Korrekt piaff

”Dressyren är till för hästen, hästen är inte till för dressyren” finns det ett välbekant uttryck som lyder. Detta innebär att den träning vi ger hästen, ska vara stärkande för hästen. Liksom när vi tränar vår egen kropp, är det viktigt att träna på rätt sätt, så att rörelsen bygger upp vår kropp istället för bryter ner den. Ett exempel på detta är när vi t ex lyfter tunga saker. Om vi sätter oss ned på huk och håller ryggen rak, och därefter använder vår muskelstyrka i benen vid det tunga lyftet, stärker vi vår benmuskulatur och skonar samtidigt våra ligament i ryggen. Om vi istället böjer på ryggen och håller benen nästintill raka och därefter lyfter det tunga föremålet genom att räta upp ryggen, frestar detta på våra ligament i ryggen, vi får ont i ryggen om vi ständigt lyfter på detta vis.

Om vi nu tänker oss piaff som detta tunga lyft, så finns det fysikaliska förutsättningar för hur denna piaff ska vara stärkande för hästen, och när den är nedbrytande. Häromveckan såg jag ett klipp på Facebook där någon hade filmat en häst i vad som kallades piaff. Klippet var i slow motion, så det gavs rikligt med möjligheter att iaktta exakt hur hästen utförde rörelsen. I mångas ögon var detta kanhända piaff, men det jag såg var annorlunda. I denna rörelse rörde sig hästen diagonalt på stället, men det som skedde var att den i varje viktbärande sekvens på bakbenen rätade ut det belastade bakbenets leder, och drog ihop det andra bakbenet i luften. Skulle man titta på det i normal filmhastighet, så skulle det nog se ut som så att hästen studsade mycket på sina bakben. Frambenen lyftes från marken, men det var mycket mer rörelse i bakbenen.

I en korrekt piaff ska det viktbärande bakbenets leder vinklas och detta leder till att det andra bakbenet som är i luften, inte får plats och därför måste hästen dra ihop det en aning. Piaff har inte så mycket schvung, om man t ex jämför med en passage. Någon sade en gång att om hästen piafferar korrekt, ska man kunna ställa ett vattenglas på dess kors, och vattenglaset ska stå kvar där utan att det välter, eller skvimpar ut vatten.

När det viktbärande bakbenet vinklas, får det samma effekt på hästens bakbensmuskulatur, som när vi lyfter en tung låda med rak rygg och böjer på benen istället. En korrekt utförd piaff gör hästen starkare, men en felaktigt utförd belastar leder och ligament på ett negativt sätt. Det går lite grand att jämföra med när vi springer i uppförsbacke – sätter i benen med vinklade leder i marken, eller springer i nedförsbacke – sätter i benen med utsträckta leder i marken. Vad stärker oss mest? Vad sliter på oss mest?

Jag letade efter filmer på korrekt piaff, men det var svårt att hitta några. Nog för att de finns, men det går inte genom sökkriterier hitta korrekt piaff och felaktig piaff. Jag vet att det finns filmer på bra piff på nätet, men jag kunde inte hitta dem nu.

En av de bilder som jag hittade och tycker visar en bra piaff, är första bilden på andra raden här:

http://www.artisticdressage.com/tony_photos.html

”Piaffe in-hand with Thomas Ritter. Photo by Shana Ritter; November 2008.”

Hästens bakben kliver in mot hästens tyngdpunkt, det viktbärande bakbenet har vinklade leder, bakbenet i luften är endast lätt lyft från marken. Det viktbärande frambenet är rakt, lutar inte in under hästen, frambenet i luften har en underarm som har samma vinkel som bakbenet i luftens skena. Hästens nacke är högsta punkt.

Vi behöver förstå när det vi får hästen starkare, och när det blir fel. Om vi gör fel, och inte förstår det, kommer det leda till ett ökat slitage på hästen, och den bygger inte upp sin styrka utan bryts ned istället. En piaff är inget självändamål, utan en naturlig del i hästens utbildningsskala. Ju starkare vi kan göra hästen i dess bakdel, desto mer kan vi få den att avlasta sin framdel, och åtminstone vara i bättre balans med oss på ryggen.

Ridning som friskvård?

Ridning som friskvård?

Lite då och då poppar det upp nyhetsartiklar om ridning som friskvård, och varför det inte är godkänt som sådant. Jag har funderat mycket på detta, och jag måste nog säga att jag inte tycker det är självklart att ridning ska klassas som friskvård.

Kanske är jag väldigt ovanlig som hästägare och är av denna åsikt, men anledningen till det är att vi utsätter en annan individ för något, som vi inte kan veta om det sker på acceptans av den individens villkor. Bara för att VI vill rida, kan vi inte förutsätta att hästen av fri vilja ställer upp på det. Vilket val har hästen, hur tolkar vi dess signaler, innan vi sitter upp och när vi väl är på hästryggen? Hur mår hästen av att vi sitter på dess rygg?

För inte så många dagar sedan läste jag en mycket intressant artikel om hästens smärtansikten, och det handlade om att vi behöver veta mer om vad hästen signalerar under ridning. Hur mycket smärta sänder hästen ut? Jag tycker att jag många gånger kan se hästar som ger ett negativt intryck under ridning, och över huvud taget under människans inflytande. Hästar i hagar ser generellt sett betydligt mindre bekymrade ut, i mina ögon.

Hur bemöter vi hästens signaler? Med vilken rätt bemöter vi dem så? Vi utsätter våra hästar för saker som för hästen egentligen är högst onaturligt, det tycker jag vi bör ha i minnet.

Rätt ofta cirkulerar det minst sagt obehagliga bilder på sporthästar på nätet. Det är hästar i ridning, körning, och andra sporter, där ögonen rullar, munnarna desperat försöker öppna sig, osv. År ut och år in accepterar de flesta av oss att det ser ut så här, hästen ska foga sig efter vår vilja, vi har tagit herraväldet över hästen.

Jag har tidigare sagt att jag gärna avstår min rätt till att rida (enligt lagen) om det samtidigt kan stoppa det utbredda utnyttjandet av hästar. Därför anser jag också att ridning som friskvård tål att ifrågasättas. Med vilken rätt får vi utsätta en annan individ för något, och få göra avdrag för det?

Jag tar inte ridning som något självklart, och ganska ofta funderar jag över med vilken rätt jag sätter mig upp på min häst. Vad kan vi göra för hästen från marken istället? Hur kan hästen tala om för oss om den vill eller inte vill bli riden? Ju mer jag funderar, ju mer tveksam blir jag, det är inte längre en enkel fråga.

Så länge man inte kan garantera hästens välfärd, så bör ridning/körning mm inte klassas som friskvård, anser jag. Det måhända vara friskvård för människan, men i många fall inte för hästen, det borde ju bevisas om inte annat av all skadehistorik, relaterad till ridning etc, på många hästar.

Det vore skillnad om man på riktigt bidrog till hästens välfärd, t ex byggde bättre hagar, etc, alltså utförde något fysiskt arbete som gör att hästen mår bättre. Då kunde det kanske klassas som friskvård.

Avslappning

När Erik och jag tränar med våra hästar är det en sak vi alltid först och främst söker, och det är att få hästen att slappna av, både fysiskt och mentalt. Den inverkan vi gör, vill vi ska leda till att hästen blir lugnare och tryggare i situationen med oss människor. En del hästar är mer nervösa än andra, och dem får man då lägga mer tid på för att få dem att slappna av.

Det vi brukar börja med när vi för första gången tränar en häst, är att känna av på vilken nivå avslappningen ligger. Mr Pommeroy, som kom till oss förra våren, var ganska ängslig och stressad, uppfattade vi det som. Alltsedan dess har träningen med honom handlat om fokus på avslappning och för att nå dit har vi bara använt grimma, rep och en stick. Vi har lärt honom att flytta sina bakben och framben åt sidan för tryck med sticken, vi har lärt honom att flytta undan och böja sig i bålen för sticken, att slappna av och sänka huvudet genom avslappning. I den träning vi gör med honom, använder vi sticken huvudsakligen i riktning mot hans bål, strax bakom armbågen, där ryttarens skänkel sedan kommer ligga. Om han stressar, eller blir stel i sidorna på volten, riktar vi sticken mot bålen samtidigt som vi ger en mjuk inverkan i repet till grimman, en lätt vibration, som ber honom om att vända huvudet lite mot oss, och mjukna i sidan. Effekten det får när hästen böjer sig i bålen är att den också slappnar av, den sänker huvudet och får en längre överlinje. Inverkan syftar alltså till att be hästen slappna av här och nu.

Mr Pommeroy har lite långa bakben, han är för tillfället lite överbyggd och det gör att han har lite svårt att sträcka in bakbenen inunder sig. Nu när vi har fokuserat på avslappning, har vi inte brytt oss så mycket om hur han rör sig, så länge han rör sig avslappnat. Pommis har då successivt börja sänka huvudet mer och mer, med mulen nästan nere i backen och det gör att han får svårt att sträcka fram sina framben då hans hals blockerar dem. Man kan höra att bakbenen liksom bromsas upp när han sätter dem i marken, man ser att det stänker grus och det låter också skrapande. Vi har nu då börjat be Pommis om att höja huvudet lite grand, och sträcka sina bakben mer inunder sig genom att rikta sticken, vidröra honom med den, där ryttarens skänkel ska vara, för att få honom att aktivare sin bukmuskulatur mer. Vi vill att han ska sträcka bakbenen mer inunder sig, så att han inte tar emot sig i varje steg, utan sätter ned hoven utan att vare sig bromsa eller skjuta på. Vi växlar fokus mot bålen med fokus lite bakom honom, om vi känner att mer hastighet/drivning behövs. På detta sätt sträcker han fram sina bakben lite mer, och blir inte riktigt lika tung på sina bogar.

Så snart hästen svarar på önskvärt sätt för hjälpen man ger, dvs att peka/vidröra med sticken och vibrera i linan, så ger man en eftergift, dvs låter sticken falla ner till marken och ge repet mer slack. När man longerar hästen ska linan alltid ha ett slack, den får inte vara i konstant spänning. Ju mer slack och ju lättare lina man kan ha, ju bättre.

Pommis är väldigt lättlärd, och han uppfattar hjälperna väldigt fint. Det är förvånansvärt hur lyhörd han är för små nyanser i ens kroppsspråk, och hur man använder linan och sticken. Han är väldigt nyfiken och lättlärd och tycker mycket om att få beröm och uppmuntran. Så fort han ser Erik eller mig närma oss hagens grind kommer han springandes om han är längre bort, och ställer sig vid grinden med ett förväntansfullt och nyfiket uttryck i ansiktet. 🙂

Snö, snö och åter snö

Igår snöade det nästan hela dagen och detta gjorde vägarna omkring oss i stort sett nästan omöjliga att ta sig fram på, åtminstone med hästtransport. För tillfället är vi därför hänvisade till hästträning hemma på ridbanan.

Min vana trogen började jag med grimma och grimskaft, kollade att han kunde böja sig i bålen och sträcka huvud hals framåt/nedåt i avslappning. Vi finlirar lite med exakt hur han ska placera sina bakben. I grund och botten sticker höger bog och vänster bak ut, så vi försöker få hans bakben rakriktade under honom och därmed bogen på plats. I vänster varv fokus på öppna och få lyft i höger bog, i avslappning. I vänster sluta försöka behålla avslappning och lugn och få ytter bak inunder utan att samtidigt tappa ut vänster bak. Det gäller alltså att hålla kvar bröstkorgens rotation och vänster bak att gå framåt och lägga vikt på det. I höger varv går öppnan fint, men där försöker vi få med vänster bak i sluta och behålla kvar vänster bog på spåret och samtidigt slappna av så det blir lugna, fina steg. 🙂

Jag märker att eftersom jag har korta ben och Distinguido har långa, så är det svårt för honom att kliva med långa avslappnade kliv, tempot blir liksom för långsamt då. Jag får träna mig på att kunna kliva avslappnat men med lite större kliv, så att Disto får plats. Han blir frustrerad när jag går framför honom och blockerar hans väg, märker jag.

I longeringen på volten verkade han obekymrad och skrittade fint. Det blir svårare med att få en korrekt böjning framförallt i höger varv, så jag får försöka be om en aning mer böjning i bålen och samtidigt ha koll på ställning i nacken inåt och att han tar inner höft framåt och nedåt och kan belasta det benet med lite mer böjning i lederna.

När jag ber om sluta i trav vill Disto gärna bli mer energisk, så vi jobbar på att han kan behålla avslappning framåt/nedåt i sluta även i trav. Undvika att slutan alltid blir samlande, och kunna utföra den rent tekniskt i avslappning.

Vi tog några språng i galopp också. Höger galopp går ganska lätt, medan vänster är svårare. Jag får be om lite sluta, lite böjning i bålen och lite samling innan fattningen, så blir fattningen bättre.

Jag håller ju på att försöka finna ut vilket bett Distinguido trivs bäst med. Han är ju en väldigt känslig häst, och egentligen vill han väl inte ha något bett alls om han får välja. Saken är den att han inte är jätteförtjust i bettlöst heller alla gånger, eftersom han väldigt lätt irriteras av tryck där en nosgrimma sitter. Idag provade jag ett bett som jag ofta hade på Titan, ett tredelat bett med parerstänger. Att bara ha det i munnen brydde sig Disto inte något vidare om, men när jag började plocka lite med tyglarna verkade han bli irriterad på allt skrot runtomkring. Han är inte jätteförtjust i parerstänger, kedjor eller annat runt omkring munnen, men nu tänker jag att han får vänja sig lite. Oavsett vad jag presenterar för honom så är han inte så förtjust i förslagen. Han är känslig, och det är liksom oundvikligt för mig att aldrig inverka med huvudlaget.

Med tränset på gick vi på volten, jag på hans innersida. Jag tränade på att använda spöet som en innerskänkel, för att kunna använda det även när jag går på hans utsida. Jag provade att gå på utsidan en stund, men jag är kort och Disto är hög och jag märkte att han inte förstod inner spöhjälp, så jag gick över på insidan istället. Sedan tränade vi tekniskt på att han skulle förstå spöet som en skänkel. Jag använde det ömsom som en innerskänkel och ömsom som en ytterskänkel.

Vid ett tillfälle lade jag till spöet lite för tidigt, och då kom Disto genast upp i trav. Jag provade därför att ändra timingen på spöet och tränade på så vis travupptagningar. Här märkte jag genast åter igen att Disto har långa ben och jag korta, det medför att han får trava antingen långsamt, eller mer samlat. Jag försökte kliva på så gott jag kunde, men det är svårt att hinna med. Det viktiga är att han förstår mig och jag kan förstå hur han uppfattar situationen. På det stora taget gick det fint idag, tycker jag. 🙂

Galopp, galopp!

Tanken var att Erik och jag skulle åkt med Distinguido till ridhuset igår, men min arbetsdag på kontoret drog ut på tiden, så när jag efter ett par timmars övertidsarbete kom hem halv sju på kvällen, orkade jag rent ut sagt inte byta om och åka iväg på hästträning. Erik hade fixat allt med hästarna när jag kom hem och vi bestämde därför att åka på förmiddagen idag, och så blev det.

Distinguido är ju en häst som vänjer sig vid rutiner, så när vi rubbade hans dag och helt upp och ner i hans värld lastade honom på förmiddagen, innebar det också att han var mer nervös och spänd i allt. Allt ser annorlunda ut i dagsljus, och vanligtvis är vi i ridhuset långt efter mörkrets inbrott, så Distinguido hade fullt upp med att få koll på läget.

För att hitta fokus började jag som vanligt med att promenera runt med Disto i grimma, det tar något varv i skritt, men sedan börjar han slappna av och gäspa. När det känns okej växlar jag till att gå framför honom på volt, eller i longeringsposition, det beror på hur han känns för dagen.

Sadeln reagerar han alltid på när jag lägger på. Oavsett vad som kommer uppifrån över hans rygg så är han väldigt orolig för det. All miljöträning behöver ständigt upprätthållas, och på sistone har det varit för lite av det, jag vet det med mig. Tyvärr är det lite svårt när man saknar ridhus, annars kunde vi ställa fram saker som sedan står framme att träna med. Nu måste vi varje gång plocka fram, använda och så plocka bort, och det är förstås omständigt. Nåväl, Disto reagerar på när sadeln kommer över hans rygg, även om det är inom hans acceptansnivå, men han blir spänd, så när han fått på sig sadeln gick jag runt några varv på volten framför Disto. Det tog inte så många varv, sedan hade han faktiskt slappnat av till ett okej läge och under tiden hade Erik monterat ihop ett träns med ett annat bett ur samlingen, ett PeeWee-bett.

Det här med att hitta rätt bett som Disto trivs med, det är inte lätt. Jag har kommit fram till att han verkar föredra tunna bett, som inte är så rörliga. Tredelade bett verkar han inte gilla, men inte heller det tredelade bettet med rulle från Hööks, det som Perla ändå föredrog och som bara är lite lätt ledat. Det som han verkat mest okej med är ett tvådelat Western Offset-Dee Snaffle, men det är 5” långt i mundelen och alldeles för långt. Det är inte perfekt, men åtminstone hyfsat.

PeeWee-bettet idag däremot är nog det som kanske funkat bäst. Han sade inget nämnvärt om att ha det i munnen, när det bara låg där, och han verkade inte alltför missnöjd med mina tygeltag.

När jag väl satt på Distos rygg kändes han rätt avslappnad. Han har ju sin skillnad mellan höger och vänster varv, höger bog som skjuter ut och höger nacke som är lite svår att ställa. När vi tränade mer intensivt försvann dessa skevheter till större delen, men nu har vi lite att jobba med. Jag själv har också blivit ringrostig, ridkänslan lägger av sig om jag inte rider regelbundet. Jag känner själv att jag får tänka på hur jag sitter, och när jag rättar ett fel, smyger sig ett annat in. Jag är vanan trogen att sitta och luta mig lite framåt, det sitter i sedan länge, när vi red in Disto, jag vill inte sitta för mycket på ändan på hans rygg. Detta gör då att jag lätt börjar svanka när jag väl reser upp mig. Tyvärr har jag också gått upp en del i vikt på sistone, vilket förstärker min svankighet. När jag ser kort på mig själv till häst syns det att jag behöver stärka upp hela mig, men framförallt bål och rygg.

Nåväl, åter till min sits. När jag sitter och lutar mig framåt inverkar jag också indirekt att Disto ska gå mer framåt. Hans bakben svingar redan så väl inunder honom, att jag bara behöver sätta mig rakt upp och ner, för att hans bakben ska hamna i marken under mig där jag sitter. Jag försöker nu koncentrera mig på att räta upp mig, lyfta blicken och slappna av där. 🙂 När jag väl gör det, så går Disto ganska avslappnat per automatik. I vänster varv får jag tänka på att inte föra fram mitt vänstra ben/sits för mycket, utan bara ”lagom”, annars går han över i sluta. I höger varv får jag använda min sits mer aktivt, tänka på att lyfta upp ytter skinka och svinga med mitt höger ben för att få Distos höger bak framåt/nedåt och även böjning i bålen samt rotation i bröstkorgen.

Disto är så oerhört lyhörd, och jag är så glad över att kunna få sitta på en häst som han! 🙂 När han felar, beror det på att jag felar, det vet jag direkt. Eftersom han kändes helt okej i skritt, tog jag även upp honom i trav. Jag har lite olika sätt för att få en häst upp i trav, och det har fungerat lite olika väl på olika hästar. Hos Bent i somras tränade jag på att kunna byta takt från skritt till trav, dvs utan någon direkt hastighetshöjning. Det där sitter i hos Disto, så jag kan väldigt precist be honom om trav på ett visst sätt, genom att lägga till min inner skänkel just i det ögonblick då han lyfter ytter fram. Dock kan min innerskänkel betyda något annat också, så ibland blir det lite förvirring när han känner att jag förbereder mig inför något. Jag kan också tillföra energi genom sitsen, och få honom att skritta lite mer energiskt och komma fram i en lite mer energisk trav, lite mer rullande övergång, så att säga. Idag blev nog travövergångarna lite underliga, de blev ett hopkok av att byta takt och energinivå, men nåväl, han travade fint och kändes positiv under mig. 🙂

Disto är en glad häst, om än lite ängslig, men han verkar tycka om att galoppera. I longeringen har han fått galoppera en del, och vi försöker hitta en rund galopp men som blir lite mer bärig än bara hög hastighet framåt. Det ser lite lustigt ut i longeringen, för Disto försöker klura ut hur jag menar och vad jag förstärker, så galoppen är under utveckling och vi har lite olika bra dagar där.

Idag kändes Disto pigg och glad, om än något spänd ja. Att be om galopp kunde därför gå bra, eller mindre bra, det vet man inte helt säkert innan. Faktum är att jag tidigare inte har galopperat Disto uppsuttet i detta ridhus, utan de enda gångerna jag har galopperat på honom är på ridbanan hemma och i Bents ridhus. Jag beslöt mig i alla fall för att prova galoppera idag, och jag behöver inte mycket mer än att tänka tanken, för att Disto ska svara. Säkerligen gör jag några omedvetna hjälper också, men det är verkligen inte stora. Jag vet att jag på Titan inte behövde några stora hjälper för galopp heller, men detta visar på Distos förmåga kontra Titans utbildningsnivå och därmed förmåga.

Det är roligt att galoppera på Disto, vilken energi och rörelse han har! 😀 Jag själv måste dock jobba på min sits i galoppen, jag är väldigt ovan att galoppera så här, så jag har mycket att förbättra i denna gångart. Jag blir lite instabil i min sits, och därmed också tygelkontakten. Jag märkte att Disto blev irriterad när jag ömsom glappade i tygeln, ömsom sträckte tygeln, så jag måste tänka mycket mer på mina händer i galoppen.

I höger varv tycker han det är lite jobbigare att galoppera, och jag bad honom därför inte om mer än ett par varv inan jag bad om avsaktning. I vänster galopp kändes det som om han inte ville sluta att galoppera, när jag bad honom att sakta ner, kortade han upp galoppen lite, men fortsatte galoppera. Jag tänkte då att om han tycker det är roligt, så ska jag inte avbryta honom alltför fort, utan han fick då fortsätta ett par varv till, men jag bad om lite tempoväxlingar så vi inte skulle accelerera alltjämt. 😉 Vilken magnifik upplevelse det är att få sitta på en häst som rör sig på detta vis, det är fantastiskt roligt! 😀

Den viktiga teoretiska förståelsen

En av de bästa sakerna jag upptäckte när jag kom i kontakt med akademisk ridkonst, var fokus på den teoretiska förståelsen för träningen med hästen. Tidigare hade jag mest läst om hur man gör, men inte varför. Den första kursen inom akademisk ridkonst jag var på, höll Katrin Wallberg. Hon är mycket duktig på att teoretiskt förklara hur och varför, och jag uppfattar det som att Katrin själv också är mycket intresserad av att förstå teorin bakom.

Följande kurser innehöll alla teorigenomgång, olika innehåll, men alltid något teoretiskt pass.

Själv tycker jag att teorin är otroligt värdefull, för den håller kunskapen vid liv om varför man gör på ett visst sätt. Teorin inkluderar biomekanik, och det är vad som gör den så viktig.

Min tidigare erfarenhet av att rida på ridskola innehöll varje termin ett teoripass, men det handlade som sagt om hur man praktiskt skulle gå tillväga, eller hur något skulle se ut. Inte hur och varför man gjorde så.

Nu tycker jag att det viktigaste att lära ut, är just teorin om hur och varför man ska göra något. Detta gör det också lönt att fortsätta träna, för man förstår hur man kan förbättra något, vad som är viktigt i övningarna man ägnar sig åt, och när det är dags att gå vidare.

Om eleven har tillräckligt med teoretisk kunskap, är det lättare för denne att kunna träna hemma på egen hand. Utan att förstå hur och varför, blir det också svårt att motivera sig att träna och kunna klara sig utan en tränare vid varje pass.

Hemmavid erbjuder jag introduktionspass i akademisk ridkonst, för dem som t ex aldrig varit i kontakt med det, men vill börja någonstans. Då förevisar jag på någon av mina egna hästar, och förklarar och visar hur jag gör, när det blir fel och när det blir rätt. Tittar man på en lektion i akademisk ridkonst, är det ibland svårt att förstå vitsen med träningen, när man inte har hört eller förstått teorin bakom, betraktaren ser inte alltid målet.

Den teori som lärs ut på kurser i akademisk ridkonst, kan man själv också tillägna sig genom att läsa böcker. Just nu läser jag “The Gymnasium of the Horse” av Gustav Steinbrecht. Den är ganska tjock, och utan bilder, men innehåller många beaktansvärda ord! 🙂 Två böcker som jag annars gärna rekommenderar är Nuno Oliveiras “Reflections on Equestrian Art” och Alois Podhajskys “The Complete Training of Horse and Rider”, om man vill lära sig mer om just hur och varför. 🙂

Träning med Gibson och fundering på skolorna öppna och sluta

I år blir Gibson 5 år, och det kanske närmar sig att kunna rida honom i skritt, trav och galopp under året. Än så länge har jag bara suttit på honom i skritt och trav på volten, med Erik som longör, och jobbat lite smått på styrbarheten genom att vända in genom volten i skritt. Det är dock bara en handfull gånger som jag har gjort detta med honom, huvudsakligen har jag tränat honom i markarbete och longering, skutt över lite bommar och så. 🙂

Innan jag börjar träna hästen har jag tänkt ut ungefär vad jag ska göra med den, men ibland ändrar jag mig under passet. Idag hade jag tänkt att använda kapson, longerlina och dressyrspö, men som jag oftast gör började jag att jobba Gibson i grimma och grimskaft.

Det första jag kollade av med honom var att han kunde följa mig på volten, och böja sig kring spöet i sadelgjordsläget. Jag ville också se om han kunde ta inner bak längre inunder sig och mot öppnaposition. De senaste träningspassen har jag tränat extra mycket på sluta, och när Gibson gjort som jag önskat, har jag förstärkt med ett tydligt braaa! och en godis. 🙂 Det här har nu gjort att Gibson när som helst vill göra sluta, eller som det är för honom: gå på snedden med bakdelen innanför spåret. Lite förvirrande är det nog för honom när jag nu inte vill ha sluta, utan öppna. Det hjälpte liksom inte hur mycket på snedden Gibson gick, han fick inget beröm-ord och godis för det. 😉

Gibson är en väldigt smart häst, som tänker mycket. Han är social och vill gärna vara med människor och han är som en Cocker Spaniel när det kommer till godis, han gör nästan vad som helst för en godis och han visar gärna upp sina trick närhelst han får tillfälle. Hans favorit är att lyfta ena frambenet (jag tror det är den första övningen han fick lära sig), den gör han så fort man står bredvid honom och han vill ha en godis, han lyfter då frambenet och sneglar lite på en, i hopp om en munsbit. 🙂

Nåväl, Gibson undrade lite vad jag ville när han så fint visade upp sin färdighet att gå på snedden, men till slut sträckte han in inner bak mer mot tyngdpunkten och så fick han uppmuntran och en godis för det.

För att få Gibson att stretcha lite mer, fick han också böja sig ganska mycket genom kroppen på en mindre volt. Jag ville se att han kunde sträcka sina bakben inunder sig mot tyngdpunkten, och ta dem åt sidan. På denna volt fick han också korsa sina framben, så att han flyttade inner fram framför och förbi ytter fram. Min önskan är att hans inre benpar ska sträcka sig framför och förbi andra sidans benpar, så att muskelfibrerna kan mjukas upp. Gibson fick ömsom gå på en volt, ömsom på ett rakare spår. Jag vill inte känna att han varken lägger sig på framåt, eller driver iväg åt sidan. Känner jag att han går framåt för mycket får han gå på lite rakare spår så att hans framdel bromsas upp utan att han ramlar ut åt sidan för mycket.

Jag växlade mellan detta, och att låta honom följa volten och att spåra på den. I varvbytena fick han vända in genom volten och jag ville då se att han tog med sig ytter fram och korsade det framför och förbi det inre frambenet. Allt detta för att se hur hans olika ben hängde med i de olika övningarna, vad som var svårt och vad som var lätt.

När jag kände att han kunde ta inner bak väl mot inner fram och även mer mot sin tyngdpunkt övergick jag till att longera honom. Han fick fortsätta att sträcka inner bak framåt, men jag lade även till slutan här. Eftersom Gibson är så snabbtänkt så gäller det verkligen att vara precis med sina hjälper och berömma i exakt rätt ögonblick. Jag fortsatte nu att uppmana honom med slutahjälpen tills han tog ytter bak mer mot sin tyngdpunkt och inte fullt lika mycket åt sidan. Efter några upprepningar gick det ganska fint. 🙂

Gibson fick sedan växla mellan öppna, sluta och lite lätt samling på volten i skritt och trav, och han gjorde det riktigt duktigt! 🙂

Nu till min fundering kring öppna och sluta. När hästen förstår hjälpgivningen för dessa övningar, kan man använda hjälperna för att placera hästen lite bättre. Det fyller inte något egentligt syfte att bara göra övningen öppna eller sluta, utan att den förbättrar något hos hästen. Det vi önskar är att kunna rikta hästens kraft från bakdelen mer mot sin egen tyngdpunkt. Om vi kan få hästen att behålla överlinjen lång och jobba in sina båda bakben mot tyngdpunkten, får hästen möjlighet att omfördela mer vikt till sin bakdel och mindre på sin framdel. Vi får med detta bakdelens och underlinjens muskulatur att bli starkare och därmed orka ta över vikt från framdelen.

Om inte öppnan och slutan används till något som stärker upp hästen, så kommer det ofta leda till att hästen rent tekniskt placerar sig i dessa positioner, men inte mycket styrketräning uppnås. Om man rider öppna på volt, så går hästens framdel på en något mindre volt, medan bakdelen går på ett större voltspår. Bakbenen behöver alltså färdas en längre sträcka för att komma runt ett varv på volten, än vad frambenen behöver. I en korrekt öppna är hästen böjd inåt, bröstkorgen har roterat nedåt på hästens innersida, och uppåt på hästens yttersida. En korrekt öppna ska åstadkomma att hästen får mer lyft i ytter bog, och tittar man därför på öppnan i trav på volt, så borde inner bak ta i marken samtidigt, eller något före ytter fram.

Tittar man på övningen sluta på volt, så ska hästen fortsatt vara böjd inåt, bröstkorgen roterad nedåt på hästens insida och uppåt på hästens yttersida. Hästens bakdel rör sig på ett mindre voltspår, och hästens framdel på ett större. Framdelen har alltså en längre väg att gå på volten. I en korrekt sluta ska hästens ytter bak sträckas mot tyngdpunkten och skapa ett lyft i inner bog. Om man inte får ett lyft i inner bog, som åstadkoms av att hästens yttre bak sträcks fram och skapar lyftet i hästens innerbog, så kommer inner fram att ta i marken före ytter bak, i sluta på volt i trav. Detta fenomen har jag ofta sett och känt. Jag känner att jag därför nog vill passa mig för att rida sluta på volt, utan om jag gör det är det en kort stund och med mer samling. Jag rider hellre en piruett så att jag får med mig båda frambenen och därmed också lättare kan känna om hästen har lyft i innerbogen.

Öppnan är en lösgörande övning, och slutan är en samlande. Kan svårigheterna i slutan ligga i att hästen inte har tillräckligt mycket samling och styrka i bakdelen för att kunna få lyft i inner bog? Tilläggas bör att jag inte har sett så mycket videos på sluta i trav på volt, utan det är mest på raka spår. Ser man sluta på volt, eller “tagen bakdel”, så är det oftast i galopp.

Med Gibson kommer jag nu att koncentrera mig mer på att rikta bakbenen mot hans tyngdpunkt, och jobba mer med nyanserna i skritt, halt, trav och galopp, än att träna specifikt på vissa övningar. 🙂

Ryttarens sits

Vintern gör att träningen med hästar blir lite tyngre. Ridbanan är frusen eller täckt av is allt som oftast. I avsaknad av ridhus blir det antingen ingen träning alls, eller så får vi lasta och åka till ett ridhus.

Det ridhus vi förr om åren åkt till är ganska fullbelagt, och det har gjort att vi fått vara där ganska sent på kvällen för att trängseln inte ska bli alltför stor. Nu har vi dock fått tips om och möjlighet att åka och träna i ett annat ridhus, som inte verkar lika fullbelagt, och där har vi nu varit ett par gånger! 🙂

Distinguido är en helt fantastisk pojke, bara han förstår vad jag menar så gör han allt vad han kan för att göra det! 🙂 Dessa två gånger har jag longerat honom, jag tänker att jag vill vara på marken för att han ska känna sig lite tryggare, och för att jag bättre ska kunna se hans ansiktsuttryck. Nu när träningen varit högst sporadisk en tid, så blir hans medfödda skevhet lite mer påmind. Höger bog åker ut lite mer och han tappar lättare ut vänster bak från kroppen.

En nackdel med att träna hästen från marken är att man inte kan använda sitsen till att formge hästen, man får klara sig utan den. När jag tränade för Bent i somras märkte jag väldigt stor effekt av hur jag använde min sits. Disto har lätt för att bli spänd, och om jag då spänner mig och inte tänker på hur jag använder sitsen, går han lätt in i passtaktig skritt. Det här fenomenet gör sig nu också påmint när jag jobbar honom från marken, jag får passa mig noga för att inte be honom att samla sig, och korta upp sig mer än vad han kan slappna av. Tappar han avslappningen, tappar han också den rena skritten. Det är oerhört viktigt med avslappning hos hästen, och förstås även ryttaren, i allt man gör.

Clinic med Kyra Kyrklund

I fredags höll Kyra Kyrklund en heldagsclinic på Flyinge. Temat var ”Sett med Kyras ögon” och vi fick se ett antal olika ekipage, på olika utbildningsnivåer, medan Kyra talade om vad de hon såg och vad de behövde jobba på. Det kändes som om Kyra gärna ville dela med sig av sina kunskaper, och hon inbjöd många gånger till skratt för vissa uttryck och förklarande beskrivningar.

Det här var första gången vi var på en clinic med Kyra, tidigare har jag bara sett kortare klipp på Youtube, läst referat från tidigare clinics och så hennes bok; Dressyr med Kyra.

Det mesta Kyra pratade om kände jag igen mig i, det var inget nytt under solen, bara kanske lite andra sätt att uttrycka det på. 🙂 Det lät också som att Kyra var intresserad av och har läst gamla mästares böcker, och det tycker jag är trevligt att höra. Vad är praktisk kunskap utan teorin och förståelsen bakom? Ett djupare intresse för dressyren som konstform, tycker jag också kännetecknar att man har något mer än tävlingen som intresse. Viljan att förstå hur och varför, och hur man inte ska göra, tycker jag är lika viktigt inom dressyr (hästar över lag) som med vilket annat ämne som helst. Kunskap är ingen tung börda att bära.

Det var roligt att se så många olika ekipage, och hur väl Kyra ser ”allt”. Kyra sade också att tillfredsställelsen av att kunna rida en Nordsvensk, eller en Travare, i en bra trav på volt, kan vara lika tillfredsställande som att rida en talangfull häst i Grand Prix dressyr, och det tycker jag var viktiga ord. Det som är intressant är inte vad man gör, utan vilka förutsättningar man har för att göra detta. En häst som har sämre förutsättningar än en annan, kan inte förväntas utföra samma saker med samma lätthet, men arbetet bakom för att nå dit hästens talang sträcker sig, är detsamma.

Ett ekipage som kanske förvånade många var Alexander Zetterman som kom in på en av sina hästar som går 1.50 hoppning, iförd hoppsadel och martingal. Alexander ville få sin häst att kunna samla sig mer, och så hade den även svårt för att rygga.

Kyra lade förstås fokus på det Alexander ville ha hjälp med, och hon sade också att galopp är hopphästens arbetsgångart, och därför får man jobba med den gångarten. Det som Kyra instruerade Alexander till, var inget specifikt för en hopphäst, utan något hon gör med alla hästar. Nu har jag inte sett Alexander på denna häst i dressyrarbete tidigare, men det såg ut som att Kyras instruktioner gav väldigt fina resultat. 🙂 Bl a fick Alexander träna på att plocka in ett bakben i taget under hästen, i stillastående. Kyra sade ungefär att om det inte går att göra stillastående, kommer det inte att fungera i rörelse heller. Detta påminner mig om en hel del av arbetet inom Akademisk Ridkonst, där man jobbar stillastående med detaljer.

Någon i publiken frågade varför inte Kyra kommenterade en del saker som ryttarna hade uppenbara problem med, men Kyra sade då att hon vid det här tillfället lade fokus på en sak, det viktigast just nu, som ryttarna fick jobba med. Det går inte att göra alla saker samtidigt, utan man får acceptera att allt inte är perfekt i övrigt, när man jobbar med en specifik detalj. 

Kyra satt också upp på en häst, och jobbade med samlingen i galoppen på den. Jag tycker att det blev väldigt bra resultat, på väldigt kort tid. Kyra jobbade koncentrerat och bra, och hon var noga med eftergifter och att inte be hästen för länge om det som var jobbigt.

Det känns bra att ha fått sett Kyra undervisa, och det är något jag gärna skulle åka iväg på igen för att lyssna på! 🙂

Mr Pommeroy

Under natten mot idag föll snön, så vi möttes av ett vitt, om än tunt, täcke på marken imorse. Solens strålar letade sig fram, och vi fick för ovanlighetens skull därför två vackra dagar i rad, härligt!

Efter att de nödvändiga stallsysslorna var avklarade bet kylan i våra kinder och genom våra kläder, men istället för att gå in och värma oss, vilket var verkligt lockande, tog Erik ut Mr Pommeroy en liten stund på ridbanan. 🙂 Turligt nog var kylan så mild att gruset på ridbanan inte var fruset, och den kändes därför okej att vara på, trots minusgraderna.

Pommis är en nyfiken kille, vänlig och tillmötesgående, men en smula osäker. Min känsla med honom är därför att se till att han blir trygg och säker och alltid tar det lugnt, innan man ber honom om att lägga in mer energi i det han gör. Erik fick därför be Pommis om att följa honom på volten. Jag vill se att hästen slappnar av och sänker huvudet, mjukt svingar ryggen och rör sig genom hela kroppen. Tanken är att kunna använda i stort sett samma hjälper, eller åtminstone inverkan, som man kan göra från ryggen. För att få Pommis att böja sig genom kroppen fick Erik använda spöet mot Pommis bål, strax bakom och ovanför armbågen. Samtidigt som spöet inverkade där fick Erik ta ett mjukt tag i linan nedåt mot marken och inåt mot voltens mitt. Tanken är att inte ta i linan såvida man inte inverkar i bålen på hästen, eftersom hästen är tänkt att böja sig kring ryttarens sittben i första hand, inte för tygeln.

Syftet med att gå på volten är att böjningen genom kroppen samverkar med sänkningen av hästens huvud – de två är förenade. Med den ena, kommer den andra. Kan man skapa böjning genom hästens bål, brukar hästen också sänka huvudet. Kan man förmå hästen att sänka huvudet, brukar den också kunna böja sig i bålen. När hästen på detta vis kan slappna av, kommer den i ett tillstånd där den kan lära sig saker och klura ut en lösning, istället för att reagera instinktivt.

Pommis har ju en benägenhet att reagera på omgivningen och bli orolig/stressad, men han ser trygg och mer självsäker ut när Erik tränar med honom på detta vis. Han tycker fortfarande saker är läskiga, men han har en helt annan sinnesnärvaro och verkar uppskatta att få göra något tillsammans med människan. Han står ofta och iakttar oss när vi rör oss på gården.

Jag tror ju att Pommis skulle tycka att det vore väldigt skoj att få lära sig lite tricks, eftersom han tycker mycket om godis och han är riktigt snabbtänkt. Något säger mig dock att det är bäst att lägga en stabil grund där han slappnar av, än att han går upp i varv så fort man tar ut honom på ridbanan. En häst som har tendenser att hetsa upp sig, får man träna till att slappna av innan man börjar ge den uppgifter att lösa.

Pommis är en väldigt rar pojke, och det är roligt att se så snabbt han utvecklas med lite träning och blir tryggare i sig själv. 🙂