Mental träning med Disto
Härligt med julledighet! 🙂 Nu finns det tid för lite lek och träning med hästarna och jag älskar verkligen att snön inte ligger på marken utan det är sådär lite lagom varmt ute. Man kan vara påklädd lagom utan att frysa eller svettas och ändå kunna röra på sig, underbart! 😀
Istället för att fokusera på inlärande av nya övningar, och ensam som jag var då Erik var ute på jobb, tänkte jag att det vore kul att miljöträna Disto, försöka få honom lite tryggare och våga prova andra saker. Disto fick därför ha grimma och grimskaft på sig och så tog jag med Parelli-sticken till ridbanan. Jag kände på en gång att Disto var väldigt lyhörd och jag kunde lätt få honom att lyssna på mina signaler, så jag släpade fram den väldigt tunga lastpallen, pust! Disto var ganska förskräckt och “fnorkade” åt pallen men han satt ju ohjälpligt fast i mig så han kunde inte mer än att hålla sig på max ett replängds avstånd från mig och pallen. Så jobbigt. 😉
Det var nu en tid sedan vi tränade med pallen, och även fast Disto tyckte det var läskigt så visste han vad han skulle göra och klev snällt och lydigt upp på pallen om än osäker. Han är så väldigt angelägen om att vara till lags, så han gör saker som han egentligen inte riktigt törs. Jag får känslan av att han lite försöker låtsas om som om det läskiga inte är där. Typ som när man själv går hem i mörkret och tror att det går en mördare bakom en (fast det så klart inte gör det 😉 ). Man är fast övertygad om att någon går där, men man tittar bara rakt fram och försöker att låtsas som att det inte finns någon bakom, så går det bra. Man är jätterädd men törs inte titta av rädsla för att det verkligen SKA finnas någon där. Lite så känns Disto. Han vet vad han måste göra, och för att klara av det så låtsas han som om det läskiga inte är där, han ser det inte, fast han vet att det är där. 😉
När Disto stod på pallen fick han mycket beröm och han fick också bli kvar på pallen för att slappna av. Han blev märkbart tryggare och lugnare för varje gång han klev upp och försäkrad om, och överbevisad om, att det inte var farligt.
När pallen var avklarad och det kändes som att det inte var svårt, så tog jag fram bollen istället. Disto fick sedan gå och putta på den, vilket han gjorde väldigt duktigt! 🙂 Jag fick koppla bort grimskaftet för att han skulle få ha huvudet friare, och han kunde trava och galoppera bredvid mig fram till bollen för att sedan stanna upp och ge den en bestämd knuff. Han kan inte riktigt röra sig och samtidigt putta på bollen, det är situationen för jobbig för.
När det kändes som att bollen inte var någon direkt svårighet heller, mer än att det så klart går att förfina och förbättra, bad jag Disto att röra sig runt mig på volt. Han höll sig runt mig som om jag hade grimskaft på honom, så lyhörd var han. Dock finns det som en skör gräns där, när han känner att han är fri, så blir han upprymd och så vill han gärna röra sig på större avstånd, så efter några varv blev cirkeln en oval. 😉
Nåväl, Disto fick springa så, och sedan försökte jag busa lite med honom och be honom gasa på långsidorna. Det såg ut som om han hade kul, faktiskt. 🙂 Dock verkar det bli så att när Disto har fått springa ett tag och fått upp flåset, så växlar upprymdheten över i rädsla och flyktkänsla. Samma sak händer i hagen. När Erik och jag busar med hästarna (ropar “kom igen då” och springer med dem) så springer Gibson glatt med, medan Disto gör det till en början, men sedan efter några minuter blir han stressad och stannar och kan till och med börja gnägga efter Gibson. Disto låter rädd, och han ser också rädd ut. Jag tror att han liksom förknippar galopp med att fly. Om han får upp pulsen tillräckligt så känner han sig inte alltid upprymd, utan kan bli rädd.
På detta vis kände jag att det blev idag med, jag började se ängslan i Distos ögon och han sprang inte enbart av glädje och upprymdhet, så när jag såg detta kallade jag på honom och så fick han ta det lugnt och låta sig ledas av mig igen. Jag vill inte att vi avslutar passet när han känner sig ängslig, utan jag vill att han ska känna sig avslappnad och obesvärad. Disto fick därför kliva upp på pallen några gånger, sedan provade jag att sända honom över pallen och be honom stanna upp på den. Efter två varv, eller så, stannade han lydigt på pallen och blev då överröst med beröm och mjuka klappar. Efter en liten stund fick han kliva ner från pallen och vara med när jag släpade pallen till sin plats igen. Han var märkbart mindre bekymrad om när jag släpade tillbaka pallen, än när jag tog fram den, det kändes bra och som ett litet framsteg. 🙂
