Dressyr är en bedömingssport
Igår fick jag hem tidningen Ridsport i brevlådan. Rubriken på den första artikeln var ”Behövs det en Totilas för att tävla lätt klass?”. Det korta svaret är nog ja, så länge som dressyr är en bedömningssport och man lägger in en värdering i hur vackert hästen rör sig. ”Beauty is in the eye of the beholder.” som det brukar sägas, skönheten ligger i betraktarens öga.
Efter att ha läst artikeln blev jag lite konfunderad över några saker, bl a citat: ”Jag och många andra som tävlar gör det ju faktiskt för att få en rosett då och då”. Är det verkligen så? Tävlar man för att få en rosett? Är rosetten det som talar om att man gjort något bra? Jag antar att du kan vinna en tävling med hur usla procent som helst, om resten av startfältet får ännu sämre procent än du själv. Skulle man ändå vara nöjd med låt säga en vinst med 48%-poäng, bara för att man vann?
Jag tänker som så att en tävling är ett sätt där jag kan få ett kvitto på hur jag och min häst är som ekipage, hur väl utbildad min häst är. Nu har jag faktiskt inte läst TR, och jag har inte ens grönt kort för att få tävla, så det här med tävling finns inte riktigt på min karta ska jag erkänna. Om jag skulle tävla, så vore det för få en bedömning i hur väl jag tränat min häst. Domarna har dock en slags rörelsemall att utgå ifrån, en förutbestämd uppfattning om hur en häst föredragsvis ska röra sig. Om den mallen är en svensk varmblodig ridhäst, kommer man sällan med en medioker Haflinger, Nordsvensk, P.R.E osv att få toppoäng på grund av att deras grundförutsättningar är annorlunda.
Dressyr är en bedömningssport, men frågan är ju vad som bedöms? Vad är kvalitet hos en ridhäst? Jag tycker att kvalitet är rena grundgångarter, att hästen inte har ett stort övertramp pga att den lämnar framhoven långt inunder sig innan den lyfter den, och att inte bakbenen skjuter på långt bakom hästen.
Hur en häst har förutsättningar att röra sig beror på dess genetiska disposition. Hur den de facto rör sig under ryttare beror på hur väl ryttaren lyckas förvalta dessa förutsättningar. Svårigheten för domarna är kanske att avgöra vad som är förvaltat, och vad som är hästens naturliga talang?
En häst som av naturen har passgalopp, kommer ryttaren få kämpa med för att få den att gå i ren galopp. En häst som av naturen rör sig rund över ryggen i en lätt, klar tretaktig galopp, behöver ryttaren bara låta bli att förstöra, för att bevara kvaliteten.
En iögonfallande häst, som inte gör något fel, kommer antagligen få högre poäng än den som inte är lika iögonfallande.
Dressyr handlar också om att rida korrekta ridvägar, att göra bra övergångar och visa att man har en lydig häst. Tyvärr har vi idag ingen användning för denna lydiga och välutbildade häst, hästens kunskaper sätts aldrig på verkligt prov i ett arbetsmoment. Därför kan dessa elektriska hästar också vinna på hur uttrycksfullt de rör sig, men jag är inte övertygad om att domarna som sätter dem som nummer ett också skulle vilja rida en lätt fältritt med densamma häst.
Om domarna dömde korrekt, dvs såg på hästens renhet i gångarterna i alla moment och att inte hästen hänger på bogarna, så skulle jag vara mer än nöjd. Jag har sett ytterst harmoniska och korrekta ritter blivit placerade lägre än ritter där hästen varit elektrisk inne på ridbanan (men på framridningen ridits i rollkür). Om domarna fått se både framridning och själva tävlingsritten vore kanske bedömningen annorlunda?
För att få rättvisa poäng skulle kanske domarna försöka bedöma hästens talang och sätta det i relation till dagens prestation på tävlingsbanan? En häst som bedöms som talangfull, skulle få en lägre koefficient, än den som inte är talangfull. Det är bara mina funderingar. Hur man än vrider och vänder på det så är det svårt att få det helt rättvist i alla fall. Grundproblemet i det här är egentligen att folk vill tävla och visa sig bättre än andra, och använda hästen som redskap för tävlingen. Låter man bli att tävla, och istället finner andra sätt att glädjas med sin häst, så är problemet löst! 😀