Tränat för Norah Kohle
Sedan många år tillbaka har jag känt till att det finns en tjej som heter Norah Kohle (www.norahkohle.se) och som tränar frihetsdressyr med sina hästar. Det har dock aldrig funnits möjlighet att träna för henne eftersom avståndet mellan oss är så långt, men jag har alltid varit fascinerad av vad hon gör med sina hästar. Det har sett så mjukt ut, tycker jag.
Efter att ha kontaktat Norah och fått möjlighet att komma dit i fredags, så fick jag med kort varsel ledigt från mitt jobb så att jag kunde åka dit. I torsdags förmiddag åkte jag, med pappa som ressällskap och Distinguido i hästtransporten, mot Kungsbacka och Norah. 🙂
Efter en lång resa, och en GPS som lurade in oss på småvägar (som skulle vara en genväg), kom vi till slut fram. Disto var ganska stressad i transporten, han uppskattade att få komma in i en box och ha Norahs häst Conny som sällskap.
Norah och jag pratade en stund om hästar och träning och lite vad jag gjort tidigare. Jag fick uppfattningen att Norah är en ödmjuk person och som ser hästarna som individer. Jag berättade om min känsla av hästträning, oavsett hur den utövas, så handlar det många gånger om att man inte ger hästen ett val. Det finns oftast en negativ effekt av att inte göra som man blir tillsagd. Hur vet man att hästen vill vara med en och göra det man ber den om? Hur blir det ett umgänge på mer lika villkor? I frihetsdressyr har heller inte hästen alltid ett val. Det går att träna hästar till inlärd hjälplöshet, de kommer inte undan hur de än gör, det finns bara ett rätt, och det är att låta sig domineras av människan.
Igår morse efter att Distinguido fått vilat upp sig under natten, så fick vi träna för Norah. Jag hade bokat in mig på en 3 timmar lång träning, för att få möjlighet att verkligen ha tid att träna med Disto men också kunna prata med Norah och höra hennes tankar om träning medan Disto fick vilostunder. Att få en längre träningssession gör att man får mer tid att repetera, och att man verkligen kan prata om det man gör.
Jag fick visa lite vad vi gjort hemma. Jag har ju bara gjort vad jag trott varit rätt, baserat på den känsla jag fått, och ibland har jag insett att jag gjort misstag. Den känsla jag vill ha i longeringen är att få hästen att hålla sig runt mig på slack lina, att det är spöet/skänkeln som hästen böjer sig runt omkring. Jag berättade om hur jag tränade Gloria och så en dag upptäckte att jag inte behövde ha kapsonen och linan för att longera henne, att jag kunde löslongera henne fastän jag inte medvetet jobbat mot det. Norah tyckte att det jag hade gjort med Disto var fint arbete. 🙂
Norah sade att det är en sak som hon undviker, och det är att använda tryck för att sända hästen bort ifrån en, utan att tryck alltid betyder “kom till mig”. Har man hästen lös i paddocken ska man inte jaga den om man vill kunna få den att komma till sig. Det är ju en ganska intressant detalj, och särskilt då jag tänker på hur Gloria, och även Titan kan longeras. Jag har ju som sagt inte medvetet tänkt att kunna löslongera dem, men effekten av träningen blir ändå att jag kan lyckas göra det.
Jag berättade om att Disto var ganska stressad under den senaste Bent-kursen och att jag hade svårt att få honom att vara närvarande mentalt. 🙁 Jag fick då tips om hur jag kan göra för att be honom att slappna av på nya platser. Dessutom förslaget om att åka iväg till nya platser för att träna på själva momentet att inte vara på hemmaplan. Hemma har jag som regel inte svårt att få Disto uppmärksam på mig, men när vi är iväg så blir han spänd och vill ha kontroll över situationen.
Jag berättade också om Distinguidos högerbog som alltid är ute och flaxar och hur jag än försöker så kan jag inte få den med mig. Disto reagerar så himla snabbt när jag ska korrigera hans bog, att det liksom blir vingligt istället. Så fort jag släpper kontrollen över hans högerbog, så flyter den direkt iväg igen. Norah sade då att jag istället kan vänta på att han placerar bogen rätt, och sedan förstärka/berömma honom för det. Jag fick träna på det hos Norah, och även om det var svårt så upplevde jag att det var mindre frustrerande att hela tiden lägga fokus på den delen jag tappade. Rätt vad det var kom också Distos bog på plats, av sig självt, eller med andra signaler från mig i varje fall.
Jag fick också ha Disto lös på ridbanan för att se vad som hände då när jag släppte honom lös. Disto hade ett favorithörn på Norahs bana, och dit gick han och ställde sig. Jag kunde då gå dit och hämta upp honom lös, men så snart han fick intresse för något annat så gick han iväg från mig. Jag lät honom då vara, så att han en stund fick titta på det som intresserade honom. Sedan fick jag prova att driva på honom från den position där jag stod och sedan försöka hämta upp hans fokus och få honom att komma till mig. Det fungerade faktiskt mycket bättre än jag kunnat tro, men det gäller att kunna läsa av små signaler från hästen. 🙂 Det är också viktigt att ha tålamod och lugn i den situationen, och inte försöka skynda på.
En annan sak som vi har lite problem med, var galoppfattningarna. Disto har en tendens att rusa in i galopp, så Norah föreslog att jag skulle träna in galoppfattningarna och förstärka dem, så att varje galoppsprång blir just en fattning.
Jag tränade på detta vis för en tid sedan, men sedan har jag fått rådet att låta hästen galoppera mer framåt. Nu ska jag ju inte säga att jag har tränat överdrivet mycket på sistone med Disto, men jag har nog i alla fall låtit honom springa mer i traven på senare tid, än hur jag först upp träningen från början. Gloria hade inte så stora och bogfria gångarter så som Disto har, så hennes trav blev aldrig så fartfylld som Distos kan bli. Gloria kom in i galopp ur en mycket lägre trav-hastighet än vad Disto kan uppbringa, så när Gloria galopperade mer framåt var det annorlunda än hur Disto gör det.
Norah sade att när galoppfattningen är bättre befäst, så kan jag be Disto fatta galopp från skritt. Det jag önskar är galopptakt, inte hastighet, vilket också är mer så som jag fick lära mig AR från början. Jag tänker som så att det här tankesättet kan passa mig bättre även när det gäller att galoppera uppsuttet. Jag är nämligen inte den modigaste människan av mig så jag uppskattar om galoppen inte går så fort, utan mer långsamt, åtminstone till att börja med.
Jag tyckte mycket om Norahs lugn och ödmjukhet och att acceptera saker som de är. 🙂 Disto var väldigt lugn och tillfreds, inte utmattad, när träningen var över och han klev på hästtransporten helt utan att vara stressad eller orolig över det. Detta trots en lång resa dagen innan, bara stått på box, och sedan fått vara i paddocken tillsammans med mig.
Jag är glad över att jag på så kort varsel fick möjlighet att träna för henne. Förhoppningsvis kan jag träna för henne igen, framåt vårkanten, när det annalkande vintervädret har begett sig iväg. 🙂