Bents ridhus. Jag beslöt mig i alla fall för att prova galoppera idag, och jag behöver inte mycket mer än att tänka tanken, för att Disto ska svara. Säkerligen gör jag några omedvetna hjälper också, men det är verkligen inte stora. Jag vet att jag på Titan inte behövde några stora hjälper för galopp heller, men detta visar på Distos förmåga kontra Titans utbildningsnivå och därmed förmåga.

Det är roligt att galoppera på Disto, vilken energi och rörelse han har! 😀 Jag själv måste dock jobba på min sits i galoppen, jag är väldigt ovan att galoppera så här, så jag har mycket att förbättra i denna gångart. Jag blir lite instabil i min sits, och därmed också tygelkontakten. Jag märkte att Disto blev irriterad när jag ömsom glappade i tygeln, ömsom sträckte tygeln, så jag måste tänka mycket mer på mina händer i galoppen.

I höger varv tycker han det är lite jobbigare att galoppera, och jag bad honom därför inte om mer än ett par varv inan jag bad om avsaktning. I vänster galopp kändes det som om han inte ville sluta att galoppera, när jag bad honom att sakta ner, kortade han upp galoppen lite, men fortsatte galoppera. Jag tänkte då att om han tycker det är roligt, så ska jag inte avbryta honom alltför fort, utan han fick då fortsätta ett par varv till, men jag bad om lite tempoväxlingar så vi inte skulle accelerera alltjämt. 😉 Vilken magnifik upplevelse det är att få sitta på en häst som rör sig på detta vis, det är fantastiskt roligt! 😀

Den viktiga teoretiska förståelsen

En av de bästa sakerna jag upptäckte när jag kom i kontakt med akademisk ridkonst, var fokus på den teoretiska förståelsen för träningen med hästen. Tidigare hade jag mest läst om hur man gör, men inte varför. Den första kursen inom akademisk ridkonst jag var på, höll Katrin Wallberg. Hon är mycket duktig på att teoretiskt förklara hur och varför, och jag uppfattar det som att Katrin själv också är mycket intresserad av att förstå teorin bakom.

Följande kurser innehöll alla teorigenomgång, olika innehåll, men alltid något teoretiskt pass.

Själv tycker jag att teorin är otroligt värdefull, för den håller kunskapen vid liv om varför man gör på ett visst sätt. Teorin inkluderar biomekanik, och det är vad som gör den så viktig.

Min tidigare erfarenhet av att rida på ridskola innehöll varje termin ett teoripass, men det handlade som sagt om hur man praktiskt skulle gå tillväga, eller hur något skulle se ut. Inte hur och varför man gjorde så.

Nu tycker jag att det viktigaste att lära ut, är just teorin om hur och varför man ska göra något. Detta gör det också lönt att fortsätta träna, för man förstår hur man kan förbättra något, vad som är viktigt i övningarna man ägnar sig åt, och när det är dags att gå vidare.

Om eleven har tillräckligt med teoretisk kunskap, är det lättare för denne att kunna träna hemma på egen hand. Utan att förstå hur och varför, blir det också svårt att motivera sig att träna och kunna klara sig utan en tränare vid varje pass.

Hemmavid erbjuder jag introduktionspass i akademisk ridkonst, för dem som t ex aldrig varit i kontakt med det, men vill börja någonstans. Då förevisar jag på någon av mina egna hästar, och förklarar och visar hur jag gör, när det blir fel och när det blir rätt. Tittar man på en lektion i akademisk ridkonst, är det ibland svårt att förstå vitsen med träningen, när man inte har hört eller förstått teorin bakom, betraktaren ser inte alltid målet.

Den teori som lärs ut på kurser i akademisk ridkonst, kan man själv också tillägna sig genom att läsa böcker. Just nu läser jag “The Gymnasium of the Horse” av Gustav Steinbrecht. Den är ganska tjock, och utan bilder, men innehåller många beaktansvärda ord! 🙂 Två böcker som jag annars gärna rekommenderar är Nuno Oliveiras “Reflections on Equestrian Art” och Alois Podhajskys “The Complete Training of Horse and Rider”, om man vill lära sig mer om just hur och varför. 🙂

Träning med Gibson och fundering på skolorna öppna och sluta

I år blir Gibson 5 år, och det kanske närmar sig att kunna rida honom i skritt, trav och galopp under året. Än så länge har jag bara suttit på honom i skritt och trav på volten, med Erik som longör, och jobbat lite smått på styrbarheten genom att vända in genom volten i skritt. Det är dock bara en handfull gånger som jag har gjort detta med honom, huvudsakligen har jag tränat honom i markarbete och longering, skutt över lite bommar och så. 🙂

Innan jag börjar träna hästen har jag tänkt ut ungefär vad jag ska göra med den, men ibland ändrar jag mig under passet. Idag hade jag tänkt att använda kapson, longerlina och dressyrspö, men som jag oftast gör började jag att jobba Gibson i grimma och grimskaft.

Det första jag kollade av med honom var att han kunde följa mig på volten, och böja sig kring spöet i sadelgjordsläget. Jag ville också se om han kunde ta inner bak längre inunder sig och mot öppnaposition. De senaste träningspassen har jag tränat extra mycket på sluta, och när Gibson gjort som jag önskat, har jag förstärkt med ett tydligt braaa! och en godis. 🙂 Det här har nu gjort att Gibson när som helst vill göra sluta, eller som det är för honom: gå på snedden med bakdelen innanför spåret. Lite förvirrande är det nog för honom när jag nu inte vill ha sluta, utan öppna. Det hjälpte liksom inte hur mycket på snedden Gibson gick, han fick inget beröm-ord och godis för det. 😉

Gibson är en väldigt smart häst, som tänker mycket. Han är social och vill gärna vara med människor och han är som en Cocker Spaniel när det kommer till godis, han gör nästan vad som helst för en godis och han visar gärna upp sina trick närhelst han får tillfälle. Hans favorit är att lyfta ena frambenet (jag tror det är den första övningen han fick lära sig), den gör han så fort man står bredvid honom och han vill ha en godis, han lyfter då frambenet och sneglar lite på en, i hopp om en munsbit. 🙂

Nåväl, Gibson undrade lite vad jag ville när han så fint visade upp sin färdighet att gå på snedden, men till slut sträckte han in inner bak mer mot tyngdpunkten och så fick han uppmuntran och en godis för det.

För att få Gibson att stretcha lite mer, fick han också böja sig ganska mycket genom kroppen på en mindre volt. Jag ville se att han kunde sträcka sina bakben inunder sig mot tyngdpunkten, och ta dem åt sidan. På denna volt fick han också korsa sina framben, så att han flyttade inner fram framför och förbi ytter fram. Min önskan är att hans inre benpar ska sträcka sig framför och förbi andra sidans benpar, så att muskelfibrerna kan mjukas upp. Gibson fick ömsom gå på en volt, ömsom på ett rakare spår. Jag vill inte känna att han varken lägger sig på framåt, eller driver iväg åt sidan. Känner jag att han går framåt för mycket får han gå på lite rakare spår så att hans framdel bromsas upp utan att han ramlar ut åt sidan för mycket.

Jag växlade mellan detta, och att låta honom följa volten och att spåra på den. I varvbytena fick han vända in genom volten och jag ville då se att han tog med sig ytter fram och korsade det framför och förbi det inre frambenet. Allt detta för att se hur hans olika ben hängde med i de olika övningarna, vad som var svårt och vad som var lätt.

När jag kände att han kunde ta inner bak väl mot inner fram och även mer mot sin tyngdpunkt övergick jag till att longera honom. Han fick fortsätta att sträcka inner bak framåt, men jag lade även till slutan här. Eftersom Gibson är så snabbtänkt så gäller det verkligen att vara precis med sina hjälper och berömma i exakt rätt ögonblick. Jag fortsatte nu att uppmana honom med slutahjälpen tills han tog ytter bak mer mot sin tyngdpunkt och inte fullt lika mycket åt sidan. Efter några upprepningar gick det ganska fint. 🙂

Gibson fick sedan växla mellan öppna, sluta och lite lätt samling på volten i skritt och trav, och han gjorde det riktigt duktigt! 🙂

Nu till min fundering kring öppna och sluta. När hästen förstår hjälpgivningen för dessa övningar, kan man använda hjälperna för att placera hästen lite bättre. Det fyller inte något egentligt syfte att bara göra övningen öppna eller sluta, utan att den förbättrar något hos hästen. Det vi önskar är att kunna rikta hästens kraft från bakdelen mer mot sin egen tyngdpunkt. Om vi kan få hästen att behålla överlinjen lång och jobba in sina båda bakben mot tyngdpunkten, får hästen möjlighet att omfördela mer vikt till sin bakdel och mindre på sin framdel. Vi får med detta bakdelens och underlinjens muskulatur att bli starkare och därmed orka ta över vikt från framdelen.

Om inte öppnan och slutan används till något som stärker upp hästen, så kommer det ofta leda till att hästen rent tekniskt placerar sig i dessa positioner, men inte mycket styrketräning uppnås. Om man rider öppna på volt, så går hästens framdel på en något mindre volt, medan bakdelen går på ett större voltspår. Bakbenen behöver alltså färdas en längre sträcka för att komma runt ett varv på volten, än vad frambenen behöver. I en korrekt öppna är hästen böjd inåt, bröstkorgen har roterat nedåt på hästens innersida, och uppåt på hästens yttersida. En korrekt öppna ska åstadkomma att hästen får mer lyft i ytter bog, och tittar man därför på öppnan i trav på volt, så borde inner bak ta i marken samtidigt, eller något före ytter fram.

Tittar man på övningen sluta på volt, så ska hästen fortsatt vara böjd inåt, bröstkorgen roterad nedåt på hästens insida och uppåt på hästens yttersida. Hästens bakdel rör sig på ett mindre voltspår, och hästens framdel på ett större. Framdelen har alltså en längre väg att gå på volten. I en korrekt sluta ska hästens ytter bak sträckas mot tyngdpunkten och skapa ett lyft i inner bog. Om man inte får ett lyft i inner bog, som åstadkoms av att hästens yttre bak sträcks fram och skapar lyftet i hästens innerbog, så kommer inner fram att ta i marken före ytter bak, i sluta på volt i trav. Detta fenomen har jag ofta sett och känt. Jag känner att jag därför nog vill passa mig för att rida sluta på volt, utan om jag gör det är det en kort stund och med mer samling. Jag rider hellre en piruett så att jag får med mig båda frambenen och därmed också lättare kan känna om hästen har lyft i innerbogen.

Öppnan är en lösgörande övning, och slutan är en samlande. Kan svårigheterna i slutan ligga i att hästen inte har tillräckligt mycket samling och styrka i bakdelen för att kunna få lyft i inner bog? Tilläggas bör att jag inte har sett så mycket videos på sluta i trav på volt, utan det är mest på raka spår. Ser man sluta på volt, eller “tagen bakdel”, så är det oftast i galopp.

Med Gibson kommer jag nu att koncentrera mig mer på att rikta bakbenen mot hans tyngdpunkt, och jobba mer med nyanserna i skritt, halt, trav och galopp, än att träna specifikt på vissa övningar. 🙂