Gibson

Idag tränade jag en stund med Gibson på ridbanan. Gibson är alltid mycket ambitiös och motiverad när jag tränar med honom från marken. Idag visade han lite samlad trav.

Träning med Distinguido

Det är nu rätt länge sedan jag tränade med Distinguido, men ikväll infann sig lusten och tillfället togs i akt.

Under dagen införskaffades en ny grimma och den första delen i träningen bestod i att få Distinguido att vilja ta på sig grimman. Känslig som han är, för minsta oro hos mig, avviker han om han känner att något är fel. För att invagga honom i trygghet utdelades flertalet sockerbitar först utan grimma, sedan när han stack fram huvudet mot grimman, sedan när han stack ner huvudet i grimman och därefter när grimman kom på blev det ytterligare ett antal sockerbitar. Distinguido måste vara den häst som tydligast leder ligan i hur många sockerbitar man kan få utdelade under en tidsrymd. Om någon tittar på vår kvot av inköpt bitsocker i affären undrar de nog hur det står till, hur mycket socker vi egentligen använder i vårt te och kaffe.

Efter att grimman var trädd över Distinguidos huvud tillbringades ytterligare en stund med borstande, och det innebar förstås fler sockerbitar, men slutligen var han nöjaktigt borstad och vi kunde äntra ridbanan.

Det första som brukar ske när Distinguido kommer in på en ridbana/ridhus, är att han vill rulla sig när han har hittat ett lämpligt ställe att göra detsamma på. Eftersom grimman var ny för dagen var alltså det första jag gjorde när vi kommit in på ridbanan och stängt grinden om oss, att ta av grimman, som jag spenderat x antal sockerbitar i träning på att få trädd över Distinguidos huvud.

En stunds rullning senare var det dags att ta på grimman igen, och därmed utdela fler sockerbitar. Därefter kunde vi inleda övningar i grimma och grimskaft. Jag har ett ungefärligt mönster som jag håller mig till och det första jag gör är oftast att gå framför hästen på en volt och använda spöet riktat mot skänkelläget eller framför hästen eller varthelst det passar sig. Distinguido kändes måttligt road av att ha mig framför sig, mina korta taxben har aningens svårt att hänga med i hans långbenta kliv, därför blev det bara ett fåtal minuter i denna position innan jag flyttade mig och lät honom kliva runt på volten med mig i mitten.

Distinguido kändes ganska avspänd idag, fast ändå energisk. I skritten rörde han sig lite lojt och slött, och traven var nästintill jogg. Han har inga svårigheter med att kliva under sig väl, och jag tänkte på Bents ord i helgen om vad en häst behöver och vad dess ryttare kan ge den. Distinguido behöver inte träna på att sträcka sina bakben särskilt mycket mer fram inunder sig, då han av naturen redan gör det fint. Han är välbalanserad av sig. Jag noterade att Distinguido inte gjorde särdeles mycket märken i ridbanan, nu när det nyligen regnat på den och den var slät och fin. Många andra hästar gör kraftiga märken eller till och med släpar hovarna lite före och efter isättningen, men jag måste säga att Distinguido rör sig häpnadsväckande vackert.

Några galoppfattningar fick upp humöret på honom och han kändes busig och lekfull och energin fick komma till sin rätt. Den uppkomna energin använde jag sedan till att korta och länga steget för att kunna göra några enkla skrittpiruetter. Ingen ska tro att de blev perfekta för dagen, men min fokus låg på att Distinguido skulle koncentrera sig, vänta på mig och inte ha för bråttom, ett steg i taget, eller någotsånär.

Efter dagens träning, som allt som allt kanske innebar en kvarts, tjugo minuters vistelse på ridbanan, kändes Distinguido fortfarande avslappnad och bekväm, fastän vi haft både hög och låg energi i övningarna. Det är viktigt att både häst och människa känner sig tillfreds efter träningen, och det tror jag att vi båda gjorde idag.

Bent-kurs 27-28 juni

Härförleden helg spenderade Erik och jag i Hällekis, på Bent-kurs. Det är nu tre år sedan vi senast var på Bent-kurs men varje gång jag närvarar vid en kurs påminns jag åter igen om varför jag fastnade för akademisk ridkonst. Logiken i teorin är densamma som Gillian Higgins beskriver för hästen i “Hästen i rörelse”, det handlar om biomekanik, främst hos häst, men även hos ryttare.

Bent inleder varje kurs med teori på lördag morgon, därefter följer ytterligare ett teoripass efter lunch, och så det sista avslutande när alla ryttares pass är klara söndag lunch ungefär. Som vanligt ger Bent mycket information, och ibland är det svårt att hänga med i tempot, med att både lyssna och anteckna samtidigt, därför är mina anteckningar långt ifrån kompletta men här är vad jag noterade från lördagen:

  • Muskler arbetar alltid i grupp. Överlinje lång – underlinje kort
  • Deacceleration: Hästens bakbens viktigaste kraft.
  • När hästen bromsar sig med frambenen blir den obekväm att sitta på. En häst som är obekväm för sin ryttare, är också obekväm för sig själv.
  • För en stillastående häst finns inte “för lågt” då hästen är skapt för att beta. En häst i rörelser har däremot en begränsning i hur lågt den bör hålla sitt huvud för att inte blockera sina frambens rörelser.
  • Den säkraste hästen för hästen att sätta ner bakhoven på är i framhovens spår, där vet den vad som finns.
  • Spendera tid med hästen för att få den att bli en häst, så som evolutionen har skapat den.
  • Hästen ska komma till handen, inte handen till hästen.
  • Moderna hästar saknar ligamentlameller till kota C6 och C7. Troligen omedvetet bortavlat. (Australiensisk forskare har funnit detta.)
  • Hästens bröstkorgsrotation medför att ryttaren behöver lätta sitt yttre sittben.
  • Shoulder in = Shoulder up
  • En hjälp ska hjälpa hästen.
  • Vi utbildar och rider hästen på det sätt ryttaren behärskar och hästen behöver. T ex en häst som inte når fram till tyngdpunkten, eller en häst som gör det av naturen får vi utbilda på olika sätt.
  • Passage = Balance, suppleness, schwung
  • Överskänkeln har muskler på framsida och baksida lår.
  • Avstånd mellan ryttares sittben är olika. Män har generellt sett kortare, kvinnor längre.
    6-17 cm mellan sittbenen beroende på kön och individ
    Män = 8 cm medelavstånd
    Kvinnor = 12 cm medelavstånd
  • Kvinnliga bäcken är mer rundade än mäns bäcken, som är rakare. En mans raka bäcken kan pressa ner hästens rygg när ryttaren vinklar om sitt bäcken bakåt.

Träning i vårsolen

Idag höll jag en ridlektion för första gången sedan många månader. Distinguido hade fullt sjå med att äta och titta på vacker flicka. 🙂

Ridsport som friskvård?

Ett ämne som diskuterats ganska mycket är att många inom hästsporten vill att ridsport ska klassas som friskvård, så att man kan få friskvårdsbidrag för ridning. Detta är faktiskt något jag är emot, för jag tycker inte att vår friskvård ska inkludera att vi får nyttja ett djur för våra syften.

Agility/hundträning är också undantaget friskvårdsbidrag, och det tycker jag är lika rätt, liksom all annan form av träning som inkluderar djur borde vara.

I dagarna har det åter igen varit stormigt gällande hästar utnyttjade i ridsportens namn. Till och med den stora tyska tidningen Cavallo har nu artikel om utnyttjade hästar i ridsport. Hur kan vi ens tänka oss tanken att få bidrag för att ägna oss åt något sådant här? Det vore ju att legalisera utnyttjandet av hästar ännu mer. Finns det någon som tycker att bilden nedan utstrålar en harmonisk häst? Är det så här vi vill se hästar, är det normalt och accepterat?

En inte ovanlig syn när det gäller dressyrhästar.

Till viss del har kanske vindarna börjat vända, för nu börjar fler hästtidningar att skriva om vad många av oss bedrövat har sett på tävlingsområden och på anläggningar. Våldet mot hästar har blivit normaliserat och folk kan inte skilja på harmoni och disharmoni mellan häst och ryttare.

Frågan är med vilken rätt vi över huvud taget rider på hästar? Hur vet vi att hästen är okej med att vi rider på den och var går gränsen för vad vi får göra med den? Bara för att den inte kastar av oss, innebär det inte att den trivs med vad vi gör. Ofta ser jag också ett förlöjligande och ifrågasättande av de som vågar bryta normen, som väljer att rida bettlöst, bomlösa sadlar eller barbacka, som väljer att ha sina hästar barfota, som har sina hästar på lösdrift, som enbart fodrar sina hästar med grovfoder samt mineraler/vitaminer. Många av dessa personer har lyssnat på hästen och känt av vad den trivs bäst med, som är lyhörd för hästens små signaler och valt bort det ena eller det andra. Man ser på deras hästars ögon att de utstrålar lugn och harmoni.

Det är klart att det antagligen finns hästar som inte har något emot att ridas på rimliga villkor, men likväl skulle de förmodligen tycka att livet vore fantastiskt i en flock där de blir stimulerade.

Vi kan inte hävda att vi har rätt att rida på hästen bara för att vi sörjer för dess överlevnad, vilda hästar har klarat sig bra utan människan, men i takt med att människan tränger sig på all natur, finns det inte många platser för vilda hästar att leva på. Om vi verkligen tycker om hästen som djur, då borde vi ändå respektera hästens natur, och egentligen bara kunna vara nöjda med att ha dem som stora husdjur, utan något krav på motprestation. Det är egentligen det mest logiska.

De människor som tycker att det är roligt att rida; är det då ridningen som är huvudsaken, eller har man fortfarande häst fastän man inte kan rida på den?

Friskvårdsbidrag tycker jag ska vara förbehållet aktiviteter där vi människor själva aktiverar oss på något sätt, men undantaget djur. Så länge man inte kan garantera djurs välfärd, ska inte staten blanda sig i att dela ut bidrag för något vi gör med djur och kalla det friskvård för människor.

Jag vet att hästar också framgångsrikt används som terapi för människor, och det visar väl på vilken fantastisk förmåga hästar har att läka oss människor, men det ger oss fortfarande inte rätten att göra vad vi vill med dem.

Förhoppningsvis blir aldrig ridsport beviljat till friskvårdsbidrag, det är åtminstone min förhoppning så klent som djurskyddet bevisligen är för våra hästar idag, med tanke på det som bl a tidningen Cavallo rapporterar om.

 

 

Korrekt piaff

”Dressyren är till för hästen, hästen är inte till för dressyren” finns det ett välbekant uttryck som lyder. Detta innebär att den träning vi ger hästen, ska vara stärkande för hästen. Liksom när vi tränar vår egen kropp, är det viktigt att träna på rätt sätt, så att rörelsen bygger upp vår kropp istället för bryter ner den. Ett exempel på detta är när vi t ex lyfter tunga saker. Om vi sätter oss ned på huk och håller ryggen rak, och därefter använder vår muskelstyrka i benen vid det tunga lyftet, stärker vi vår benmuskulatur och skonar samtidigt våra ligament i ryggen. Om vi istället böjer på ryggen och håller benen nästintill raka och därefter lyfter det tunga föremålet genom att räta upp ryggen, frestar detta på våra ligament i ryggen, vi får ont i ryggen om vi ständigt lyfter på detta vis.

Om vi nu tänker oss piaff som detta tunga lyft, så finns det fysikaliska förutsättningar för hur denna piaff ska vara stärkande för hästen, och när den är nedbrytande. Häromveckan såg jag ett klipp på Facebook där någon hade filmat en häst i vad som kallades piaff. Klippet var i slow motion, så det gavs rikligt med möjligheter att iaktta exakt hur hästen utförde rörelsen. I mångas ögon var detta kanhända piaff, men det jag såg var annorlunda. I denna rörelse rörde sig hästen diagonalt på stället, men det som skedde var att den i varje viktbärande sekvens på bakbenen rätade ut det belastade bakbenets leder, och drog ihop det andra bakbenet i luften. Skulle man titta på det i normal filmhastighet, så skulle det nog se ut som så att hästen studsade mycket på sina bakben. Frambenen lyftes från marken, men det var mycket mer rörelse i bakbenen.

I en korrekt piaff ska det viktbärande bakbenets leder vinklas och detta leder till att det andra bakbenet som är i luften, inte får plats och därför måste hästen dra ihop det en aning. Piaff har inte så mycket schvung, om man t ex jämför med en passage. Någon sade en gång att om hästen piafferar korrekt, ska man kunna ställa ett vattenglas på dess kors, och vattenglaset ska stå kvar där utan att det välter, eller skvimpar ut vatten.

När det viktbärande bakbenet vinklas, får det samma effekt på hästens bakbensmuskulatur, som när vi lyfter en tung låda med rak rygg och böjer på benen istället. En korrekt utförd piaff gör hästen starkare, men en felaktigt utförd belastar leder och ligament på ett negativt sätt. Det går lite grand att jämföra med när vi springer i uppförsbacke – sätter i benen med vinklade leder i marken, eller springer i nedförsbacke – sätter i benen med utsträckta leder i marken. Vad stärker oss mest? Vad sliter på oss mest?

Jag letade efter filmer på korrekt piaff, men det var svårt att hitta några. Nog för att de finns, men det går inte genom sökkriterier hitta korrekt piaff och felaktig piaff. Jag vet att det finns filmer på bra piff på nätet, men jag kunde inte hitta dem nu.

En av de bilder som jag hittade och tycker visar en bra piaff, är första bilden på andra raden här:

http://www.artisticdressage.com/tony_photos.html

”Piaffe in-hand with Thomas Ritter. Photo by Shana Ritter; November 2008.”

Hästens bakben kliver in mot hästens tyngdpunkt, det viktbärande bakbenet har vinklade leder, bakbenet i luften är endast lätt lyft från marken. Det viktbärande frambenet är rakt, lutar inte in under hästen, frambenet i luften har en underarm som har samma vinkel som bakbenet i luftens skena. Hästens nacke är högsta punkt.

Vi behöver förstå när det vi får hästen starkare, och när det blir fel. Om vi gör fel, och inte förstår det, kommer det leda till ett ökat slitage på hästen, och den bygger inte upp sin styrka utan bryts ned istället. En piaff är inget självändamål, utan en naturlig del i hästens utbildningsskala. Ju starkare vi kan göra hästen i dess bakdel, desto mer kan vi få den att avlasta sin framdel, och åtminstone vara i bättre balans med oss på ryggen.

Ridning som friskvård?

Ridning som friskvård?

Lite då och då poppar det upp nyhetsartiklar om ridning som friskvård, och varför det inte är godkänt som sådant. Jag har funderat mycket på detta, och jag måste nog säga att jag inte tycker det är självklart att ridning ska klassas som friskvård.

Kanske är jag väldigt ovanlig som hästägare och är av denna åsikt, men anledningen till det är att vi utsätter en annan individ för något, som vi inte kan veta om det sker på acceptans av den individens villkor. Bara för att VI vill rida, kan vi inte förutsätta att hästen av fri vilja ställer upp på det. Vilket val har hästen, hur tolkar vi dess signaler, innan vi sitter upp och när vi väl är på hästryggen? Hur mår hästen av att vi sitter på dess rygg?

För inte så många dagar sedan läste jag en mycket intressant artikel om hästens smärtansikten, och det handlade om att vi behöver veta mer om vad hästen signalerar under ridning. Hur mycket smärta sänder hästen ut? Jag tycker att jag många gånger kan se hästar som ger ett negativt intryck under ridning, och över huvud taget under människans inflytande. Hästar i hagar ser generellt sett betydligt mindre bekymrade ut, i mina ögon.

Hur bemöter vi hästens signaler? Med vilken rätt bemöter vi dem så? Vi utsätter våra hästar för saker som för hästen egentligen är högst onaturligt, det tycker jag vi bör ha i minnet.

Rätt ofta cirkulerar det minst sagt obehagliga bilder på sporthästar på nätet. Det är hästar i ridning, körning, och andra sporter, där ögonen rullar, munnarna desperat försöker öppna sig, osv. År ut och år in accepterar de flesta av oss att det ser ut så här, hästen ska foga sig efter vår vilja, vi har tagit herraväldet över hästen.

Jag har tidigare sagt att jag gärna avstår min rätt till att rida (enligt lagen) om det samtidigt kan stoppa det utbredda utnyttjandet av hästar. Därför anser jag också att ridning som friskvård tål att ifrågasättas. Med vilken rätt får vi utsätta en annan individ för något, och få göra avdrag för det?

Jag tar inte ridning som något självklart, och ganska ofta funderar jag över med vilken rätt jag sätter mig upp på min häst. Vad kan vi göra för hästen från marken istället? Hur kan hästen tala om för oss om den vill eller inte vill bli riden? Ju mer jag funderar, ju mer tveksam blir jag, det är inte längre en enkel fråga.

Så länge man inte kan garantera hästens välfärd, så bör ridning/körning mm inte klassas som friskvård, anser jag. Det måhända vara friskvård för människan, men i många fall inte för hästen, det borde ju bevisas om inte annat av all skadehistorik, relaterad till ridning etc, på många hästar.

Det vore skillnad om man på riktigt bidrog till hästens välfärd, t ex byggde bättre hagar, etc, alltså utförde något fysiskt arbete som gör att hästen mår bättre. Då kunde det kanske klassas som friskvård.

Snö, snö och åter snö

Igår snöade det nästan hela dagen och detta gjorde vägarna omkring oss i stort sett nästan omöjliga att ta sig fram på, åtminstone med hästtransport. För tillfället är vi därför hänvisade till hästträning hemma på ridbanan.

Min vana trogen började jag med grimma och grimskaft, kollade att han kunde böja sig i bålen och sträcka huvud hals framåt/nedåt i avslappning. Vi finlirar lite med exakt hur han ska placera sina bakben. I grund och botten sticker höger bog och vänster bak ut, så vi försöker få hans bakben rakriktade under honom och därmed bogen på plats. I vänster varv fokus på öppna och få lyft i höger bog, i avslappning. I vänster sluta försöka behålla avslappning och lugn och få ytter bak inunder utan att samtidigt tappa ut vänster bak. Det gäller alltså att hålla kvar bröstkorgens rotation och vänster bak att gå framåt och lägga vikt på det. I höger varv går öppnan fint, men där försöker vi få med vänster bak i sluta och behålla kvar vänster bog på spåret och samtidigt slappna av så det blir lugna, fina steg. 🙂

Jag märker att eftersom jag har korta ben och Distinguido har långa, så är det svårt för honom att kliva med långa avslappnade kliv, tempot blir liksom för långsamt då. Jag får träna mig på att kunna kliva avslappnat men med lite större kliv, så att Disto får plats. Han blir frustrerad när jag går framför honom och blockerar hans väg, märker jag.

I longeringen på volten verkade han obekymrad och skrittade fint. Det blir svårare med att få en korrekt böjning framförallt i höger varv, så jag får försöka be om en aning mer böjning i bålen och samtidigt ha koll på ställning i nacken inåt och att han tar inner höft framåt och nedåt och kan belasta det benet med lite mer böjning i lederna.

När jag ber om sluta i trav vill Disto gärna bli mer energisk, så vi jobbar på att han kan behålla avslappning framåt/nedåt i sluta även i trav. Undvika att slutan alltid blir samlande, och kunna utföra den rent tekniskt i avslappning.

Vi tog några språng i galopp också. Höger galopp går ganska lätt, medan vänster är svårare. Jag får be om lite sluta, lite böjning i bålen och lite samling innan fattningen, så blir fattningen bättre.

Jag håller ju på att försöka finna ut vilket bett Distinguido trivs bäst med. Han är ju en väldigt känslig häst, och egentligen vill han väl inte ha något bett alls om han får välja. Saken är den att han inte är jätteförtjust i bettlöst heller alla gånger, eftersom han väldigt lätt irriteras av tryck där en nosgrimma sitter. Idag provade jag ett bett som jag ofta hade på Titan, ett tredelat bett med parerstänger. Att bara ha det i munnen brydde sig Disto inte något vidare om, men när jag började plocka lite med tyglarna verkade han bli irriterad på allt skrot runtomkring. Han är inte jätteförtjust i parerstänger, kedjor eller annat runt omkring munnen, men nu tänker jag att han får vänja sig lite. Oavsett vad jag presenterar för honom så är han inte så förtjust i förslagen. Han är känslig, och det är liksom oundvikligt för mig att aldrig inverka med huvudlaget.

Med tränset på gick vi på volten, jag på hans innersida. Jag tränade på att använda spöet som en innerskänkel, för att kunna använda det även när jag går på hans utsida. Jag provade att gå på utsidan en stund, men jag är kort och Disto är hög och jag märkte att han inte förstod inner spöhjälp, så jag gick över på insidan istället. Sedan tränade vi tekniskt på att han skulle förstå spöet som en skänkel. Jag använde det ömsom som en innerskänkel och ömsom som en ytterskänkel.

Vid ett tillfälle lade jag till spöet lite för tidigt, och då kom Disto genast upp i trav. Jag provade därför att ändra timingen på spöet och tränade på så vis travupptagningar. Här märkte jag genast åter igen att Disto har långa ben och jag korta, det medför att han får trava antingen långsamt, eller mer samlat. Jag försökte kliva på så gott jag kunde, men det är svårt att hinna med. Det viktiga är att han förstår mig och jag kan förstå hur han uppfattar situationen. På det stora taget gick det fint idag, tycker jag. 🙂

Träning med Gibson och fundering på skolorna öppna och sluta

I år blir Gibson 5 år, och det kanske närmar sig att kunna rida honom i skritt, trav och galopp under året. Än så länge har jag bara suttit på honom i skritt och trav på volten, med Erik som longör, och jobbat lite smått på styrbarheten genom att vända in genom volten i skritt. Det är dock bara en handfull gånger som jag har gjort detta med honom, huvudsakligen har jag tränat honom i markarbete och longering, skutt över lite bommar och så. 🙂

Innan jag börjar träna hästen har jag tänkt ut ungefär vad jag ska göra med den, men ibland ändrar jag mig under passet. Idag hade jag tänkt att använda kapson, longerlina och dressyrspö, men som jag oftast gör började jag att jobba Gibson i grimma och grimskaft.

Det första jag kollade av med honom var att han kunde följa mig på volten, och böja sig kring spöet i sadelgjordsläget. Jag ville också se om han kunde ta inner bak längre inunder sig och mot öppnaposition. De senaste träningspassen har jag tränat extra mycket på sluta, och när Gibson gjort som jag önskat, har jag förstärkt med ett tydligt braaa! och en godis. 🙂 Det här har nu gjort att Gibson när som helst vill göra sluta, eller som det är för honom: gå på snedden med bakdelen innanför spåret. Lite förvirrande är det nog för honom när jag nu inte vill ha sluta, utan öppna. Det hjälpte liksom inte hur mycket på snedden Gibson gick, han fick inget beröm-ord och godis för det. 😉

Gibson är en väldigt smart häst, som tänker mycket. Han är social och vill gärna vara med människor och han är som en Cocker Spaniel när det kommer till godis, han gör nästan vad som helst för en godis och han visar gärna upp sina trick närhelst han får tillfälle. Hans favorit är att lyfta ena frambenet (jag tror det är den första övningen han fick lära sig), den gör han så fort man står bredvid honom och han vill ha en godis, han lyfter då frambenet och sneglar lite på en, i hopp om en munsbit. 🙂

Nåväl, Gibson undrade lite vad jag ville när han så fint visade upp sin färdighet att gå på snedden, men till slut sträckte han in inner bak mer mot tyngdpunkten och så fick han uppmuntran och en godis för det.

För att få Gibson att stretcha lite mer, fick han också böja sig ganska mycket genom kroppen på en mindre volt. Jag ville se att han kunde sträcka sina bakben inunder sig mot tyngdpunkten, och ta dem åt sidan. På denna volt fick han också korsa sina framben, så att han flyttade inner fram framför och förbi ytter fram. Min önskan är att hans inre benpar ska sträcka sig framför och förbi andra sidans benpar, så att muskelfibrerna kan mjukas upp. Gibson fick ömsom gå på en volt, ömsom på ett rakare spår. Jag vill inte känna att han varken lägger sig på framåt, eller driver iväg åt sidan. Känner jag att han går framåt för mycket får han gå på lite rakare spår så att hans framdel bromsas upp utan att han ramlar ut åt sidan för mycket.

Jag växlade mellan detta, och att låta honom följa volten och att spåra på den. I varvbytena fick han vända in genom volten och jag ville då se att han tog med sig ytter fram och korsade det framför och förbi det inre frambenet. Allt detta för att se hur hans olika ben hängde med i de olika övningarna, vad som var svårt och vad som var lätt.

När jag kände att han kunde ta inner bak väl mot inner fram och även mer mot sin tyngdpunkt övergick jag till att longera honom. Han fick fortsätta att sträcka inner bak framåt, men jag lade även till slutan här. Eftersom Gibson är så snabbtänkt så gäller det verkligen att vara precis med sina hjälper och berömma i exakt rätt ögonblick. Jag fortsatte nu att uppmana honom med slutahjälpen tills han tog ytter bak mer mot sin tyngdpunkt och inte fullt lika mycket åt sidan. Efter några upprepningar gick det ganska fint. 🙂

Gibson fick sedan växla mellan öppna, sluta och lite lätt samling på volten i skritt och trav, och han gjorde det riktigt duktigt! 🙂

Nu till min fundering kring öppna och sluta. När hästen förstår hjälpgivningen för dessa övningar, kan man använda hjälperna för att placera hästen lite bättre. Det fyller inte något egentligt syfte att bara göra övningen öppna eller sluta, utan att den förbättrar något hos hästen. Det vi önskar är att kunna rikta hästens kraft från bakdelen mer mot sin egen tyngdpunkt. Om vi kan få hästen att behålla överlinjen lång och jobba in sina båda bakben mot tyngdpunkten, får hästen möjlighet att omfördela mer vikt till sin bakdel och mindre på sin framdel. Vi får med detta bakdelens och underlinjens muskulatur att bli starkare och därmed orka ta över vikt från framdelen.

Om inte öppnan och slutan används till något som stärker upp hästen, så kommer det ofta leda till att hästen rent tekniskt placerar sig i dessa positioner, men inte mycket styrketräning uppnås. Om man rider öppna på volt, så går hästens framdel på en något mindre volt, medan bakdelen går på ett större voltspår. Bakbenen behöver alltså färdas en längre sträcka för att komma runt ett varv på volten, än vad frambenen behöver. I en korrekt öppna är hästen böjd inåt, bröstkorgen har roterat nedåt på hästens innersida, och uppåt på hästens yttersida. En korrekt öppna ska åstadkomma att hästen får mer lyft i ytter bog, och tittar man därför på öppnan i trav på volt, så borde inner bak ta i marken samtidigt, eller något före ytter fram.

Tittar man på övningen sluta på volt, så ska hästen fortsatt vara böjd inåt, bröstkorgen roterad nedåt på hästens insida och uppåt på hästens yttersida. Hästens bakdel rör sig på ett mindre voltspår, och hästens framdel på ett större. Framdelen har alltså en längre väg att gå på volten. I en korrekt sluta ska hästens ytter bak sträckas mot tyngdpunkten och skapa ett lyft i inner bog. Om man inte får ett lyft i inner bog, som åstadkoms av att hästens yttre bak sträcks fram och skapar lyftet i hästens innerbog, så kommer inner fram att ta i marken före ytter bak, i sluta på volt i trav. Detta fenomen har jag ofta sett och känt. Jag känner att jag därför nog vill passa mig för att rida sluta på volt, utan om jag gör det är det en kort stund och med mer samling. Jag rider hellre en piruett så att jag får med mig båda frambenen och därmed också lättare kan känna om hästen har lyft i innerbogen.

Öppnan är en lösgörande övning, och slutan är en samlande. Kan svårigheterna i slutan ligga i att hästen inte har tillräckligt mycket samling och styrka i bakdelen för att kunna få lyft i inner bog? Tilläggas bör att jag inte har sett så mycket videos på sluta i trav på volt, utan det är mest på raka spår. Ser man sluta på volt, eller “tagen bakdel”, så är det oftast i galopp.

Med Gibson kommer jag nu att koncentrera mig mer på att rikta bakbenen mot hans tyngdpunkt, och jobba mer med nyanserna i skritt, halt, trav och galopp, än att träna specifikt på vissa övningar. 🙂