Gibson

Idag tränade jag en stund med Gibson på ridbanan. Gibson är alltid mycket ambitiös och motiverad när jag tränar med honom från marken. Idag visade han lite samlad trav.

Träning med Distinguido

Det är nu rätt länge sedan jag tränade med Distinguido, men ikväll infann sig lusten och tillfället togs i akt.

Under dagen införskaffades en ny grimma och den första delen i träningen bestod i att få Distinguido att vilja ta på sig grimman. Känslig som han är, för minsta oro hos mig, avviker han om han känner att något är fel. För att invagga honom i trygghet utdelades flertalet sockerbitar först utan grimma, sedan när han stack fram huvudet mot grimman, sedan när han stack ner huvudet i grimman och därefter när grimman kom på blev det ytterligare ett antal sockerbitar. Distinguido måste vara den häst som tydligast leder ligan i hur många sockerbitar man kan få utdelade under en tidsrymd. Om någon tittar på vår kvot av inköpt bitsocker i affären undrar de nog hur det står till, hur mycket socker vi egentligen använder i vårt te och kaffe.

Efter att grimman var trädd över Distinguidos huvud tillbringades ytterligare en stund med borstande, och det innebar förstås fler sockerbitar, men slutligen var han nöjaktigt borstad och vi kunde äntra ridbanan.

Det första som brukar ske när Distinguido kommer in på en ridbana/ridhus, är att han vill rulla sig när han har hittat ett lämpligt ställe att göra detsamma på. Eftersom grimman var ny för dagen var alltså det första jag gjorde när vi kommit in på ridbanan och stängt grinden om oss, att ta av grimman, som jag spenderat x antal sockerbitar i träning på att få trädd över Distinguidos huvud.

En stunds rullning senare var det dags att ta på grimman igen, och därmed utdela fler sockerbitar. Därefter kunde vi inleda övningar i grimma och grimskaft. Jag har ett ungefärligt mönster som jag håller mig till och det första jag gör är oftast att gå framför hästen på en volt och använda spöet riktat mot skänkelläget eller framför hästen eller varthelst det passar sig. Distinguido kändes måttligt road av att ha mig framför sig, mina korta taxben har aningens svårt att hänga med i hans långbenta kliv, därför blev det bara ett fåtal minuter i denna position innan jag flyttade mig och lät honom kliva runt på volten med mig i mitten.

Distinguido kändes ganska avspänd idag, fast ändå energisk. I skritten rörde han sig lite lojt och slött, och traven var nästintill jogg. Han har inga svårigheter med att kliva under sig väl, och jag tänkte på Bents ord i helgen om vad en häst behöver och vad dess ryttare kan ge den. Distinguido behöver inte träna på att sträcka sina bakben särskilt mycket mer fram inunder sig, då han av naturen redan gör det fint. Han är välbalanserad av sig. Jag noterade att Distinguido inte gjorde särdeles mycket märken i ridbanan, nu när det nyligen regnat på den och den var slät och fin. Många andra hästar gör kraftiga märken eller till och med släpar hovarna lite före och efter isättningen, men jag måste säga att Distinguido rör sig häpnadsväckande vackert.

Några galoppfattningar fick upp humöret på honom och han kändes busig och lekfull och energin fick komma till sin rätt. Den uppkomna energin använde jag sedan till att korta och länga steget för att kunna göra några enkla skrittpiruetter. Ingen ska tro att de blev perfekta för dagen, men min fokus låg på att Distinguido skulle koncentrera sig, vänta på mig och inte ha för bråttom, ett steg i taget, eller någotsånär.

Efter dagens träning, som allt som allt kanske innebar en kvarts, tjugo minuters vistelse på ridbanan, kändes Distinguido fortfarande avslappnad och bekväm, fastän vi haft både hög och låg energi i övningarna. Det är viktigt att både häst och människa känner sig tillfreds efter träningen, och det tror jag att vi båda gjorde idag.

Bent-kurs 27-28 juni

Härförleden helg spenderade Erik och jag i Hällekis, på Bent-kurs. Det är nu tre år sedan vi senast var på Bent-kurs men varje gång jag närvarar vid en kurs påminns jag åter igen om varför jag fastnade för akademisk ridkonst. Logiken i teorin är densamma som Gillian Higgins beskriver för hästen i “Hästen i rörelse”, det handlar om biomekanik, främst hos häst, men även hos ryttare.

Bent inleder varje kurs med teori på lördag morgon, därefter följer ytterligare ett teoripass efter lunch, och så det sista avslutande när alla ryttares pass är klara söndag lunch ungefär. Som vanligt ger Bent mycket information, och ibland är det svårt att hänga med i tempot, med att både lyssna och anteckna samtidigt, därför är mina anteckningar långt ifrån kompletta men här är vad jag noterade från lördagen:

  • Muskler arbetar alltid i grupp. Överlinje lång – underlinje kort
  • Deacceleration: Hästens bakbens viktigaste kraft.
  • När hästen bromsar sig med frambenen blir den obekväm att sitta på. En häst som är obekväm för sin ryttare, är också obekväm för sig själv.
  • För en stillastående häst finns inte “för lågt” då hästen är skapt för att beta. En häst i rörelser har däremot en begränsning i hur lågt den bör hålla sitt huvud för att inte blockera sina frambens rörelser.
  • Den säkraste hästen för hästen att sätta ner bakhoven på är i framhovens spår, där vet den vad som finns.
  • Spendera tid med hästen för att få den att bli en häst, så som evolutionen har skapat den.
  • Hästen ska komma till handen, inte handen till hästen.
  • Moderna hästar saknar ligamentlameller till kota C6 och C7. Troligen omedvetet bortavlat. (Australiensisk forskare har funnit detta.)
  • Hästens bröstkorgsrotation medför att ryttaren behöver lätta sitt yttre sittben.
  • Shoulder in = Shoulder up
  • En hjälp ska hjälpa hästen.
  • Vi utbildar och rider hästen på det sätt ryttaren behärskar och hästen behöver. T ex en häst som inte når fram till tyngdpunkten, eller en häst som gör det av naturen får vi utbilda på olika sätt.
  • Passage = Balance, suppleness, schwung
  • Överskänkeln har muskler på framsida och baksida lår.
  • Avstånd mellan ryttares sittben är olika. Män har generellt sett kortare, kvinnor längre.
    6-17 cm mellan sittbenen beroende på kön och individ
    Män = 8 cm medelavstånd
    Kvinnor = 12 cm medelavstånd
  • Kvinnliga bäcken är mer rundade än mäns bäcken, som är rakare. En mans raka bäcken kan pressa ner hästens rygg när ryttaren vinklar om sitt bäcken bakåt.

Träning i vårsolen

Idag höll jag en ridlektion för första gången sedan många månader. Distinguido hade fullt sjå med att äta och titta på vacker flicka. 🙂

Ny inspiration efter en vecka hos Christofer och Rebecca! :-)

Igår kom Erik och jag hem från en vecka hos Christofer och Rebecca i Hällekis. För ovanlighetens skull tog vi med oss Galileo, Eriks häst, till Hällekis och Erik var den som fick träna medan jag var sällskap. 🙂 Faktum är att det var ganska skönt att bara kunna koppla av och titta på för en gångs skull, i vanliga fall är jag mest nervös och känner mig stressad.

Vi har ju påbörjat inridningen av Galileo och han har varit styrbar i skritt och trav i grimma på ridbanan, men sedan har det stannat av där, vi har inte haft motivation och ork liksom. Nu fick Erik lite hjälp med hur han ska få Galileo att tänka mer framåt i longeringen när han gör sluta, och även börja träna på att föra Galileo in och ut på volten med Erik i sadeln.

Under veckan finns det gott om tillfällen att se på när Christofer och Rebecca tränar sina hästar, och när andra veckoelever får sina lektioner, så det ges mycket inspiration, om man så vill. Just inspirationen saknas här hemma, då det bara är jag eller Erik som tränar häst, och om inte jag orkar gå ut, så orkar Erik inte så ofta gå ut och träna häst heller. Nu har vi fått lite boost i och med att vi fått se flera andra ekipage under veckan och då blir det lite mer inspirerande att träna hemma. 🙂

Idag tränade jag därför Distinguido en stund från marken. Det är nu en tid sedan jag red honom och jag känner att jag behöver få lite mer kontakt med honom mentalt, innan jag sitter upp igen.

Erik gick igenom longeringen med Galileo och sedan tog jag över rollen som stödjande longör medan Erik red Galileo på volten. Erik skrittade och travade Galileo, flyttade honom in och ut på volten, förde bogarna lite in och lite ut, bytte varv och tränade lite på sluta i skritt. Allt detta samtidigt som han försökte hålla Galileo lätt ställd och böjd inåt, och avslappnat länga ut halsen – inte det lättaste alla gånger.

Mr Pommeroy visar gärna att han förstår att gå med tagen bakdel mot en, så vi tänkte att det nog kunde vara läge att introducera sluta på volt med honom. Efter att han fått röra sig i alla tre gångarter på volten, provade vi därför att gå mot sluta på volten. Pommeroy lär sig väldigt fort, så bara man kan ge hjälperna i bra ögonblick och berömma precis när han gör rätt, så snappar han fort upp vad leken går ut på. 🙂

Ridsport som friskvård?

Ett ämne som diskuterats ganska mycket är att många inom hästsporten vill att ridsport ska klassas som friskvård, så att man kan få friskvårdsbidrag för ridning. Detta är faktiskt något jag är emot, för jag tycker inte att vår friskvård ska inkludera att vi får nyttja ett djur för våra syften.

Agility/hundträning är också undantaget friskvårdsbidrag, och det tycker jag är lika rätt, liksom all annan form av träning som inkluderar djur borde vara.

I dagarna har det åter igen varit stormigt gällande hästar utnyttjade i ridsportens namn. Till och med den stora tyska tidningen Cavallo har nu artikel om utnyttjade hästar i ridsport. Hur kan vi ens tänka oss tanken att få bidrag för att ägna oss åt något sådant här? Det vore ju att legalisera utnyttjandet av hästar ännu mer. Finns det någon som tycker att bilden nedan utstrålar en harmonisk häst? Är det så här vi vill se hästar, är det normalt och accepterat?

En inte ovanlig syn när det gäller dressyrhästar.

Till viss del har kanske vindarna börjat vända, för nu börjar fler hästtidningar att skriva om vad många av oss bedrövat har sett på tävlingsområden och på anläggningar. Våldet mot hästar har blivit normaliserat och folk kan inte skilja på harmoni och disharmoni mellan häst och ryttare.

Frågan är med vilken rätt vi över huvud taget rider på hästar? Hur vet vi att hästen är okej med att vi rider på den och var går gränsen för vad vi får göra med den? Bara för att den inte kastar av oss, innebär det inte att den trivs med vad vi gör. Ofta ser jag också ett förlöjligande och ifrågasättande av de som vågar bryta normen, som väljer att rida bettlöst, bomlösa sadlar eller barbacka, som väljer att ha sina hästar barfota, som har sina hästar på lösdrift, som enbart fodrar sina hästar med grovfoder samt mineraler/vitaminer. Många av dessa personer har lyssnat på hästen och känt av vad den trivs bäst med, som är lyhörd för hästens små signaler och valt bort det ena eller det andra. Man ser på deras hästars ögon att de utstrålar lugn och harmoni.

Det är klart att det antagligen finns hästar som inte har något emot att ridas på rimliga villkor, men likväl skulle de förmodligen tycka att livet vore fantastiskt i en flock där de blir stimulerade.

Vi kan inte hävda att vi har rätt att rida på hästen bara för att vi sörjer för dess överlevnad, vilda hästar har klarat sig bra utan människan, men i takt med att människan tränger sig på all natur, finns det inte många platser för vilda hästar att leva på. Om vi verkligen tycker om hästen som djur, då borde vi ändå respektera hästens natur, och egentligen bara kunna vara nöjda med att ha dem som stora husdjur, utan något krav på motprestation. Det är egentligen det mest logiska.

De människor som tycker att det är roligt att rida; är det då ridningen som är huvudsaken, eller har man fortfarande häst fastän man inte kan rida på den?

Friskvårdsbidrag tycker jag ska vara förbehållet aktiviteter där vi människor själva aktiverar oss på något sätt, men undantaget djur. Så länge man inte kan garantera djurs välfärd, ska inte staten blanda sig i att dela ut bidrag för något vi gör med djur och kalla det friskvård för människor.

Jag vet att hästar också framgångsrikt används som terapi för människor, och det visar väl på vilken fantastisk förmåga hästar har att läka oss människor, men det ger oss fortfarande inte rätten att göra vad vi vill med dem.

Förhoppningsvis blir aldrig ridsport beviljat till friskvårdsbidrag, det är åtminstone min förhoppning så klent som djurskyddet bevisligen är för våra hästar idag, med tanke på det som bl a tidningen Cavallo rapporterar om.

 

 

Ett liv med hästar

Varför väljer man ett liv med hästar? För oss är det för att vi tycker om våra hästar, de är individer i våra liv, lika mycket som våra katter är. Hästarna är inga hagprydnader i den bemärkelsen att vi har dem för att de är flotta, men de får gärna gå i hagen och ha ett härligt liv, oavsett vad vi väljer att göra med dem. 🙂

När jag tar ut en häst från hagen är det för att jag vill spendera tid med just den hästen. Vad jag väljer att göra, beror på vad jag känner för och även vad jag tror att hästen känner för att göra. Jag försöker alltid få min häst på ett gott humör, och peppa honom (eller henne), få min häst att känna sig stoltare, tryggare, och som att den kan göra vad som helst här i världen. 🙂

Det är faktiskt inte ofta jag rider på min häst, antagligen för att det inte är vad som är viktigast för mig. Visst är det skoj att rida, men det beror på hur jag känner det inför dagen, om jag känner att hästen är med på att jag sitter upp på dess rygg. Distinguido är en häst som nog egentligen föredrar att tränas från marken, då är han minst besvärad. Han är så oerhört känslig för vikthjälper, och jag är inte den skickligaste ryttaren, det vet jag med mig. Roligast brukar vi faktiskt ha om jag jobbar honom från marken.

Gibson är lite feg av sig, så för honom handlar det om att stärka upp hans självförtroende. Han är en häst som gärna står still, men som jag tror mår bra av att röra på sig lite mer. Han är inte så gammal ännu, men vi har börjat att rida honom lite smått, jag har faktiskt mest låtit Erik rida medan jag instruerar från marken. Jag känner att jag har lättare att stötta ifrån marken, än vad Erik har. Gibsons självförtroende stärks ju mer olika saker han får prova på, och han blir också mer framåt och pigg på att själv ta för sig lite mer.

Erik tränar också Galileo lite smått. Galileo är lika vänlig som Distinguido men lite coolare. Han är också en väldigt kärvänlig häst som gärna tar kontakt. Jag tycker att kortet på Erik och Galileo visar tydligt på Gaileos personlighet, han lägger gärna huvudet på ens axel, och söker fysisk närhet. Han står avslappnat när man borstar honom, och njuter verkligen av borstningen.

Mr Pommeroy är oerhört arbetsvillig och motiverad liten kille. Han klurar snabbt ut vad han ska göra, och försöker göra det mer och mer och mer hela tiden, så man får se till att ha lite olika övningar redo för honom, men se upp så han inte blir för överambitiös. Han är liksom Gibson lite nervös av sig, men överkommer snabbt rädslan när man visar att det inte är något farligt.

Det är inte vad vi gör med våra hästar som är det viktigaste, utan att de växer mentalt utav det och att de uppskattar tillvaron med oss. Att bara gå ut och klia hästen i hagen kan vara lika givande som att ta ut och träna med den. När man väljer att träna sin häst tillkommer det att man verkligen är lyhörd för hästens små signaler om vad den tycker om träningen, för att hästen ska växa mentalt med träningen. 🙂

Helgen med Bent-kurs närmar sig

På lördag-söndag nu den 22-23 april är det kurs med Bent Branderup på Hällekis säteri, hos Christofer och Rebecca och jag har anmält mig som ryttare med Distinguido. Det är ju inte utan att jag blir nervös redan nu, eftersom det troligen kommer vara ganska mycket folk där, vilket jag alltid tycker är jobbigt.

På sistone har jag inte haft ork och motivation till att träna så himla mycket, saker och ting har krånglat och det gör att jag tappar sugen. Dels har Distinguido blivit obekväm med Bent-sadeln som var så bra i början, och sedan har det varit svårt att hitta en betsling han trivs med. Vad ska man skaffa för sadel till en häst med väldigt känslig rygg? Alla bomsadlar har han hitintills ratat, så det lämnar inte mycket kvar att prova. I stort sett alla bomlösa sadlar är det ej öppet köp/prövotid på och de går inte att få utprovade, så chansen som återstår är att köpa något på vinst och förlust… I vintras köpte jag just en sadel på vinst och förlust, en Ghost Firenze. Inte världens snyggaste sadel enligt många kanske, men den sadeln verkar hyfsat okej på Disto, det finns ju inget som tar i hans ländrygg i alla fall, vilket han verkar vara väldigt känslig för.

Efter att jag kom igång och började rida igen var Disto från början inte bekväm med Ghost-sadeln. När jag satt upp så gick han två steg, sedan tvärstannade han. Jag kände hur han spände upp ryggen, det var ju en sådär känsla. 🙁 Efter några gångers ridning i sadeln accepterar han den i varje fall, jag märker inga tydliga tendenser till att han ogillar den. Däremot när jag lade på Bent-sadeln häromdagen och satt upp, då sade Disto ifrån om den. Han stannade, var spänd och ville inte gärna röra sig i sadeln och det höll i sig under de få minuter jag testade den. Efter att jag hoppat av och sadlat med Ghost-sadeln var han återigen bekväm. Så, det verkar som om Ghost-sadeln är den vi får förlita oss på just nu.

Det här med betsling har också varit svårt, då han är så väldigt känslig i munnen. Just nu har jag ett rakt bett med lösa ringar, och det funkar hyfsat, beroende på hur följsam jag är med mina händer. Han får ha det bettet tills vidare, tills han i så fall visar att det inte är godkänt.

Under Bent-kursen vet jag att det första passet kommer ägnas åt träning från marken, och det är något jag tycker är svårt. Distinguido är 154 cm hög, jag är max 160 cm lång – inte lätt att hålla händerna ovanför hästens manke/rygg då när man går från marken. I alla fall, någon gång måste man ta tjuren vid hornen, och jag vet att jag i alla fall kommer vara tvungen att träna ett pass från marken, så jag har ställt in mig på det.

Igår blev första passet på flera månader som jag tränade från marken och jag började för enkelhetens skull att gå på Distos insida. Just den biten känns okej, den är inte perfekt, men det är lättare att vara på insidan än yttersidan. Ganska snart växlade jag därför över till Distos yttersida och lade följaktligen spöet ner på hans insida för att ha som min innerskänkel. Hans mankhöjd gör det svårt, men det är åtminstone smidigare att ha en väldigt känslig häst för denna övning. 🙂 (Titan var för mig mycket svår att träna från utsidan eftersom han var 151 cm hög och väldigt bred, så jag nådde inte alls särskilt bra på honom. Dessutom var han inte överdrivet känslig för hjälperna.) Erik fick sedan tala om vad jag skulle göra och så fick han säga när det blev rätt, eftersom jag inte såg något alls precis. Knappt jag såg vart vi var på väg och inte kunde jag heller se vad Disto gjorde eller inte gjorde. Från yttersidan tycker jag det är svårast med öppnahjälpen, och då framförallt inner skänkel från spöet.

Jag växlade mellan att hålla tyglarna i två händer, eller enbart i ytterhanden. När jag höll tyglarna i två händer, och därmed både spö och tygel i innerhanden, blev det svårt att hålla koll på vad jag gjorde med spöet. Det hände lätt att spöet gled för långt bak, bort i flanken på Disto så jag försökte hålla mig till att ha tyglarna i ytterhanden och spöet i innerhanden i skänkelläget, spetsen pekandes rakt ner mot marken.

Mina korta ben och Distos långa ben, samt långa kliv, utgjorde ytterligare en svårighet. Jag fick försöka be honom att inte skritta så fort, så jag hann med, samtidigt som jag skulle hålla koll på hur långa tyglarna var, justera dem och se till att ha spöet i rätt läge. Ovanpå det skulle jag se till att vi höll oss i rätt riktning och sedan kunna använda mina hjälper på rätt sätt.

Pust och stånk! Det är inte lätt att synka sina hjälper samtidigt som man faktiskt ska lära hästen något. När jag var i Danmark fick Bent prova och visa lite med Disto och det var oerhört mycket lättare för Bent som är betydligt längre än vad jag är, samt att han är en expert på att arbeta hästen från marken. 🙂 Jag såg ju hur lätt det kan vara, om man själv är duktig på det hela, och kan föra sin kropp smidigt. 🙂

Att jag har valt att lägga så mycket fokus på Distos ridning är för att jag vill ha en ridhäst, inte en häst jag bara kan jobba från marken. Jag vill behålla hans avslappning hela tiden, och så småningom kunna rida ut på honom. Disto är en väldigt ”het” häst och jag förvånas faktiskt över mig själv att jag inte blir så nervös på honom som jag trodde att jag skulle bli. På ridskolan föredrog jag hästar som var ”lagom”, varken loja eller heta. Några av de mest hemska ridupplevelser jag haft har varit på heta hästar, som känts okontrollerbara och ostoppbara.

När vi promenerar ute ligger Disto på och vill springa! Han blir alldeles yrslig av stora, öppna fält och har bara springa i huvudet, utan att vara nervös. Turligt nog har hästarna stora fält i delar av hagen, så kan kan busa av sig där. 🙂

Jag ser förstås fördelar i att arbeta hästen från marken, men när man är så kort som jag blir det ändå så svårt, det är mycket lättare från hästens rygg tycker jag. På ryggen har jag känslan från hästen i min sits, från marken måste jag i varje fall än så länge titta hur det ser ut.

De kommande dagarna hemma tänker jag fortsätta att träna från marken – huvudsakligen, för att förhoppningsvis få ett pass där vi kan ta lite mer undervisning, än bara hitta styrningen…

Högkänslig häst

Jag följer den debatt som nu ofta är rådande på nätet gällande hästar och välfärd. Definitionen av välfärd är kanske olika beroende på vem man frågar, men för mig handlar det om att försöka ge hästen ett liv som innebär så lite stress som möjligt för den.

Hur det än är så har hästen inte själv valt att vara med oss, utan det är vi som har valt att vara med hästen och den funderingen tycker jag är intressant. När vi hanterar hästar är många saker så självklara för en del saker medan andra människor resonerar helt annorlunda. Ta bara detta allra enklaste som att ta hästen från hagen till stallet/ridbanan eller vad det nu kan handla om. Hur många kan ha sin häst lös mellan de två platserna och att hästen ändå följer med en? De flesta är nog i behov av grimma och grimskaft, tror jag, och jag är en av dem. Så, då är vi där, att vi måste ha något som fysiskt binder hästen till oss för att den ska stanna kvar hos oss. Fick hästen själv välja skulle den lämna oss redan där.

Av en händelse upptäckte jag för några år sedan att jag kunde löslongera Gloria på ridbanan och att hon ändå höll sig runt omkring mig. Jag hade inte tränat på det specifikt, men med min koordination av hjälper och rörelsemönster samt det tryck jag utövade/inte utövade på henne, så höll hon sig kvar på en volt runt omkring mig. Senare har jag kunnat göra sak även med Distinguido och Gibson, också utan att direkt träna på det, utan det har kommit på grund av olika orsaker. Gibson är en häst som gärna håller sig tätt intill en, och han är nyfiken på människor. Disto är det inte samma sak, då han i grunden är väldigt nervös och skygg av sig.

De allra senaste dagarna när jag lett hästarna till och från ridbanan har jag aktivt försökt att få behålla deras fokus så att jag inte behöver dra i grimskaftet för att få dem till mig. Jag är mer närvarande i nuet, där jag är, och uppmärksam på vad hästen gör, samt kallar på den innan repet sträcks. Det är intressant vilken skillnad detta gör och hur hästen svarar. Jag ska försöka fortsätta med detta, och försöka känna av hästen mer i denna situation. Hästen är ju ingen sak, utan en individ, och vilken annan individ uppskattar att bli dragen i? Om vi kan vara mer öppna för vilken individ det är vi har att göra med, och intressera oss för den individen som en vän, tror jag att vi kan få ett större utbyte av varandra.

När jag har talat med Bent om hur känslig Distinguido är, och vilken skillnad jag upplever i hans respons på mig jämfört med Titan, så har Bent menat på att man gör saker fysiskt med sin kropp och dessa små signaler uppfattar hästen. Idag funderade jag på det när jag red Disto, och jag tänkte att jag skulle prova hur känslig Disto verkligen är. Jag upplever det ofta som att Disto läser av mina tankar och idag fick jag verkligen en upplevelse av att han faktiskt gör det.

Jag red runt på ridbanan i trav, red lite skolor, ganska lugnt och avslappnat tempo. Jag funderade på att det inte var något värst vidare läge att galoppera eftersom det blåste och dragkedjan i min jacka var trasig så den skulle nog stå ut bakom mig som ett tält. Distinguido är ju väldigt känslig av sig, och jag ville inte försätta honom i en situation där han blev rädd, så galopp kändes inte som ett helt bra val idag. Direkt när jag tänkte på galopp, så kände jag hur Disto föreslog galopp. Eftersom jag inte hade tänkt att galoppera, så kan jag inte annat än säga att han måste ha uppfattat mina tankar! Eftersom han ändå verkade tycka att galopp vore en helt okej grej idag, så lät jag honom galoppera och han fattade rätt galopp av sig själv. Han blev heller inte rädd för min flaxande jacka. 🙂

Det här med perception är väldigt intressant, och jag tror att Disto med sitt väldigt känsliga sinne nog skulle kunna klassas som en högkänslig häst, som uppfattar det subtila, som förbigår de flesta. En HSP personlighet är en Highly Sensitive Person, och det skulle jag säga att Disto är. I alla lägen är han en reflektion av mig själv och omgivningens energi, det är något jag behöver tänka på.