Att ta sig till och från hästträningar – ett inlägg om lastträning
När Erik och jag köpte Titan var nästa inköp för oss en hästtransport. Att köpa oss en hästtransport ansåg vi nämligen vara nödvändigt för att kunna ta oss till de tränare vi ville träna för.
När hästtransporten var inköpt började nästa utmaning, och det var att lastträna Titan. Titan kom nämligen mycket snart underfund med att det inte var så värst kul att gå in i lådan, och det föranledde att vi fick förkovra oss i konsten att lastträna en häst. 🙂
Titan visade sig vara en individ som inte var rädd, utan bara bestämd i sina åsikter och de bestod i att han inte hade den minsta lust att kliva in i hästtransporten. Han stannade helt sonika utanför och det gick inte med några medel att övertala honom att kliva in i hästtransporten, om ens upp på lämmen. Genom vår då nyfunna vänskap Liv fick vi hjälp med hur vi skulle göra för att ta det mentala kommandot över Titan, hur vi skulle vara smartare än honom.
Knepet bestod i att ta kommandot över Titans hovar, för där Titans hovar befann sig, där befann sig även resten av Titan. Hur många har inte varit med om att hästen “nästan” går in i transporten, det är bara de där bakhovarna som dröjer sig kvar på lämmen, eller till och med den där enstaka bakhoven som dröjer sig kvar så pass mycket att dörren bakom hästen inte går att stänga? Vi har åtminstone varit det. 😉
Sagt och gjort, vi lärde oss att bemästra konsten i att exakt kunna placera Titans hovar, och detta fungerade bra utom när det var skarpt läge. När vi verkligen skulle åka, och inte bara träna, då steg nämligen nervositeten och Titan var då inte alls lika lätt att lasta som när vi bara tränade. 🙁 Han kände av vår nervositet och senare även frustration.
Det gick en tid innan vi även lärde oss bemästra våra känslor inför lastningssituationer, men när vi bättre lärt oss ta kontroll över detta, lärde vi oss att man genom sin energinivå kan påverka hästen.
Titan kunde vara helt lugn, men ändå tjurigt sätta sig på tvären när vi väl skulle åka. Genom att ge honom två alternativ, att som nummer ett gå in i transporten, eller nummer två få det jobbigt genom att tvingas röra på sig, så lärde han sig till slut att det var enklare att kliva in i transporten. 🙂
Efter att vi kommit över denna mentala spärr blev Titan oerhört lättlastad och jag har sedan dess kunnat skicka in honom i transporten. Nu för tiden springer han nästan in i transporten när han får syn på den. Han har öronen framåt och kliver glatt på. Att sedan köra honom har aldrig varit några problem, han står lugnt och stadigt i transporten och har alltid kunnat koppla av där inne. När han kliver ut på det nya stället tittar han sig intresserat omkring och kommer direkt till ro när han släpps in i en box och får äta lite hö.
Ju fler hästar vi haft i vår ägo, ju mer har vi lärt oss om lastning. Alla hästar är inte som Titan, en del är rädda och/eller mycket nervösa inför en lastningssituation, och en del blir rent upproriska när de ställs framför en transport.
Att kunna lasta en häst handlar om ett förtroende mellan häst och människa, och hur väl mentalt förberedda båda är inför en lastningssituation. Ju skickligare hästmänniska man är, ju lättare kan man läsa av olika hästar och veta vad som behövs i just den situationen. Erik och jag är inga fullfjädrade lastningsexperter, men en del har vi lärt oss genom åren. Titan var istadig, Perla lydig men nervös, Distinguido lydig men rädd/nervös/introvert. Dessa tre hästar har vi framgångsrikt lärt oss att lasta, även fastän de har varit olika i den sitautionen.
Gibson har vi detta år börjat att lastträna, vi har tränat ett tiotal gånger med honom nu. Innan vi började träna med honom har han åkt transport två gånger tidigare i sitt liv, vad vi vet. En gång från uppfödaren till vår bekant som köpte honom, och sedan från vår bekant hem till oss. Den gången han åkte till oss blev han nervös så snart hans dåvarande matte försvann ur bild och han ville inte stå kvar utan henne, men när han fick in sin kompis i transporten åkte de två hem till oss tillsammans. Det är allt vi vet om Gibsons tidigare erfarenheter av att åka transport.
Gibson har visat sig vara nyfiken, men samtidigt rädd och han får nästan panik i mentalt jobbiga situationer. Att få honom att gå in i transporten gick ganska snabbt då han var nyfiken och gärna tog emot godsaker inne i transporten, men så snart vi började stänga dörrarna bakom honom och även lämmen så blev han nästintill panikslagen, då hjälpte inget för att lugna honom. Vi insåg raskt att vi skulle få backa några steg och gå mycket varsamt fram med Gibson.
Jag vill att Gibson ska kunna stå kvar i spiltan även fastän man inte stängt bakom honom och även fastän man inte står framme vid hans huvud och håller kvar honom där inne. Senast vi lasttränade Gibson kunde han kliva in i spiltan både framlänges och baklänges. 🙂 Han kunde stå kvar i spiltan fastän jag stod bredvid honom/vid hans bakdel och jag kunde även få honom att gå framåt igen om han började backa när jag stod vid hans bakdel. Jag kunde skicka inom hon i transporten efter lite övning.
Han stod till sist lugnt och stilla kvar, även fastän han var lite fundersam till varför han egentligen behövde göra det. 🙂 När han hade stått så en stund och vi även upprepat detta några gånger, bestämde jag att det var dags att stänga dörrarna bakom Gibson. Med dem stängda bakom sig stod han fortfarande stilla kvar och jag bad då Erik att röra sig runt transporten, upp på lämmen och greja lite som man brukar kunna göra när man lastar en häst. Gibson stod fortfarande kvar, även om han lyssnade och tittade lite bakåt. Han verkade hantera situationen med ett helt annat lugn än den första gången vi provade att stänga bakom honom. Han var fortfarande inte helt bekväm, men han reagerade nu med ca 20% oro jämfört med 95% förut. När vi öppnade dörrarna kunde Erik mocka ut bakom Gibson och han stod ändå kvar, även fast jag fick påminna honom lite grand om det. När Erik var klar fick Gibson till slut backa ut.
När Gibson reagerar ännu mindre på att dörrarna bakom stängs, kommer vi gå vidare med att stänga lämmen bakom honom och när han behåller lugnet även med lämmen stängd bakom och ljud utanför, då som först kommer vi att stänga de övre luckorna bakom honom. Med Gibson tar nog lastträningen allra mest tid i förberedelser innan själva transporten kan ske, av de hästar vi hittills tränat och även hjälpt till med att träna. Han har lätt för att bli väldigt stressad och då blir han knappt inte kontaktbar. Han måste tänka för att han ska kunna påverkas.
Min tanke är också att kunna placera Titan bredvid Gibson när Gibson är mer bekväm med lastningen och när tiden är mogen ska de två få börja åka små rundor ihop. Titan är som en filbunke och hans lugn smittar av sig på andra hästar, så att placera honom bredvid en nervös häst brukar ha en lugnande effekt.
Alla hästar är olika, men det är alltid roligt när man hittar lösningen på ett problem och det börjar gå bättre. Gibson kommer helt säkert bli en bra åkare, även om han behöver lite tid på sig. 🙂
