Det korrekta sättet att använda ett kandar
Härförleden kom jag att läsa en artikel som handlade om användandet av kandaret, dvs stångbett och bridongbett.
Fritt översatt ur http://www.eurodressage.com/equestrian/2014/11/03/double-bridle-instrument-understanding :
“Stångbettet uppfanns för att fungera som ett kraftfullt verktyg för riddarna och kavalleristerna att kontrollera sina hästar med på enhandsfattning i de allra farligaste situationerna där kontroll ofta kunde betyda skillnaden mellan liv eller död. Det var först senare, under renässansen, som franska ridmästare, framförallt Pluvinel och de la Guérnière, upptäckte och spred medvetandet om att ett stångbett kan användas, då tillfälligtvis i kombination med en kapson, som ett instrument som låter ryttaren ta sig till en högre nivå av kommunikation med sin häst.
Sedan dess har kandaret ansetts vara en nödvändig del i ridkonsten, eftersom ett korrekt användande inte bara leder till en väldigt fin kommunikation, men också ökar hästens samling. För att förstå detta måste man ta en noggrannare titt på hur kandaret verkar.”
Vi ser kandaret många gånger idag användas idag på ett sätt som närmast påminner om dess användande i strid för att på ett effektivt sätt kontrollera hästen. När vi ser detta så väcker det förstås avsky hos oss människor som värnar om hästens bästa, det är inte underligt att så många diskussioner uppstår om bettlös ridning och avskaffandet av kandaret som tvång i de högre klasserna. När redskapet inte används som det är tänkt för ridkonsten, utan på ett brutalt sätt som i våra dagar inte har något rättfärdigande, väcker det hos många starka känslor och djurrättsaktivister får vatten på sin kvarn.
Problemet är att så mycket ridkunskap har gått förlorad genom åren och folk är inte tillräckligt duktiga på biomekanik och känsla för hästen för att förstå vad det är de gör. Det gäller att se hela vägen framför sig, inte bara ta närmaste väg som ser ut att leda framåt mot målet. Man kan tänka sig att man ska gå igenom en labyrint. Man vet att man ska mot norr, men om man bara viker in på alla öppningar som vetter mot norr så är det inte säkert att man kommer ut genom labyrinten. Om man däremot noggrannt innan studerar den väg man måste vandra, och memorerar den, så är det mer sannolikt att man kommer fram till sitt mål.
Folk idag är vana att få det de vill ha med en gång, de har inte tid att vänta, och när det gäller tävling lockar det fram det sämsta hos många människor, oavsett vilken genre det handlar om. Så snart man börjar jämföra sig med andra, så är det lätt hänt att avundsjukan griper in och man vill så snabbt som möjligt bli bättre än någon annan.
När inte ridningen längre handlar om konsten i sig, utan om att nå ett förutbestämt mål, är det svårt att bevara skönheten.
Jag tror jag har skrivit om det förut, men för mig ser jag stångbettet som ett sätt att dämpa hästens upphetsning/adrenalin, och istället få den att länga ut huvud och hals framåt/nedåt. På Titan har jag med kandarbetsling huvudsakligen ridit på bridongen och bara tagit upp kandartygeln, eller sträckt den, när Titan blir för hetsig för att dämpa honom. Så snart stångbettet har haft sin effekt återgår jag till att rida på bridongen igen. Därigenom behåller jag en lätt kontakt med hästens mun, där jag har lika mycket tyngd i min hand, som hästen har i sin mun. Ju lättare och finare den kontakten kan vara, med ju mindre medel kan vi kommunicera.
Naturligtvis är det en konst att rida på blank stång också, men det kräver verkligen en häst som hundraprocentigt lyssnar på ryttarens sits, för att kunna ställa och böja hästen för sitsen enbart. Stången är bara en kontakt mellan hästens mun och ryttarens hand och därigenom ska ryttaren känna vad som behöver korrigeras. En stång ska användas med mycket fin kontakt, då först ser det vackert ut.
Artikeln jag länkat till är lång, men mycket läsvärd och beaktningsvärd. Det finns många klassiska ryttare som citeras däri.
Jag hoppas att ni inte väljer redskap utifrån vad en viss regel säger att ni ska, utan att ni väljer det verktyg som är bäst lämpat för situationen. Så länge hästen utbildas och inte har nått en tillräckligt hög nivå i sin förmåga till samling, gör sig oftast tränsbettet (eller motsvarande) allra bäst, med kandaret närmar man sig det slutliga målet, blank stång. Stången ska inte användas som ett sätt att utöva mer kraft gentemot hästen, utan som ett finstämt verktyg.