Träningen igång igen
Hemma har träningen med hästarna legat nere en längre tid nu eftersom Erik och jag varit fullt upptagna med att sörja en av våra katter som sprungit bort. På prov skulle vi låta vår katt Selma bo hos min pappa, eftersom Selma och gamla Cassie inte kom värst vidare bra överens. Det bar sig inte bättre än att Selma stack från min pappa första gången hon fick gå ut, och sedan dess var Erik och jag utom oss av sorg. Efter mycket letande och lappande och telefonsamtal från hjälpsamma människor fick vi efter drygt en månad hem Selma igen, och sakta börjar vi återhämta oss mentalt.
Än så länge har jag ingen sadel till Distinguido (den är beställd men har inte kommit ännu) och det bidrar till att jag inte riktigt kommer igång med ridningen med honom. Han är känslig i ryggen märker jag och jag är inte världens smidigaste ryttare just nu så jag vill bespara honom punkttrycket från mina sittben så gott det går. Därför har jag i stort sett bara tränat från marken med honom.
Samtidigt har jag känt att Disto behöver miljötränas mer för att bli tryggare med mig uppe på hans rygg. Han är inte feg av sig, men han blir lätt nervös och spänd och man tar inte med sig hundra procent av relationen från marken upp till ryggen, jag vet inte hur många procent som faller bort. Vi har därför tagit upp träning med olika föremål igen, då jag känner att det behövs.
Idag fick Disto bekanta sig med en plastpåse fäst på ett spö och han blev väldigt spänd när han detta föremål kom nära honom – jätteläskigt! Disto kommer ganska snabbt över sin rädsla, eller så ignorerar han det läskiga föremålet tills det gör något mer oväntat. 😉 Han fick vänja sig vid att bli klappad med spöet med plastpåsen och att jag långsamt viftade med det. När han blinkade ordentligt fastän plastpåsen var på honom fick det vara nog.
Disto fick sedan skutta några gånger över röret som vi har som hinder, och jag blir varje gång förvånad över att han verkar tycka att det är så roligt, jag hade förväntat mig att han skulle vara mycket mer rädd för det. Det kanske blir en hopphäst av Disto. 😉
Sedan fick Disto putta på Parellibollen. Inga som helst problem. Han går obekymrat omkring och föser bollen framför sig så efter några minuters promenad på ridbanan med den framför så fick Distos träning vara över. 🙂 Jag får klura på vad vi ska träna på nästa gång.
Gibson verkar vilja göra saker nu märker jag, jag tycker i alla fall att han ber om det när jag släpper ut honom i hagen. Oftast när jag släpper ut honom så står jag kvar hos honom en stund och småpratar lite med honom och kliar honom på manken. Då brukar han lyfta en framhov som om man skulle ta upp den för att kratsa den. Det är väl något vi har förstärkt honom för, och sådant fastnar ibland hos honom som tics.
Idag tog jag därför ut Gibson på ridbanan efter att Disto var klar där. Eftersom det var en tid sedan vi tränade tänkte jag att det inte var någon idé att introducera plastpåsen just idag, utan vi gjorde saker vi gjort förut. Gibson fick röra sig runt mig i skritt och trav och det var ju inga problem. Han gör vad som förväntas av honom och han kommer gärna in till mitten för lite godis, beröm och kli på manken. 🙂 Eftersom han kändes avslappnad försökte jag mig också på att få honom att galoppera och det gick förvånansvärt bra. Från början var jag säker på att Gibson var LBE, men numer är han en ganska mild LBE och han står hellre still än rör på sig, så han kanske t o m har gått mot LBI. Med andra ord kan det vara svårt att få fart på honom, han väljer hellre att stå stilla. Galoppen gick i alla fall fint, han kunde galoppera i båda varven utan att missförstå min energi utan han höll sig på volten utan att dra utåt. Efter att ha fattat galopp och galopperat bra några gånger gick vi till röret. Vi har ju tränat på röret några gånger nu i alla fall, men trots det var Gibson förskräckt över det idag. Första gången jag hade tänkt mig att han skulle gå över det så gick han runt det, men sedan kunde jag sända honom över röret och han följde även efter mig. Ganska snart tog han det lugnt, men han är fortsatt skeptisk mot röret ändå. Det kommer ta sin tid innan han är övertygad om att det inte kommer äta upp honom…
Gibson fick också fösa bollen framför sig och det gjorde han ganska bra. Något spänd var han förstås, men han ville ändå putta på bollen och få beröm och godis, så han överkom sin rädsla ganska bra. Gibson behöver mycket mer upprepningar med läskiga övningar än vad Disto behöver, för att smälta dem.
Jag tycker att båda hästarna var väldigt duktiga ändå, de försöker förstå vad jag vill och gör så gott de kan, de låter sig övertygas fastän de är skeptiska i början och jag inte alltid inger det lugn jag borde. Disto är mer obekymrad av sig än vad Gibson är, något jag inte hade trott från början egentligen.
Det är roligt att se att hästarna växer mentalt och törs mer, det blir jag glad av. 🙂 Det är bara det att jag själv ska hålla min ork och energi igång för att träna kontinuerligt, och det är inte alltid det lättaste. 🙁 Nu för tiden blir jag mycket mer dränerad på energi när jag har gjort något mentalt krävande, än vad jag blev för ett tiotal år sedan. Även fastän jag gör något som går bra, blir jag liksom utmattad i kroppen. Jag har nog också en viss prestationsångest, en rädsla över att nästa session ska gå sämre än den förra. Hur passet går beror ju på en själv, inte på hästen. Hästen gör vad den tror förväntas av den, eller vad den tror den måste göra för att överleva. Det är upp till oss människor att vara tillräckligt skickliga för att hästen ska göra det förstnämnda alternativet.
